Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke blivit något helt. Först i resebreven »Från Rivieran»
med några tillfogade små noveller och i samlingen
»Småmynt», båda utgivna 1883, framträder Levertin med färdiga
arbeten.
Reseskisserna hava stundom en novellistisk turnyr.
»Fn långfredagsafton» berättar om hur den fingerade »han»
hade glatt sig åt månskenet, hur »han» (liksom Snoilsky
på julaftonen i Rom) i tankarna flydde hem till gamla
Sverige, hur »han» vandrade ute bland folkmassan — men
till denna ansats inskränker sig fantasins roll i den för
(ivrigt helt sakliga beskrivningen. Mera skönlitterärt lagd
är skissen »Silhuetter» med sin räcka av typer från Monte
Carlo och en icke så liten portion romantisk
sentimentalitet blandad i den rent realistiska och för resten ganska
expressiva teckningen. Det bästa i dessa skildringar ligger
just i det sakliga, antingen det är historiskt, som i
återblicken på »spelhelvetets» skiften och på karnevalens
uppkomst och utveckling, eller rent deskriptivt. Beskrivningen
av karnevalen i Nizza, särskilt »En confettidag», är kanske
mest lyckad. Stilen har fart och fyllighet, och vokabulären
är rik utan att vara överlastad. Man ser berättaren med
vidöppna ögon följa med virrvarret och försöka att inge
sig själv glädje. Men blott försöka: ty ur all denna av
tusen olika hörsel- och synförnimmelser sammansatta bild
slår icke karnevalsbrusets tummel och vimmel så omedelbart
mot oss, att berättarens skickligt inpassade »leve
karnevalen !» skulle ge sig av sig själv. Det är någonting halvt,
någonting ansträngt över hans berusning, och det är
ganska karaktäristiskt, att denne unge åskådare står och
apostroferar sig själv som en främmande och uppmanar
denne att göra det och det — han tar, enligt den
realistiska skildringens program, en objektiv ställning till vad
som föregår och vad hans egen varelse gör, men
förlorar naturligtvis därigenom den innersta kontakten med
företeelserna. Och Levertinskt är det, att man alltjämt
märker den sjuklige skeptikerns syn djupast, ehuru han
försöker skudda av sig den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
