Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Tio år efteråt. Av fil. d:r Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ej har något gott med sig. För övrigt medger Baruch själv,
att kriget i många fall endast påskyndade utvecklingen av
tendenser, som redan dessförinnan tydligt kännetecknade den
västerländska civilisationen, och när han påvisar hoppgivande drag i
efterkrigsårens ekonomiska eller politiska utveckling, så aktar
lian sig noga för att bland orsakerna upptaga någon gynnsam
påverkan från Versaillesfredens ekonomiska stadganden och
skadeståndsbestämmelser.
Främst är det denna politiska utveckling, som nu tio år efteråt
tilldrar sig allmänhetens retrospektivt granskande
uppmärksamhet. Därvid bör från början betonas, att världskriget och.
frederna i många fall, liksom på det ekonomiska området, endast
påskyndade eller inregistrerade en utveckling, som redan före
världskrigets utbrott var i full gång mot rätt klart företecknade
mål. Det mest slående exemplet härpå är nog den
österrikisk-ungerska dubbelmonarkiens upplösning. Denna egendomliga
statsbildning var dömd långt innan krigsutbrottet. Redan före kriget
hade många vidsynta tyskar mist alla illusioner om värdet av
Tysklands allians med den i upplösning stadda Donaumonarkien.
Med den i Sarajevo mördade ärkehertig Frans Ferdinand
försvann i alla händelser sista skymten av svaga utsikter till de
tröstlöst tilltrasslade nationalitetsproblemens fredliga lösning
under målmedveten monarkisk ledning.
En rätt allmänt spridd missuppfattning, som dock nu börjar
skingras, är den som låter »De Stora Tre» på Pariskonferensen
med oinskränkt maktfullkomlighet diktera fredsvillkoren. I
själva verket voro de myndiga traktatförfattarna, särskilt när
det gällde den mellan- och östeuropeiska kartans detaljutritning,
långt maktlösare än utomstående då anade. Genom den
officiella krigspropagandans innötande av grundsatsen om den
nationella självbestämmanderätten hade de frammanat krafter, som de
själva sedan ej förmådde tygla. Därtill kom som en
synnerligen beaktansvärd omständighet, att det, sedan allmänt
vapenstillestånd efter 4 1/2 års krig proklamerats, stod mycket klent
till med pålitligheten hos de hemlängtande trupperna, vilka
ropade på skyndsam demobilisering och ej kunde utan vidare
påräknas lyda order vid kommendering till avlägsna
förläggningsorter. Den frispråkige engelske fältmarskalken sir Henry
Wilson lämnar härom många värdefulla upplysningar. Redan den
22 januari 1919 skrev han i sin dagbok: »Ej ens nu våga vi ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
