Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regeringsproblemets svårigheter. Av Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om andra ärenden. Den uppställer därmed en fordran på
kollegialitet statsråden emellan, som går mycket längre än något annat
lands författning. Däremot fordrar den ej, att statsråden ikläda
sig ett solidariskt ansvar. Den lämnar dem frihet att stanna vid
olika meningar. Än mindre fordrar den, att statsrådet skall vara
homogent, att dess ledamöter skola vara samlade kring ett
bestämt program för rikets styrelse.
Statsrådets solidaritet har utvecklats i samband med dess
emancipation från konungamakten. Funnos divergerande meningar,
kunde konungen fungera som skiljedomare mellan dem; anmälde
statsrådet en enhällig mening, var det däremot ytterst vanskligt
— och snart nog praktiskt taget omöjligt — för konungen att
välja en annan linje. Erfarenheten visade detta, och statsrådet
vande sig mer och mer att verka som en enhet.
Solidaritetskravet tillgodosågs på två linjer. A ena sidan genom
en avtrubbning av regeringsformens fordran, att statsråden skola
var för sig bilda sig en mening. De övriga statsrådens
instämmande i vad föredraganden påyrkat blev oftast en formalitet,
bakom vilken det ej låg något eget ståndpunkttagande. A andra
sidan genom att statsrådsuppsättningarna gjordes alltmer
homogena. Statsrådsuppsättningen blev en »ministär», en »regering»
med ett mer eller mindre utformat program.
För det syfte, som var det ursprungliga, behöves statsrådets
homogenitet emellertid icke längre. Dess inflytande i förhållande
till konungen är så pass grundmurat, att det ej skulle äventyras
genom divergerande åsikter.
Men homogeniteten behöves väl av en annan anledning: för
att trygga nödig enhet och sammanhang i regeringsarbetet? Den
frågan kommer man ej förbi, ty behovet av enhet och
sammanhang har i det europeiska författningslivet så gott som allestädes
framdrivit regeringsbildningar av mer eller mindre enhetlig
prägel. Att behovet också hos oss förefinnes och måste beaktas
är självfallet. Men det gäller att på allvar göra klart, vad det
är som härutinnan kräves.
Först och främst måste det fasthållas, att den enhet och det
sammanhang, vi anse oss böra eftersträva, måste krävas icke
blott i regeringens, utan även — och framför allt — i riksdagens
arbete; ställes kravet lägre, gör man sig skyldig till att sila mygg
och svälja mycket stora kameler. Men riksdagens arbete kan
icke betecknas som enhetligt i den meningen, att dess beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
