Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Historien och nuet. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIEN OCH NUET 167
medicinska. Och vem vill säga, att han från sin synpunkt
hade så orätt! Historien, tagen på fullt allvar, är dock ingen
barnamat. Kedan Erik Gustaf Geijer har blicken klar för den
väseiismotsats, som här i själva verket är förhanden, när han
1811 i talet om historien och dess förhållande till religionen
utdömer »den uppfostringsmetod, som i synnerhet anbefaller
historien till barndomsstudium, emedan i denna ålder minnet
är livligast. För barnet», tillägger Geijer, »finns ingen historia,
som går längre än till gårdagen; och ynglingen förstår den ej
en gång förrän han mognat till man och inträtt i det
verksamma livet.» Det kan tyckas ett väl strängt tal, men dess
sanning kan i allt huvudsakligt upprätthållas, för så vitt
förmågan av historisk uppfattning kommer i fråga, denna
viktiga egenskap, som trives också utan fackstudier.
Tid efter annan höjas rop på historieundervisningens
omläggning, på läroboksstoffets beskärning eller omstuvning i
olika syften, på utmönstring av blodiga krig och besvärliga
årtal, på ökat utrymme för fredliga idrotter och mellanfolkliga
närmanden, i den mån dylika kunna stå att upptäcka. Man
bör icke ironisera över dessa disharmonier. De ligga nog för
djupt för att kunna helt övervinnas av det pedagogiska
framstegsarbetet. De ge i grunden, frånsett all subjektiv och ibland
tämligen frivol färgläggning, en allvarsam påminnelse om den
ostympade, allena verkliga historiens art och väsen. Den reser
sig i skrovlig svårtillgänglighet för dem, som älska breda och
tuktade uppfartsvägar, de må vara byggda efter olika
pragmatiska modeller. Mer eller mindre ha vi alla ett behov av
sådana. Schismen blir ofrånkomlig. Och likväl hör man sällan
eller aldrig något krav på historieundervisningens avskaffande.
Instinkten håller på något sätt tillbaka.1 Man känner sig ej
kunna undvara den. Man vill nytolka, omforma historien i
H. G. Wells’ anda eller någon annan anda, men icke emancipera
sig från den. Det är bara ett exempel på ett sakförhållande av
allmänmänsklig räckvidd. Ingen kan umbära all historia,
även om liknöjdheten inför historien må vara stor och de
rådande tidsmakterna närmast antihistoriska i sin innersta nerv.
Ty historien och nuet hänga tillhopa med en enfaldig
självklarhet, som åtminstone åt det historiska studiet tryggar en
konventionell ställning inom samtidens bildning.
1 Dock har »kravet» nyss skymtat — i en diskussion i pressen.
13 — 31302. Svensk Tidskrift 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
