Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Hundraårsminnet av julirevolutionen. Av Nils Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 NILS FORSSELL
att utfärda förordningar för upprätthållande av statens säkerhet.
Visserligen föredrog Karl X att regera vidare utan alla
kraftåtgärder men han trodde så innerligt fullt och fast, att hans goda
självklara rätt likväl skulle erkännas av alla, om och när det
komme till kritan.
Och snabbare än man trott, uppställdes nu den avgörande frågan:
vem skall äga sista ordet rörande landets öde, monarken eller
folkrepresentationen? I januari 1830 utkom en ny
oppositionstidning, National, vars redaktör var just Adolphe Thiers. Bland
dess tillskyndare märktes Talleyrand, som snart upptäckt, att man
nu borde räkna med en baisse i Bourbonernas politiska aktier.
Thiers var även historiker, allaredan bekant genom sin massiva
och realistiska teckning av den franska revolutionen, och han
vädjade nu med insinuant oförsynthet till erfarenheterna från
Englands hävder. År 1688 hade Englands folk på ett enligt
Thiers’ mening elegant sätt dömt i en dylik konflikt mellan
regering och representation, och det hade skett genom att helt enkelt
ersätta en despotiskt sinnad monarki med en konstitutionell regent.
Detta exempel borde Frankrike tydligen nu följa. Det franska
furstehovet ägde ju dessbättre utom Bourbonerna också en annan,
yngre gren, huset Orleans. Detta företräddes av hertig Ludvig
Filip, vars person borgade för liberala tänkesätt. Hans far hade
till och med deltagit i dödsdomen över Ludvig XVI, han själv
hade en gång fäktat i revolutionshärarna. Då Ludvig Filip
dessutom omgavs av fem blomstrande söner, var det enligt Thiers’
åsikt intet skäl att krusa för Karl X och hans avkomma. National
sörjde alltså för alla eventualiteter — och Talleyrand rörde sig
sedan år 1829 med cirklad grandezza i Palais Bourbons salonger,
vid Ludvig Filips taffel.
Luften var därför mättad av onda aningar, då ministären
Polignac i början av mars 1830 för första gången mötte
representationen. Deputeradekammarens oppositionella majoritet var
emellertid nu och allt framgent snarast benägen att på laglig och
fredlig väg söka förmå Polignac att träda tillbaka. Möjligen dryftade
oppositionen att i sådant syfte besluta en skatte vägran, men
säkerligen icke att antasta den Bourbonska dynastien. Då kastade
Karl X i sin naiva uppriktighet själv stridshandsken, i det att
han i trontalet stämplade oppositionen som »illvillig) och
inblandad i »brottsliga manövrer». Deputeradekammarens svar.
avgivet med en majoritet av 221 röster, blev att öppet förvägra mi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
