Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Var det benådningens seraf ur skyn?
Nej, men i jordisk form en himmelsk syn,
Som, för att ej med skenet väcka fången,
Sin hvita arm som skärm för lampan höll,
Enär det säkert blefve sista gången
Härnäst det ögonlocket sammanföll.
Men detta väsen — svartögdt, rosenkindadt,
Med mörkbrunt, buckligt hår, juvelomlindadt,
En fot så lätt som snö, och lika hvit —
Hur kom det genom natt och mörker dit?
O, fråga förr hvad ej en qvinna vågar
När hon som du, Gulnare, af ömkan lågar!
Hon fick ej sofva: och då paschan jemt
Om Conrad låg och muttrade och drömde,
Så steg hon upp och hans sigillring gömde
— Den hon på handen bar liksom på skämt —
Och gick, försedd med denna fullmagt, ledigt
Förbi hans knektar, som knappt tänkte redigt,
Men, dåsiga af släp och hugg som getts,
Med afund hade märkt hur Conrad somnat
Och derför makligt sträckt sig i en krets
Vid torningången, der de frusna domnat
Samt, efter gjord honnör för paschans ring,
Bekymrade sig just om ingenting.
Hon häpnade. »Att han så lugnt kan sofva,
Han, som så många ögon bragt till gråt
Och nekat äfven mina sömnens gåfva!
Jag undrar på mig sjelf emellanåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
