Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Nationernas Förbunds födelse. Av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synpunkter. Han hade ju sin speciella uppfattning av
doktrinen i fråga, till vilken strax skall återkommas. Men allteftersom
den anti-Wilsonska kampanjens flodvåg steg i Amerika, började
presidenten inse nödvändigheten av att som en eftergift mot
republikanerna inrycka ett omnämnande av Monroedoktrinen i
förbundsakten. Sedan förbundsaktens slutliga utarbetande någon tid
hade pågått i fredskonferensens för detta ändamål tillsatta
kommission, föreslog därför Wilson, att ett tillägg skulle göras till
artikel 10 med dess bestämmelse om förbundsmedlemmarnas
solidariska ansvar för de övriga medlemmarnas territoriella
integritet, som i sin sista formulering kom att få följande lydelse:
»Intet stadgande i denna förbundsakt skall anses förminska
giltigheten av sådana internationella förbindelser som
skiljedomsfördrag eller regionala överenskommelser som Monroedoktrinen,
vilka ha till uppgift att bevara freden». Wilson lyckades driva
igenom sitt tillägg, ehuru som en särskild artikel på annat ställe
i förbundsakten. Men som bekant spelade detta försök att gå
den amerikanska insularismen tillmötes inte den roll det avsåg.
Den amerikanska senaten, för vars skull Wilson hade yrkat på
Monroedoktrinens inryckande i förbundsakten, förkastade ju i
alla fall den Wilsonska tanken.
Diskussionen om Monroedoktrinen i fredskonferensens
N. F.-kommission förtjänar ett närmare studium även ur en annan
synpunkt. Den kastar nämligen ett klart blixtljus över Wilsons
ytterst ömtåliga ställning, inklämd som han stod mellan en rad
stormakter, vilka alla så vitt möjligt sökte exploatera den
blivande förbundsakten i sina egna speciella intressen. När sålunda
den amerikanska delegationen först framförde frågan om
Monroedoktrinens omnämnande i förbundsakten, voro lord Robert
Cecil och Lloyd George inte sena att söka begagna detta
amerikanska krav i kohandelssyfte. Den amerikanska
big-navy-rörelsen, förklarade de, hade skapat allvarliga farhågor i England,
och om Förenta Staterna väntade ett brittiskt tillmötesgående
beträffande Monroedoktrinen, så kunde detta endast bli verklighet
genom amerikanska garantier mot ökade flottrustningar. Wilson
avvisade emellertid detta förslag, och lord Robert Cecil
framträdde senare i N. F.-kommissionen som en lojal anhängare av
det amerikanska förslaget. Man vågar måhända framkasta en
förmodan att detta brittiska bifall hade köpts mot ett i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
