Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Demokratiens övervinnande. Av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATIENS ÖVERVINNANDE 343
momenten äro föga fast rotade, de traditionellt-historiska ännu
svagare. Medvetandet om politiska uppgifter utåt saknas. Den
gynnsamma ekonomiska utvecklingen efter kriget har emellertid
ännu så länge, åtminstone i Sverige, möjliggjort för demokratien
en ovanligt friktionsfri expansion. Gränsen för denna kan
emellertid snart vara uppnådd.
I Ryssland saknades efter 1917 års marsrevolution varje mera
betydande motvikt mot den fulla demokratien. Denna bröt
därför också igenom med ödeläggande kraft och nådde i ett enda
lopp sin yttersta konsekvens: bolsjevismen. Bolsjevismen är den
teoretiska slutpunkten icke blott för socialismen utan även för
demokratien, nämligen för dess jämlikhetssträvande — dess
egentliga patos. Den politiska demokratien uppoffras visserligen av
bolsjevismen, men detta sker endast för att på en genväg — via
»proletariatets diktatur» — nå fram till kommunistidealet av
den verkliga jämlikheten, som även är demokratiens slutmål.
Den omständigheten att den ryska diktaturen i stället
sannolikt kommer att ge upphov till en ny härskande klass och
därigenom så småningom helt upphäva demokratien, får icke
bortskymma det faktum att den ryska revolutionen visserligen varit
frihets fientlig men i princip otvivelaktigt demokratisk.
Fascismen — ofta betecknad som en parallellföreteelse till
bolsjevismen — är i själva verket av väsensskild natur. Den
fascistiska rörelsen är otvivelaktigt antidemokratisk, så till vida som
dess mål ingalunda är jämlikhet, utan tvärtom skapandet av en
elitklass, som under sträng disciplin uppåt och nedåt framför
andra skall uppbära samhälls- och statslivets högre uppgifter.
Fascismen är i viss mån, liksom bolsjevismen, frihetsfientlig, men
endast i meningen av ett temporärt nödvändigt krav på strängaste
offentliga disciplin för skapandet av den avsedda elitkulturen,
icke, som bolsjevismens frihetsfientligihet, inriktad på att nedslå
all individuell överlägsenhet.
Även Förenta Staternas »milliardism» framställes understundom
som en parallell till bolsjevismen. Det gemensamma skulle härvid
ligga i det föregivet andefientliga, kvantitetens övervikt över
kvaliteten. Det är emellertid att märka, att den selektion, som
begynner som kvantitet, med tiden blir kvalitet, och den amerikanska
»milliardismen» kommer därför sannolikt — om icke alla
historiska föredömen skulle visa fel — med tiden att uppbära en verklig
elitkultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
