Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Hans enda skydd på jorden, på den vida, Hvarför han
sällan vek från dennes sida.
26.
Hans växt var smärt och mörklagd var hans hy,
Som visst af hemmets sol en smula bryntes,
Men ej förbrändes, ty på kinden syntes
Ibland - fast oombedd - en rosensky,
Ej denna rodnad dock, den helsan målar
Och som af hjertats friska färger strålar,
Men denna sjuka glans, som flammar opp
Af tysta sorger eller sviket hopp.
Hans ögon likt planeter strålar sköto,
Dem tankarna elektriskt genombröto,
Men sänkta ögonfransar skänkte åt
Den svarta glob en skuggning som af gråt,
Fast stolthet merendels der inne brände
Och, var det sorg, en sorg, som ingen kände.
Han flydde från sin ålders nöjen jemt,
Från ungdomsupptåg, pagers muntra skämt,
Men kunde timtals stå och se på Lara
Och rent försjunken i hans anblick vara;
For denne bort, gick för sig sjelf han qvar,
Gaf ingen fråga alls, och knappa svar,
Dref med en utländsk bok långt bort i parken
Och tog sin hvila jemte ån, på marken.
Han lefde, lik sin herre, skild ifrån
Allting, som kunde sinnesretning lofva
Och fylla hjertat ens i minsta mån,
Samt tog af jorden aldrig annat lån
Än denna bittra ynnest - lifvets gåfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
