Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Lorenzo Hammarsköld på den politiska vädjobanan. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolutionsriksdags liberaler, regeringsformens fader, verkade och hämtade sina
statsrättsliga ideal, närda givetvis även av vår historias lärorika
erfarenheter. Det ligger intet originellt och eget i det talande
inpasset, vilket för övrigt kunde hämta en direkt förebild från
konstitutionsutskottets förslaget till R. O. åtföljande memorial av
den 5 aug., varest såsom motiv för per capita-omröstningen i
utskotten just nämnes, att »Lagstiftaren war Medborgare förr än
han blef StåndsLedamot». Hammarskölds ungdomligt
tillspetsade bekännelse utgör endast ett typiskt uttryck bland de många
andra för den liberalt-konstitutionella gruppens mentalitet. Är
det vanvördigt att antaga, att den unge folkrepresentanten
härvidlag även tolkat sina känslor som nyss vorden lycklig fader till
ett gossebarn, vars späda hjälplöshet ju kunde skänka de mest
omedelbara bevisen för allas vår ursprungliga likhet? Alltnog,
Hammarskölds känslor för sitt stånd läsas oförblommerade i
breven från denna tid till Clas Livijn, vilken med ros och ris
kommenterade ungdomsvännens lagstiftarverksamhet. Fylld till en
början av tro och hopp att vid riksdagen kunna verka något gott,
fann Hammarsköld med besvikelse snart, att den filosofiske
drömmaren intet kunde uträtta å det förbenade riddarhuset, där
»i hvarje född adelsmans bröst ligger den satans ädlingen, den
välbördiga och arroganta skråandan» (Rudolf Hjärne, Dagen före
drabbningen, s. 313). Hammarsköld fullföljde sin vidräkning
med ståndsväsendet även på den litterära fronten i uppsatsen
»Om ärfteligt Adelskap» i första häftet av den av honom våren
1810 utgivna tidskriften Läsning i Hvarjehanda. Författarens
alter ego, vanbördingen Roturier, utlägger här i ett samtal, som
förlagts till april 1809, huru adeln som stånd långt ifrån att tjäna
som en nyttig mellanmakt mellan konung och folk, vilket däremot
den allmänna upplysningen vore, i stället alltid givit anledningar
till privilegieförtryck, omvälvningar och strider med
konungamakten. Omöjligt vore att inse, att adelsmannen från
begynnelsen skulle utrustats med särskilda företräden framför andra
samhällsmedlemmar. Roturier förnekar frankt, att adeln som stånd
varit till någon nytta vare sig för mänskligheten eller den stat,
den tillhört. Reminiscenser från riksdagsdebatterna om R. O.
märkas, när samtalet kommer in på adelns självskrivenhet vid
riksdagarna, och Roturier drar sig ej för att kasta sin fingerade
konservative adelsantagonist i ansiktet följande förargliga
argumentum ad hominem: »Menar du väl att någon människa skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
