Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. 28 Oktober 1871 - A. Ledebur: Om kols verkan vid formning - Petroleum, användt såsom brännmaterial på fartyg och lokomotiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den qvalitativa sammansättningen af denna svärta har man
öfverallt lika, men deremot skiljer man sig i afseende på mängden
af ingredienserna. Isynnerhet är förhållandet emellan grafiten
och träkolet olika, och till och med i samma gjuteri vexla
proportionerna af dessa ingredienser för olika beskaffenhet hos
gjutformarne. Detta blir förklarligt, då man gör sig reda för de
olika ändamål, de särskilda tillsatserna hafva att fylla.
Träkolet och grafiten bilda här tillsammans vanligen det
osmältbara lager, som skall skilja jernet och sanden från hvarandra.
Det förra har alldeles samma bestämmelse, som då det anbringas
torrt. Men träkolets lätta förbrännlighet såväl i
torkningsrummen som vid sjelfva gjutningen, skulle göra svärtans verkan om
intet; och för den skull tillsättes här grafit, som är
svårförbrännlig. Mängden af grafiten ökas dessutom vid sådana
gjutformar, som dels brännas starkt och dels genom den större
mängden inströmmande jern äro utsatta för en högre temperatur.
Leran åter tjenar såsom bindningsmedel ej allenast för
ingredienserna inbördes utan också för hela blandningens fasthäftande
vid formens väggar. De beståndsdelar, som vid
hästspillningens utlakning tillkomma, äro till större delen amoniaksalter samt
organiska föreningar, hvilka i hettan sönderdelas. Man ersätter
dessa salter vid vissa gjuterier genom tillsats af salmiaklösning
(saltsyrad ammoniak). Dessa salter förflyktigas vid beröringen
med det smälta jernet och bilda då ett gasformigt lager,
som för ögonblicket skyddar kolet mot förbränning och hindrar
en alltför innerlig beröring med formväggarne. Men
förflyktigandet, som till en del försiggår vid formarnes torkning, har
tillika det vigtiga ändamålet att i ler- och grafit-lagret, som är
temligen tätt, göra porer, så att gaserna af de alltid
uppkommande förbränningsprodukterna kunna få afledning.
Om svärtan är väl tillredd och insvärtningen riktigt gjord
och glättad, så släpper formen lätt och låter en ren, blåaktig
yta visa sig på det kallnade gjutgodset. Denna blåa färg, som
är karakteristisk för ler- och massiv-gjutningen, äfvensom med
någon nyansering för gjutningen i väl kolpulvrade formar af
fuktig sand, torde icke böra tillskrifvas träkolets öfvergång till
grafit, såsom några författare ansett, utan bör den snarare anses
såsom den normala färgen på en svag oxidhinna, uppkommen
under ofullkomligt tillträde af atmosferisk luft. Kåkstackjernets
färg i sådana gjutstycken skiljer sig också tydligt från
träkolstackjernets färg till följd af den olika sammansättningen hos
dessa båda jernsorter. Det förra är gråblått, ofta grått, det
senare nästan rent blått. Den för gjutgods, erhållet i fuktig
sandform, afvikande färgtonen härleder sig ur frånvaron af de
omnämda salternas inverkan på öfverdraget. Åtminstone tyckes
härför tala det förhållandet, att de förra gjutpjeserna, utsatta för
luften, efter få dagar öfverkläda sig med ett lager af rost,
hvaremot sandgjutna pjeser kunna ligga länge i öppen luft utan att
rosta på andra ställen, än der man genom mejsling o. s. v.
blottat jernets inre.
Den intensivare verkan, som insvärtningen har i
jemförelse med blotta pådoftningen af kolet, är orsaken dertill, att
man kan utan formsandens särskilda preparering gjuta äfven
större pjeser i torkade och insvärtade formar, hvaremot man
vid sandgjutning under lika omständigheter måste taga sin
tillflykt till skyddande materialer; åtskilliga gjuterier, som nära
intill sig hafva »god massa», begagna densamma, utan vidare
tillsats. Endast, der qvantiteten flytande jern, som skall
användas, är mycket stor, så att man kunde befara ett
sammansintrande af sanden med den af oren lera gjorda formens yta
oaktadt det skyddande lagret af insvärtningen, måste man taga
till det förut omtalade medlet för att undvika denna olägenhet.
Denna anmärkning leder oss in på det andra sättet att använda
kolet, nämligen med att tillsätta det såsom en beståndsdel af
sjelfva formmassan.
Vid det förut beskrifna sättet att begagna kolet blir
dess verkan egentligen blott mekanisk, utan någon föregående
kemisk process; deremot verkar det i formsanden genom de
föreningar och sönderdelningsprodukter, som det bildar under
inflytelse af den höga temperaturgraden. Den smältning, som
sanden undergår i jernets omgifning, så snart fråga är om
större jernmassor, kan förhindras, om man är i stånd att vid
inträdande smälthetta tillställa så, att sandkornen icke komma i
omedelbar beröring med hvarandra, till dess faran för
sammansmältning är öfverstånden i och med jernets kallnande. Dertill
tjenar nu ett lager af gas, som bildas genom kolhaltiga
ämnens sönderdelning eller förbränning, och hvarvid sandkornen
blifva likasom omslutna af gasen och hindrade från beröring med
hvarandra. Det enklaste och minst dyrbara, härtill lämpliga
ämne är stenkol, hvilket, såsom man vet, är i stånd att utveckla
en stor mängd gas. Stenkolen verka då så mycket kraftigare,
ju finare de äro pulveriserade och ju fullkomligare detta pulver
blifvit blandadt med sanden, så att hvarje korn af den senare
så till sägandes blir omklädt af stenkolspulvret. Procenttalet af
tillsatsen beror af sandens beskaffenhet, af gjutpjesens storlek,
samt af kolets egen art. Om man tillsätter alltför mycket,
förminskar man sandens sammanhang, så att den uppkommande
sprickor tillåta jernet att intränga, hvaraf följden blir, att det
färdiga gjutgodset visar kors och tvärs löpande upphöjningar.
Träkol och kåks, som tillblandas gjutsanden, utveckla också
genom förbränningen koloxid och kolväte (genom beröring med
den uppkomna vattenångan) och verka således häruti lika med
stenkolen, likväl i vida ringare grad, så att för den skull
tillsatsen af dessa båda sistnämnda ämnen måste vara vida större,
hvarigenom gjutsandens plastiska egenskap måste lida ännu
mera. Man begagnar dem endast undantagsvis för sandgjutning.
Många författare betvifla en åsyftad god verkan af tillsatser
till formsanden, sådana som öldrägg, återstoden vid brygd o. s. v.;
men deras nytta förklaras deraf, att de vid upphettning bilda
kolhaltiga gaser, men också dessutom hafva den goda
egenskapen, att de för sitt flytande tillstånd fullkomligt genomtränga
sandmassan och slutligen efter torkningen gifva formen en
starkare sammanhållning. Utom denna användning af stenkol
har man också med dem ett annat ändamål, som af okunniga
arbetare ofta anses såsom det egentliga. Det är, att vissa
sandsorter få större plastiskhet genom tillsats af stenkol, så
att de bli lämpligare till formning. Stenkolens textur synes
också vara lämplig för sådant ändamål; men behofvet af en
sådan tillsats och egenskapen att deraf kunna förbättras utvisar
likväl hos sådana sandarter en bristande lämplighet för
användning till formning. Om formens massa är så tät, att den icke
lemnar de uppkommande gasarterna så lätt genomgång, som
den porösa formsanden för gjutning i fuktig form
(hufvudsakligen lerformar), skulle en häftig gasutveckling kunna
medföra skada. I sådant fall kan stenkol undantagsvis med fördel
ersättas af något material, som utvecklar mindre gas, och som
då egentligen verkar mindre genom gasutvecklingen än för
att göra formmassan mera osmälttig. Man begagnar då ofta
grafit såsom tillsats till den del af formen, som kommer i
omedelbar beröring med det flytande jernet; eller också träkol. För
detta ändamål har den grafit, som fås i retorterna vid gasverken,
och som der är en sönderdelningsprodukt, erhållit ett godt namn.
En tillsats af sådan grafit - under vissa förhållanden stegrad
ända till 50 procent af formmassan – ökar dennas både
hållbarhet och osmältlighet i betydlig mån. Den egna strukturen
hos denna grafit, samt dess förbrännlighet m. m. förklarar
tillräckligt denna egenskap. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
