- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
108

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 31 mars 1928 - Läget inom kväveindustrien, av S. E. Rodling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

108

Tab. IL Tillverkningskostnader för chilesalpeter.

Per long ton
sh. d. it. sh. d.

1. a) Brytning av caliche ........ O 18 10

b) Transport av d:o ....................0 6 —

c) Fabrikationskostnader ............1 0 5

d) Allin, omkostnader ..................0 4 9

e) Amortering ......................0 10 — 3–

2. Säckar, säckning, transport till export-

hamn, kommission ....................................1 2 2

3. Kostnader i exporthamn ............................0 6 10

4. Exporttull ....................................................2 10 —

5. Handelsomkostnader, skatter, räntor, vinst 2 16 —

Summa f. a. s. chilensk hamn 9 15 —

6. Sjöfrakt till Europa .................. 115 —

Pris cif kontinentala hamnar 11 10 —

Brothers har sålunda nyligen vid Goya Norte uppfört en
anläggning för en årlig produktion av 500 000 ton
salpeter.

Utbytet vid salpeterns utvinnande ur calichen är
synnerligen dåligt, ocli uppgår i genomsnitt icke till mera än
HO %. Vid nyssnämnda anläggning beräknar man
komma upp i ett utbyte av 90 %, varigenom ekonomien vid
salpeterns utvinning bör kunna förbättras.

En stor post i tillverkningskalkylen är, som synes,
exporttullen, för närvarande £ 2.10 per ton. Det är troligt,
att chilenska parlamentet dock till slut blir nödsakat att
medgiva en reduktion i exporttullen, t. e. med halva
beloppet. Man kan emellertid förstå, att parlamentet
endast i yttersta nödfall går med på en nedsättning, då en
tredjedel av chilenska statens inkomster härröra sig från
densamma. En sänkning av exporttullen kommer
att medföra ökning av andra skatter, vilka även
träffa salpeterindustrien, varför en sänkning av tullen
icke minskar priset på salpetern med samma belopp per
ton, som tullen nedsattes. En ökning i salpeterpriset
kan även uppstå genom en förbättring i växelkursen på
Chile.

Den nyssnämnda amerikanska kommissionen
beräknar, att, om man tager hänsyn till alla de
omständigheter i såväl positiv som negativ riktning, vilka kunna
påverka det framtida tillverkningspriset, bör en
reduktion i priset f. a. s. Chile av omkring £ 3 vara möjlig, om
exporttullen fullständigt borttages. Som detta
emellertid är mindre troligt, skulle under antagande av att
exporttullen minskar med £ 1.5 à £1.10 en reduktion av
35 sh. à 40 sli. vara möjlig, och totalkostnaden f. a. s.
Chile sålunda kunna nedbringas i £ 7.15 à £ 8. Med
till-lägg av en frakt till europeiska hamnar av omkring 35
sh. blir priset cif Antwerpen eller Hamburg £ 9.10 à
£ 9.15, ett pris, som torde möjliggöra för Chilesalpetern
att i hittillsvarande omfattning behålla sin ställning.
Producenterna kunna emellertid ej för framtiden räkna med
så goda vinster som hittills och betala utdelningar på
minst 10 %, ofta 30 à 40 %.

Biproduktammoniak.

Tillvaratagandet av ammoniak vid gas- och
koksverken började skjuta fart på 90-talet, och produktionen
växte ganska raskt. År 1903 tillvaratogs omkring
110 000 ton kväve på denna väg, huvudsakligen i form
av ammoniumsulfat, och år 1913 var produktionen
redan omkring 280 000 ton N. Tyskland och England voro
detta år största producenterna med tillsammans något
över 200 000 ton N. Per ton stenkol erhålles 2 à 2,5 kg
N i form av gasvatten med omkring 2,5 % NH3.
Ammoniaken i gasvattnet avdrives och bindes vid svavelsyra

11 FEBR. 1928

eller försäljes som 20/25 %-ig kaustik ammoniak.
Kväveproduktionen på denna väg, som ju helt och hållet är
beroende på antalet ton koksade kol, följer mycket nära
kurvan för tackjärnsproduktionen, vilket är lätt
förklarligt, då den mesta koksen användes för
tackjärns-framställning.

Priset på kväve i den ammoniumsulfat, som utvinnes
på detta sätt, har alltid följt priset på chilesalpetern, som
alltid varit normerande för prissättningen på kväve.

Ehuru ammoniumsulfat erhålles vid gas- och
koksverken som biprodukt och tillverkningskostnaderna sålunda
borde vara låga, äro utsikterna inom denna industri icke
särdeles ljusa. Anledningen härtill är dels att söka i
gasvattnets ringa halt av ammoniak och dels däruti, att
åtminstone de mindre gas- och koksverken icke äro
utrustade med egna svavelsyrefabriker utan nödsakade köpa
svavelsyra från främmande producenter, varigenom
kostnaden för svavelsyran blir oproportionerligt hög.
Därjämte drives ammoniumsultfatproduktionen ofta i liten
skala, och det är bekant, att t. e. en del mindre gasverk
i England äro betänkta på att nedlägga
ammoniumsulfat-tillverkningen, då nuvarande priser icke lämna något
överskott. En koncentration av produktionen vid större
verk skulle medföra billigare tillverkningskostnader, men
lokala förhållanden ställa sig här ofta hindrande i vägen.
Jämväl må framhållas, att den sulfat, som produceras av
biproduktammoniak, icke är så ren som den syntetiska
varan, varför den ej alltid betalas lika bra.

Uteslutet är ju ej, att förbättringar i själva
koksnings-fürfarandet kunna göras, så att större del av kolens halt
av N kan tillvaratagas. För närvarande utvinnes ej
mer än 12 à 15 %.

Den moderna luftkväveindustrien.

Ljusbågsmetoden har, som bekant, haft sin egentliga
hemvist i Norge, där de stora anläggningarna vid Rjukan
och Notodden tillsammans producera närmare 34 000 ton
bundet kväve per år, vilket huvudsakligen försålts i form
av salpetersyra och Norgesalpeter. Som
kraftförbrukningen per kg bundet kväve uppgår till ej mindre än
65 à 75 kWh, fordrar denna metod synnerligen låga
kraftpriser, vilka knappast stå till förfogande i andra
länder än Norge.

Ejusbågsmetoderna enligt Schönherr, Pauung
Sie-bert m. fi. hava endast nått en obetydlig utveckling.
Närmast efter de norska anläggningarna torde Nitrum
A. G:s anläggningar vid Rhina i Baden vara den största.

Som bekant, består ljusbågsprocessen däri, att luft
förbrännes i en elektrisk ljusbåge till kväveoxid, vilken
snabbt avkyles, oxideras med befintligt luftöverskott ocli
absorberas i vatten. Oasens halt av NO är ej högre än
1,5 à 2 %. Den första produkten är ca. 36 %-ig
salpetersyra. Man kan med säkerhet antaga, att denna
industri på grund av den stora kraftförbrukningen icke
vidare kommer att utvecklas, och betecknande är, att
anläggningarna i Notodden ombyggas för tillverkning av
syntetisk ammoniak med användning av elektrolytisk
vätgas.

Produktionen av kväve år 1925 enligt ljusbågsmetoden
uppgick till endast 41 000 ton N, motsvarande 6,7 % av
totala produktionen enligt luftkvävemetoderna.

Cyanamidprocessen har nått en betydligt större
utveckling än ljusbågsmetoden. År 1925 producerades
enligt cyanamidmetoden 170 000 ton bundet kväve,
motsvarande ca. 30 % av luftkvävet. Produktionen har
tidigare varit större och uppgick under kriget till
omkring 230 000 ton N. Råvaran för
cyanamidtillverk-ningen utgör, som bekant, kalciumkarbid, vilken i
finpulveriserad form behandlas med kvävgas vid omkring

TEKNISK TIDSKRIFT

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free