Tal till Sverges ungdom / II. Föreningsliv och självkultur (1910) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

FÖRENINGSLIV OCH SJÄLVKULTUR [1]

Varje bildad vet att äkta kultur endast vinnes genom självarbete och samarbete.

En form för detta senare är tillägnelsen av de före eller samtidigt med oss levande kulturbärarnes verk. En annan form är vårt eget medarbete i samtidens kulturrörelser. I vår tid får detta medarbetarskap framför allt sitt uttryck genom den samverkan för allmänna syften, som med ett ord kallas föreningslivet. Detta har blivit ett av det unga släktets viktigaste bildningsmedel.

Men detta medel förbrukar i den grad tid och krafter, att allt mindre av båda finnes kvar för självarbetet, detta, som ensamt ger en djupgående

29

och allvarlig själsodling. Det rätta förhållandet mellan de båda bildningsfaktorerna är rubbat. Medan vissa tidskeden givit självkulturen allt för stor plats på den samhälleliga verksamhetens bekostnad, är förhållandet nu omvänt. Den kulturella fara, som därigenom uppstått, synes mig redan så stor, att den bör beaktas och om möjligt avvärjas.

Att man genom sammanslutning främjar många slags syften, detta är vår tids mast påtagliga erfarenhet. Framför allt har sammanslutningens makt blivit bevisad genom socialismen, som strider och som segrar i detta tecken.

Och jag vill genast betona, att jag fullt inser nödvändigheten av denna alla tiders väldigaste föreningsrörelse. Endast genom denna kan socialismen nå sitt närmaste och minst omstridda mål: människovärdiga livsvilkor för alla arbetsvilliga och arbetsoförmögna samhällsmedlemmar. Det är således icke sammanslutningen i och för sig, den kan klandra, som i likhet med mig -- önskar seger åt socialismens grundtankar. De illa underrättade mena att socialismens mål endast är nya ekonomiska förhållanden; att hela striden rör sig om sättet för och fördelningen av produktionen. Dessa illa underrättade veta icke -- eller vilja ej veta -- att striden

30

ytterst gäller ett större och fjärmare mål: ett nytt, skönare liv på jorden genom den högsta möjliga stegring av varje enskild människas -- och därmed av hela släktets tillvaro -- och sålunda även av livets värde för varje enskild som för alla tillsamman.

Drömmen om denna livsstegring är den sociala rörelsens innersta drivkraft, en drivkraft av religiös art. Den känsloström, som fordom riktades på vinnandet av den eviga saligheten, har inom socialismen -- i samma mån, som denna genomträngts av evolutionismen -- blivit riktad på jordelivets fullkomnande.

När man från höger som vänster pekar på den eller den socialistiska teorien såsom vederlagd, ja, av socialismen själv övergiven -- och med anledning därav förklarar socialismen vara död -- då ser mitt inre öga städse en bild, tecknad av en stor diktares stift. Ämnet är Nikodemus vid dennes nattliga besök hos Jesus. Samtalet har avstannat, sedan Nikodemus uttalat sina tvivel och Jesus icke kunnat skingra dem. Allt är stilla i den lilla kammaren; endast vårvinden sätter taklampans låga i en flämtande rörelse. Plötsligt bryter Jesus tystnaden med orden: »Nikodemus, förnimmer du ej skaparanden, som mäktigt brusande förnyar sin värld?»

Diktaren har i de båda gestalterna framställt den urgamla motsatsen mellan den intellektuella och den religiösa naturen, den, som endast

31

förvissas genom bevis och sakförhållanden och den, vars visshet vilar på tro, på känsla och aning. Den senare har just förmågan att »känna i luften» -- utan att med ögonen se -- att en ny vår är kommen.

För naturer av denna art är det t. ex. visst, att om än Marx flesta satser låge döda som mumier inom pyramiden av hans lärobyggnad, så är dock det väsentligaste i hans förkunnelse ännu groddkraftigt, just som de vetekorn voro, dem man efter årtusenden fann inom de verkliga pyramiderna. Detta väsentliga är just sammanslutningens tanke, arbetarnes internationella sammanslutning, ur vilken en alldeles ny känsla av solidaritet, av ömsesidig hjälp och ömsesidigt ansvar framvuxit. Och därmed även nya etiska och intellektuella krafter inom arbetarklassen. Genom sin lidelsefulla hängivenhet och obegränsade offervillighet för sammanslutningens tanke, ha arbetarna vunnit en storartad kulturell utveckling, vars värde icke minskas genom de, i och för sig sorgliga, övergrepp, dem solidaritetskravet här och där föranleder.

Det innebär således intet underkännande av sammanslutningens värde såsom stridsmedel, när jag här vill betona att den är ett ensidigt bildningsmedel, ja, att den innebär en allvarlig fara för den sociala stridens slutmål: släktets framtida, fullkomligare tillvaro.

32

När jag i det följande framför allt riktar mig mot de socialistiska föreningarna, så är det först och främst därför att deras mål även är mitt. Men också därför att man bäst iakttar en tidsrörelse -- i dess faror som i dess företräden -- ifall man granskar den i dess starkaste, mäst utpräglade form.

Det, som här säges om socialismens föreningsväsen, har emellertid sin tillämplighet för allt annat föreningsväsen. Ty liksom det är samma element, som af vinden röres i det stora havet och den lilla dammen, är det samma människonatur, som påverkas av sammanslutningens anda inom den internationella arbetareorganisationen och den lilla gosseklubben.

När man ser på arbetarorganisationen finner man först och främst att dess föreningsliv utgör en uppfostran till disciplin. En nödvändig uppfostran. Ty den enskilde måste vara i stånd till underordning och självbehärskning, när han befinner sig inom en stridande här. Och detta går lätt när, stridens mål är att framdeles en var skall kunna vinna den största möjliga utveckling och det bästa möjliga bruk för sina personliga krafter, den största möjliga rörelsefrihet och livsrikedom eller, med ett ord, lycka.

Stridsmedlet skiljer socialismen från liberalismen som kallar medlet ofrihet. Stridsmålet skiljer den från konservatismen, som kallar målet

33

självisk lyckovilja, härflytande ur materialismens »grodperspektiv på tillvaron».

Högerns då och då hörda sympatiuttryck för socialismen gälla just dess svaga sida: den stränga disciplinen, den hårda sammanhållningen, det personligas undertryckande. Ty allt detta, som socialister själva ofta se som ett nödvändigt ont, är just konservatismens samhällsideal: den enskildes fullkomliga underordnande under »statsidén». Konservatismens bifall borde således vara en allvarlig väckelse för arbetarorganisationerna, så att de icke alltför ensidigt utveckla lydnad och självbehärskning på bekostnad av initiativ och självbestämning. Målet är ju att frigöra, icke att binda och bryta de individuella krafterna. Men har föreningslivet icke förstått att bevara dessa, då kan inom det nya samhället ingen samverkan komma att äga rum mellan fria, skapardugliga, betydelsefulla människor -- eftersom striden endast danat ofria själar, oförmögna att i frihet bruka sina krafter!

Vi stå här inför själva grundfrågan: om samverkans inflytande på personligheten, föreningslivets på självkulturen. Och huru svåra än de nationalekonomiska problem äro, dem nutiden har att lösa, de äro dock en lätt lek i förhållande till nyssnämnda, den själiska ekonomiens problem. Vi skola för länge sedan vara färdiga med monopol och bolagsvälden, med den oförtjänta värdestegringen och det arbetslösa

34

rikedomskapandet när själens rörelse- och jämnviktslagar, när det andliga frambringandets och förbrukandets vilkor ännu äro problem, dem vi famlande söka lösa.

Ändrade samhällstillstånd kunna avlägsna vissa sjukdomar och vanskapligheter i det nuvarande samhället. Men det skönare, nya samhället danas icke ensamt -- ej ens väsentligen -- genom bättre förhållanden utan framför allt genom fullfullkomligare människor.

Nu torde någon invända, att jag nyss erkänt att föreningsväsendet äger värde såsom bildningsmedel, att det haft stora etiska och intellektuella verkningar.

Visserligen. Om man ser på de organiserade arbetarna, i synnerhet de yngre, så finner man hos dem en glädjande utveckling särskilt i fråga om det offentliga uppträdandet.

Självbehärskning, saklighet, parlamentarisk takt, förmåga att taga och giva skäl, att klart utreda och försvara egna synpunkter, att lugnt lyssna till motståndarnas, allt detta vittnar om en kultur, vars snabba tillväxt just är en följd av

35

föreningsliv i olika former och för olika syften, framför allt av det socialistiska föreningslivet.

Men bredvid dessa goda, av alla erkända, verkningar vill jag påpeka några mindre goda.

Först och främst att föreningslivet när en skötesynd hos vårt byråkratiska och formalistiska folk, paragrafpassionen.

Huru mycken tid och kraft spilles ej på oändliga diskussioner om stadgar, om formfrågor, om futtiga oväsentligheter! Huru ofta är ej detta ofruktbara styrelse- och mötesarbete huvuddelen av föreningens verksamhet! De, som skulle vilja handla, som äga initiativ, som hoppas komma till saken, bli bundna genom de andras stadgeklyverier och formskärerier. Och under detta oändliga snack om strunt går kraften bort, kraften att se väsentligheten, att känna för denna, att handla för denna -- de tre vilkor varförutan intet betydelsefullt kommer att ske! De allvarliga frågor, som blivit förpratade och ihjälstadgade, äro fler än de, som blivit ihjältigna; de, vilkas idéer i föreningar blivit knäckta, äro i vår tid flera än de, vilka i ensam kamp för sina idéer bli brutna. Det är av största vikt att ungdomen har denna sak klar för sig, så att den åt allt vad stadgar och arbetsordningar heter ger det minsta möjliga omfång och den största möjliga vidd -- vilket endast låter som en självmotsägelse!

De yngre goodtemplarna och de

36

socialdemokratiska ungdomsklubbarna -- med deras studiecirklar, föredragsserier, deras söndagsskolor och sagoaftnar, deras press- och förlagsverksamhet, -- äga en stor kulturell betydelse. Från denna ungdom kommer helt visst en den socialistiska arbetarrörelsens renässans. Men må ungdomen då även låta pånyttfödelsens vind svepa undan formalism och skenviktighet; låta självverksamhetens glädje komma i styrelsebråkets ställe! Och må ingen fåfänga hindra att kraft och tid sparas genom att främja flera syften inom en förening! Huru ofta skulle ej de angelägenheter, som nu fordra sammanträden i fyra, fem olika styrelser, kunna handhavas av en enda?

Vi, som lyckligtvis inte behöva kämpa för vår lagstadgade föreningsrätt, borde i stället allvarligt överväga den sociala och individuella rätten att bilda och att ingå i föreningar! Envar vet, att om man oavlåtligt huggor spånor av en stock, så duger den slutligen inte till takbjälke. Men just på det sättet behandlar man sitt eget själsämne. Flisorna av dessa söndersplittrade själsämnen yra omkring. Men de hela själarna, de, som sätta in sin kraft på ett livsverk, dessa bli allt färre.

Tidens typiska sjukdom är platformomanien. De av denna åkomma angripna kunna ej sova om natten, i fall de ej på afton hört sin egen röst i en offentlig församling. De ila från möte till möte och föreslå på varje möte stiftande av

37

en ny förening för alla tänkbara och otänkbara ändamål. [2]

De, som redan gripits av sjukdomen, torde vara obotliga. Dess viktigare är att i tid härda sig mot den. Detta sker genom att skratta varje gång någon försäkrar oss om vår oumbärlighet för det eller det verket, medan vi väl veta att, doge vi, då vore vår plats inom föreningsverket efter några dagar fyld! Det är endast den skapande människan, den genom sin livsgärning enastående, som i vissa fall kan kallas oersättlig. Föreningsmedlemmar är det aldrig ont om. Och med denna visshet äga vi full rätt att leende avvisa allmännitet, när detta vill tvinga oss att tappa bort oss själva i styrelsesammanträden.

Och framför allt har ungdomen denna rätt.

Den unga människa, som tidigt får nyssnämda platformsjuka, mister lätt förmågan av en i det tysta verksam godhet. Vanan vid offentlighet, vid publikens och pressens bifall, ger ofta åt den ungdomliga själens sköra glas en av de rämnor, dem man ej märker förr än vinet sakta sipprat ut och glaset står tomt!

III.

Föreningslivets allra påtagligaste fara är att maskineriet där verkar blint, mekaniskt, utan några skyddsåtgärder för att de där arbetande ej skola stympas till väsentliga delar av sin personlighet. Och som den enskildes samvete faller i sömn under den hypnos, ett parti, en förening, en styrelse utövar, så blir faran -- emedan obemärkt -- än större. Den, som själv står utanför riksdag, parti, förening, styrelse frågar sig ofta huru de, inom dessa samfund verkande, kunna vara så stockblinda för sanningen, då dock flera bland dem såsom enskilda visa sig äga intelligens? Huru de kunna vara så orättrådiga, då dock flera såsom enskilda visa rättsinne? Huru de kunna begå så grova fel, då de dock var för sig äga goda avsikter?

Och svaret blir städse: att omkring varje samverkande grupp bildar sig en allt tätare dimma av tvångsföreställningar, sådana som »hänsyn till de faktiska förhållandena», till »möjligheten att uträtta något», till »det i nuet lämpliga». För dessa dimbilder är det den enskilde allt villigare offrar sina egna meningar, böjer sin egen vilja, besticker sitt eget samvete. Och allt detta med -- bästa samvete! Den dunstkrets, i vilken de samverkande leva, gör dem »ansvars- och ångerlösa», för att bruka ett av Kirkegaards djupa ord om samverkans faror.

39

Genom att aldrig i det offentliga livet handla som enskilda utan endast som »medlemmar», sker med mångas samvete detsamma som i medeltiden under fastan skedde med kyrkklockornas kläppar: man virade halm om dem för att göra dem ljudlösa. Allmängagnet är den halm, man virar om det egna samvetets kläpp. Och så förblir denna stum. Det finnes till sist ingen orättrådighet, ingen lögn, ingen hämnd, intet förtryck, som man ej med samvetsro tillåter sig samman med sin grupp -- allt uti »disciplinens», »kamratandans», »allmängagnets» namn!

En judisk vishetslärare förkunnade att ur varje handling en god eller ond ängel födes, men av halva och förvirrade gärningar, dåd utan mening och utan kraft, födas änglar med vanskapade lemmar eller utan huvud eller händer eller fötter. Och för en sund blick bli de flesta politiska beslut just sådana vanskapta alster av genom politiken förvillade själar. Denna vanförhet är den dyraste krigskostnad, som släktet under varje kulturstrid -- i vår tid särskilt under socialismens -- har att bära. Det är av allra största vikt att den kostnaden nedbringas; att den socialistiska ungdomen sätter in sin vilja på att höja partimoralen, att ändra taktiken i de fall, där den nu liknar den medeltida kyrkans med tvångsdop och kättardomstolar, med tortyr och autodaféer! Sker ej detta, komma de ädlare naturerna att alltmer aflägsna sig från eller att aldrig sluta sig

40

till en rörelse, där man begår våld och orättrådigheter i den slutliga rättfärdighetens namn. Och ehuru detta visserligen ur stridens förutsättningar kan förklaras, beklagas måste det dock obetingat. Ej minst emedan detta avhållit många, särskilt bland den akademiska ungdomen, att helt sluta sig till den rörelse, dit de dock genom sin sympati höra.

Denna förlust kan för rörelsen endast delvis ersättas genom den socialdemokratiska ungdomens eget bildningsarbete, huru rikt på vackra löften detta än är.

Men den allra största faran är dock den att orättrådighet i en strid verkar som rost på ett vapen eller verktyg: får rosten obehindrat tära på stålet blir detta slutligen odugligt för sitt ändamål.

Den kultur, som föreningslivet i dess nuvarande form ger, verkar med ett ord såsom en på idel myndighet å fostrarens, idel lydnad å barnets sida byggd uppfostran: den bryter egenartens styrka, den utjämnar och likformar, den hämmar den egna företagsamheten, viljestyrkan, beslutsamheten. Vad uppfostran i hem och skola

41

börjar, fortsätter föreningslivet: de säregna människoämnena knådas till en likformig massa.

I stället för den socialaristokrati, som är de högst utvecklades framtidsideal, nalkas vi på detta sätt massvälde som framtidens styrelseform. Det vill säga, i fall socialismen behåller det demokratiska idealet och icke slutar med att omfatta högeridealet: statens allmakt över en lydig, samhällets idé tjänande, hjord. Men varken på massväldets eller statsväldets väg kan släktet komma att nå socialismens ovan angivna ideala mål.

Detta nalkas vi endast i den mån, »massan» blir allt mer och mer förvandlad till enskilda, som -- i och genom en full utveckling av sina egna yppersta krafter -- bli glatt villiga att uppskatta alla de övrigas; som sålunda bli i stånd att vist välja och frivilligt följa en ledare, överallt där en sådan kräves, men dock därjämte veta att bevara sin egen självständighet, sin egen särprägel, sin egen skaparlust inom det område, som är deras. Det utplattande tryck, som den enskilda och den partimässiga tvångsuppfostran utöva, härflyter ytterst ur det evinnerliga misstaget att nuet helt måste offras för framtiden -- i stället för att framtidens värde just beror på värdet av hela den följd av »nu», dem man tanklöst offrar för framtiden!

Ty är icke nuet en del av denna framtid? Växer icke under många dagar och nätter

42

»framtidens» bröd? Kunna vi försumma åkerns växtvilkor i nuet och dock vänta skörd i »framtiden?»

Kan man stund för stund låta förtrycka sin natur och i framtiden finna den rakvuxen? Dag från dag tysta sitt samvete och i framtiden finna det talande? År från år svälta sin själ och i framtiden finna den fullt utvecklad? Den unga människa, som försjunker i socialt -- framför allt i politiskt arbete -- lever på den irrläran att den enskilde skall offra sig för det hela; att man vinner sig själv genom att glömma sig själv; att man bereder andras lycka i framtiden genom att försaka sin egen i nuet. Och de andligt tanklösa fröjda sig åt denna ungdom, alldeles som andra tanklösa fröjdas åt de björklövskvistar, som torgföras sedan spiselvärmen lockat fram deras späda löv. Den, som tänker finner att det är skada på dessa kvistar, som sedan aldrig komma att vaja i majvinden eller bada i sommarvärmen. Och än mer skada är det på de unga människor, som föregripa den naturliga följden i sin andliga lövsprickning och blomning.

Den ungdom, som i förtid drives eller kastar sig in i »social verksamhet» och föreningsliv, förlorar den betydelsefullaste tidpunkten för sin egen självkultur. Dessa unga börja svara innan de själva på allvar frågat, och lära sig fråga innan de i stillhet lyssnat. De förlora den ro för självfördjupande, som sedan kanske aldrig kan

43

ersättas. Deras åsikter bli lösliga, deras omdömen överilade, när de strax ge ut dem i offentliga diskussioner och föredrag, istället för att låta dem långsamt mogna under meningsutbyte endast med en vän eller en sluten vänkrets.

Mera ensamhet, mindre gemensamhet, detta är vad ungdomen i »ton»-åren behöver, ifall den ej tio år senare skall stå med en stor inre tomhetskänsla, ja, med leda se på de sociala uppgifter, för vilka de då borde vara färdiga och arbetsivriga. Allt för lätt glömmer man, att skördefältet är rikt endast när varje ax är det; att samhället får sitt samlade värde icke endast genom vad dess individer utföra utan genom vad de äro. Om de enskilda slita ut sig eller utsugas för det hela, kommer det hela förr eller senare att ge ringare frukt: detta är en så naturnödvändig erfarenhet att man förvånas över att den åter och åter måste förkunnas som en glömd sanning!

Arbetareungdomens ivriga nykterhets- och bildningsvilja är just nu det mäst löftesrika tidstecknet i vårt land. Men det är icke nog med viljan, icke nog med att de yttre villkoren för bildning bjudas allt rikligare: det är de inre vilkoren, det mäst kommer an på. Varje lantman vet att sådd i storm är föga lönande. Men så är också ett meddelande av kunskaper åt en, av det offentliga livets krav, omstormad själ.

Bildningen -- med andra ord växten och mognaden -- är på alla tre områdena för vår

44

bildning -- det etiska och estetiska liksom det intellektuella -- ett långsamt förlopp. Det finnes nu bland ungdomen mycket s. k. »allvar» vid behandlingen av stora frågor, vilket endast är lättsinne! Ty det verkliga allvaret avstår från meningar och omdömen över ämnen och personer, man endast snuddat vid. Det verkliga allvaret uppreser sig mot kravet att man omedelbart skall vara färdig med sin åsikt. Det verkliga allvaret prövar rätten att i något givet fall känna harm eller hänförelse. Först sedan man nått så långt i självkultur, att ens tankar börja erhålla en viss grad av klarhet, att ens känslor koncentrera sig till drivkraft, då är tiden inne för att deltaga i det offentliga liv, som nu är så förvirrat och förfulat just genom bristen på denna självkultur hos de däri deltagande, vare sig dessa höra till de äldre eller yngre åldersklasserna.

En annan fara, som nutidens föreningsliv medför -- och för alla klasser, åldrar och kön -- är att det minskar lusten för yrkesarbete och hemarbete. Huru mycket nöjsammare, lättare, mer bemärkt är icke »samhällsarbetet» än den

45

strävsamma, dagliga gärningen? Arbetslusten blir mindre, ju fler mötena bli, och med arbetslusten avtar arbetsdugligheten. Men om detta alltjämt fortfar, huru skall man då en gång i det nya samhället kunna på ett fullkomligare sätt än nu tillmötesgå allas alltjämt växande behov?

Det är visserligen sant att vår beprisade materiella kultur nu frambringar en otalig massa onödigheter för konstgjorda behov. En högre kultur kommer att avskaffa denna slags produktion och lägga vikten på helt andra ting än dem, »kulturlivet» nu fordrar, om man än ej kommer att gå så långt i sin förkastelse som den berömde sociologen professor Sombart, vilken slår hela den »modärna kulturen» till smulor! Han frågar t. ex. vad allt Berlins elektriska ljus är värt, när det dock ej lyser över någon i kulturellt avseende så viktig vandring som Goethes promenader i Weimar från och till Herders hem, vandringar, som skedde vid skenet av en liten handlykta?! Eller vad våra blixttåg äro att skryta med, när de dock ej befordra något kulturvärde jämförligt med de brev, som Goethe och Schiller växlade, brev, dem en postgumma bar mellan Weimar och Jena?!

Men om vi än kunna hoppas på en ny tid, då den materiella civilisationen blir underlag för en hög andlig kultur, då industrien frambringar sina alster för på en gång enklare och mer förfinade behov -- arbete kommer att alltjämt

46

krävas! Och ett allt bättre utfört arbete, ifall alla skola komma i åtnjutande av de bättre livsvillkor, på vilka vi vänta. För detta arbetes skull bör man varna mot den växande hågen att, på det enskilda arbetets bekostnad, ägna sig åt »socialt arbete». Även i detta fall måste man finna en medelväg mellan forna tiders alltför stora likgiltighet och nutidens allt för stora hetshunger i fråga om allmänna angelägenheter.

Den minst beaktade men därför ej minsta fara, som föreningslivet medför, är att de resultat, som genom den förenade verksamheten utåt uppnås, äro så väldiga, att man mister måttet för den stora enskilda personlighetens betydelse, personligheten, som verkar genom sin ensamma skaparkraft, enligt sina egna lagar och därför med berättigade krav på sina säregna livsbetingelser.

Visserligen finnas personliga företräden, som ge makt över ögonblicket, t. ex. klarhet, översikt slagfärdighet, själsnärvaro, vältalighet. Men däremot missgynnar föreningslivet vissa finare själsgåvor, vissa solidare egenskaper. Och framför allt missgynnar föreningslivet det högsta

47

kulturvärdet, geniet. Detta saknar i regeln de egenskaper, som äro brukbara och uppskattade inom föreningar.

Visserligen hållas i många föreningar föredrag om genierna -- sedan de äro döda! Men i levande livet voro de ännu aldrig begripliga för massförståndet och geniets övertygande makt var städse en avståndsverkan.

En diktare har skildrat snillets väsen genom att om en genial människa säga: »att han såg på de andra, de, som bo i hus, med samma ogenomträngligt främmande blick som salamandern äger, salamandern vilken bor i eld».

Och elden kommer att förbli snillets livsvilkor.

Kasärnhus -- i varje bemärkelse -- passa ej genierna. Men ju mer föreningarnas flertalsbeslut och styrelsestadgar bli avgörande, dess mindre rörelsefrihet erhåller den geniala skaparviljan. Och sålunda hava vi nu visserligen demokratiska former för kulturlivet, men -- allt färre betydelsefulla kulturskapelser! Styrelsen rättar käckt arkitektens, bildhuggarens och målarens idéer; styrelsen -- men jag avbryter. Ty skulle jag börja orda om styrelsenas vanstyre bleve visan aldrig slut. Summan är: att endast en kulturell demokrati duger!

Den »praktiska politiken» låter allt hänsynslösare de små lagarna neutralisera den stora lagen: att allas socialpolitiska verksamhet bör gå ut på att lägga den utövande makten i den,

48

inom varje område, bästes hand. De små lagarna -- egennyttan, avunden, fåfängan, hämdlusten -- göra nu de få betydandes inflytande obetydligt och de mångas obetydligas betydande.

Har väl någon erfarenhet blivit oftare bekräftad än den, som kolonien Roycroft's ledare, Elbert Hubbard formulerat sålunda: att all stor framgång är resultatet av en mans välde? [3] Och är någon sanning i vår tid mer förbisedd? Ty just emedan massverkan är så väldig, förledes man lätt att giva denna en betydelse, den aldrig ägt eller kan äga.

Mången menar t. ex., att ledaren, som i ett eller annat avseende ger ett stort svar, mäktar detta endast emedan själarna runt om honom redan äro fyllda av frågan. Men huru mycket oftare är det ej ledaren, som drivit alla dessa andra att fråga? Mången menar att den ström av andlig kraft, som sätter massan i rörelse, också uppstått inom massan själv. Men man glömmer att den andliga kraft, som i ett givet historiskt ögonblick sätter massan i rörelse, vuxit sig stor sålunda att, släktled efter släktled, ensamma själar ha hungrat efter rättfärdigheten, lidit för sanningen, utövat broderskärleken, sett framtiden i stora syner och tjänat den med en ren vilja. Så har, droppe efter droppe, den känsloström blivit danad, som socialismen nu

49

tillgodogör sig såsom drivkraft. Och strömmen behöver alltjämt tillflöden från höjden, om den skall bevara sin mäktighet: tillflöden från de ensamma själar, vilka i alla tider varit den stora kraftens källor.

Nutidens oförtrutna samverkan inom alla områden -- t. o. m. naturen njutes nu hälst i »förening» -- orsakar att för alla begåvningar, även de geniala, hos alla åldrar, även den framskridna, inom alla livsåskådningar, även den kristna, ro och håg saknas för den allvarliga självransakan, varförutan ingen helgelse är tänkbar.

Vem kännes nu vid det gamla, sköna ordet? Nutiden ler åt helgelsen som man ler åt en gammalmodig klädnad!

För varje äkta kristen innebär dock alltjämt detta begrepp att tankar, ord och handlingar skola prövas inför den en gång för alla givna förebilden, Jesus.

För den religiöse icke-kristne får ordet en annan betydelse. Ty denne menar att endast den, vars själsämne liknar Jesu eget, kan och bör utforma detta själsämne med Jesus såsom ideal.

50

Det sorgliga är således icke att ordet helgelse fått en ny betydelse för den lilla grupp av människor, som ännu ger det betydelse. Nej, det sorgliga är att ordet för de allra flesta mist sin betydelse.

Ty huru kunna vi hoppas att uppnå högre samhälleliga tillstånd om ej varje enskild själ strävar att nå sina egna högsta möjligheter; om ej en var först söker dana sig -- och sedan steg för steg närma sig -- sitt eget ideal av det ypperst mänskliga?

Detta är helgelse i ordets nya mening. Och för att göra denna möjlig, måste vi upphöra att utbreda oss över allt mer omfattande områden. Vi nödgas också på den andliga kulturens område gå från det extensiva till det intensiva brukningssättet.

Jag riktar detta råd särskilt till de mycket unga. Ty efter tjugofemårsåldern kan det visserligen finnas enstaka, alltjämt andligt växande människor. Men en allmän snedvridning i tiden rättas endast genom de helt unga, dessa, som taga sin riktning -- eller missriktning -- före nämda ålder, dessa, som genom sin »tendens» komma att avgöra nästa tidskedes skaplynne.

Helgelse är endast ett annat namn på förinnerligande. Och denna innebär att beslutsamt vända sig från de tusen världsliga ting, som göra själen splittrad och ytlig; de oproduktiva lidelser, som bränna den torr eller tom; den lust

51

eller det kval, som göra den trång eller svag. Endast sålunda framarbeta vi ur oss det yppersta värde, vi efter vår egen grad och vår egen art kunna vara. Och att varda ett allt större livsvärde -- endast detta är att, i ordets väsentliga mening, hava levat.

Men att verkligen leva, detta är ju all själfull ungdoms längtan, en vacker längtan och så stark att den skulle erövra världen -- ifall den ej vore förenad med en så tragisk blindhet i fråga om vägarna till denna längtans mål!

Därför kan väl ingen av oss äldre se en ungdomsskara utan att gripas av ömmaste vemod. Dessa unga, som ännu förnimma livets brus endast så som man förnimmer havets brus då man lutar örat mot en snäcka, men som redan steg för steg nalkas havet självt. Och hunna dit skola de antingen stanna skrämda på stranden eller meningslöst kasta sig ut i bränningar, där de gå under, eller slutligen en eller annan gång själva bygga sin båt och styra sin stäv mot den kust, om vilken de drömde, när de ännu endast hörde livet brusa så som vi höra havet brusa i en snäcka!

De, som stanna på stranden, pläga erhålla de gamlas lyckönskningar, emedan de i tid insett »verklighetens krav».

Som om något vore verkligare än just drömmen, drömmen och det handlande, som närmar oss något enda steg till våra drömmars värld!

52

Men när de s. k. verkligheterna hindra oss i detta handlande utåt, då är det -- eller borde det vara -- vår räddning från förtvivlan över den ohanterliga »verkligheten» att ett område finnes, där vi oavlåtligt kunna arbeta för framtiden; ja, att detta arbete i själva verket är det väsentligaste av allt framtidsdanande arbete! Detta område är vår egen själ.

Att denna självkultur försummas, är den djupaste orsaken till att en stor tidsrörelse ofta får så ringa följder; att den blir verkningslös långt innan den avsatt sitt idéinnehåll i seder och lagar. Dess anhängare hava varit för små för tanken, den har ingen verklighet ägt inom dem själva och har därför icke haft någon makt att djupgående omdana verkligheten.

Ja, när denna verklighet» står som en jättevåg framför dem, då affalla tankens förkunnare flockvis. Och det finnes t. o. m, diktare, som trösta dem med att avfallet var oundvikligt:

»du faller dock av, som vi gjorde alla,
om ock ditt märke du tar på en stjärna.
Ty himlens stjärnor ju också falla».
          (Mäster Olof).

Vi veta att denna tanke är lika osann som bilden. Ty himlens stjärnor falla icke, och den, som ej kan hålla rätt kurs, har tagit sitt märke på andra lägre ljus än stjärnornas!

Utvecklas må man, bort från en tidigare tro men aldrig svika den man äger; förgås må man, falla av aldrig!

Den trösterika sanningen har en annan diktarekonstnär uttryckt, när han danat en relief där människosläktet -- unga och gamla, starka och svaga, män och kvinnor, ensamma och sammanslutna -- sträcker sig upp mot stjärnorna, stjärnorna, dem alla dessa längtande händer stundom nästan beröra. Oföränderligt stöta dock händerna mot »begränsningens linje», som skiljer dem från de stjärnbilder, vilka deras längtan evigt söker men aldrig når.

Lyckligtvis. Ty då upphörde ju vår längtan. Och vår längtan är vår själs andhämtning, dess liv. Den, som vare sig genom arten av sin samverkan eller arten av sin självkultur, mister kraften i denna längtan utöver sig själv, han brukar ingendera till sin uppbyggelse. Och en sådan människas verk blir intet väsentligt värde för det hela. Endast genom att vår längtan lever, växer och stiger med en allt renare eld mot allt högre mål, närma vi oss själva och vårt släkte till den skönare framtid, som vi och många släkten efter oss endast kunna skymta liksom genom ett

54

dunkelt glas, men som -- tack vare vår och alla tidigare och många följande släktleds längtan och möda -- ett släkte slutligen skall skåda, ej längre som i ett dunkelt glas, utan ansikte mot ansikte.

[1] Denna artikel överensstämmer i allt väsentligt med med ett föredrag om Stridsmål och stridsmedel, som jag -- under vårvintern 1908 -- höll i Stockholm i Folkets Hus, på inbjudan av de socialdemokratiska ungdomsklubbarna; i Brunnsviks folkhögskola och i Göteborgs högskola, till förmån för Folkbildningshemmet i Göteborg och for Brunnsviks folkhögskola.

[2] Sedan det är bevisat att kulturmänniskan snyter sig ohygieniskt väntar jag dagligen vår lll,lll:te förening, den för rationell näsputsning, en förening, som ej torde nöja sig med mindre än 9 styrelsemedlemmar och 19 paragrafer av vilka den första -- enligt känt mönster -- bör komma att lyda sålunda: »att snyta sig fritt är stort; att snyta sig rätt är större».

[3] Se i Sverge t. ex. A. Hazelius' och O. Salomons livsverk.