Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Föreningsliv och självkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytterst gäller ett större och fjärmare mål: ett nytt, skönare
liv på jorden genom den högsta möjliga stegring av varje
enskild människas – och därmed av hela släktets tillvaro
– och sålunda även av livets värde för varje enskild som
för alla tillsamman.
Drömmen om denna livsstegring är den sociala rörelsens
innersta drivkraft, en drivkraft av religiös art. Den
känsloström, som fordom riktades på vinnandet av den
eviga saligheten, har inom socialismen – i samma mån,
som denna genomträngts av evolutionismen – blivit riktad
på jordelivets fullkomnande.
När man från höger som vänster pekar på den eller den
socialistiska teorien såsom vederlagd, ja, av socialismen
själv övergiven – och med anledning därav förklarar
socialismen vara död – då ser mitt inre öga städse en bild,
tecknad av en stor diktares stift. Ämnet är Nikodemus vid
dennes nattliga besök hos Jesus. Samtalet har avstannat,
sedan Nikodemus uttalat sina tvivel och Jesus icke
kunnat skingra dem. Allt är stilla i den lilla kammaren;
endast vårvinden sätter taklampans låga i en flämtande
rörelse. Plötsligt bryter Jesus tystnaden med orden:
»Nikodemus, förnimmer du ej skaparanden, som mäktigt
brusande förnyar sin värld?»
Diktaren har i de båda gestalterna framställt den urgamla
motsatsen mellan den intellektuella och den religiösa
naturen, den, som endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
