- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
246

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 16 juni 1928 - Principerna för självkostnadsberäkning och industribokföring, diskussion med inledningsföredrag, av U. Forsberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

TEKNISK TIDSKRIFT

11 FEBr. 1928

torde man kanske kunna gå ut ifrån, att allt arbete, som
innebär en verklig förändring av produkten, är
produktivt och allt annat arbete improduktivt.

Det tredje elementet i självkostnadsberäkningen,
omkostnader, kan uppdelas i tvenne grupper: fasta och
rörliga. Denna uppdelning är naturligtvis i viss mån
godtycklig, då det ibland kan vara svårt att
av-göras om en omkostnad är fast eller rörlig. Orsaken
till, att man vill dela upp omkostnaderna i dessa två
grupper är, att det emellanåt vid hård konkurrens —•
och då fabriken icke är belastad till den från
omkostnadssynpunkt förmånligaste sysselsättningsgraden —
kan vara fråga om att utöver de rörliga omkostnaderna
endast täcka en del av de fasta fabriksomkostnaderna.

Ehuru jag därvid, till synes, tager en direkt förlust
å denna del av försäljningen, kan jag i många fall
genom den härigenom ökade sysselsättningsgraden
nedbringa den totala omkostnadsprocenten eller
omkostnaden per maskintimme — vilkendera enhet jag nu
använder för mina självkostnadsberäkningar —
varigenom den beräknade förlusten eventuellt kan
elimineras. Detta nya minimipris kan givetvis på förhand
bestämmas genom en förkalkyl
(förhandssjälvkostnads-beräkning) baserad på den ökade sysselsättningsgraden,
förutsatt emellertid att denna kan förutsägas. Jag ber
i detta sammanhang få hänvisa till den i tidskriften
’’Affärsekonomi", häftena 1 och 2 av prof. Albert ter
Vehn verkställda utredningen. — Den metod SKF i
detta hänseende tillämpar, skall jag återkomma till i
samband med "Kostnader för outnyttjad kapacitet".

De omkostnader, som vanligen betraktas såsom fasta
äro avskrivningar, hyra (där icke egna fabrikslokaler
och maskiner komma till användning),
brandförsäkringspremier, fastighetsskatter, uppvärmning, kraft —
i den mån denna utgöres av kontraherade
energikostnader per år, oberoende av förbrukning — samt vissa
månadslöner.

Vad då först avskrivningarna beträffar, torde i fråga
om dessa den största förbistringen inom
självkostnadsberäkningarna råda. Det förekommer ju sålunda
ganska ofta, att ett bolag verkställer sina avskrivningar i
form av en direkt avsättning från tillgängliga
vinstmedel för året. Detta är emellertid en metod, vilken
lyckligtvis håller på att försvinna, ty det är ju
alldeles givet, att avskrivningarna måste betraktas som en
verklig omkostnad, som finnes, oberoende av de vinster
eller förluster som göras. — Emellanåt förekommer,
att de företag, som tillämpa reguljära avskrivningar,
basera dessa på vad myndigheterna i
taxeringshänseende godkänna eller icke godkänna. Då myndigheterna,
åtminstone hittills, i regel visat sig icke vilja godkänna
de procentsatser, som i verkligheten äro erforderliga,
medför ett tillämpande av ifrågavarande
avskrivnings-pi ocent den risken, att, när tillgångarna måste
kasseras eller utbytas mot nya, extra förluster uppstå, vilka
man icke tagit med i räkningen. — Om vid utrangering av
dylika maskiner och verktyg en förlust uppkommer, tillåta
emellertid ju myndigheterna skattefritt avdrag för
densamma. I längden torde det därför icke spela någon större
roll i skattehänseende, om avskrivningarna äro
beräknade efter den ena eller den andra metoden. Det skulle
emellertid, särskilt ur konsolideringssynpunkter,
innebära en fördel för industrien, om de i verkligheten
gjorda avskrivningarna godtoges av skattmyndigheterna.
Samhället komme icke att förlora härpå, snarare
tvärtom. Tyvärr synas emellertid statsmakterna f. n. ha
skjutit denna fråga åt sidan.

Avskrivningarna avse, som bekant, att skapa den
s. k. förnyelsefonden. Själva benämningen av denna

fond ger vid handen, att densamma skall ha till
förfogande disponibla medel, då de fasta tillgångarna bli
omoderna (icke konkurrenskraftiga) eller så förslitna,
att desamma icke med fördel kunna repareras och
därför måste ersättas med nya. Avskrivningarna böra
alltså ske på följande fasta tillgångar och enligt SKF:s
uppfattning för dess produktionsapparat enligt följande
procentsatser: byggnader 5 %, maskiner 10 %, verktyg
20 %, fabriksmobilier 25 %.

Rätt avvägda avskrivningar böra verkställas såväl i
goda som dåliga tider, enär de ju, som sagt, äro att
betrakta såsom verkliga omkostnader. Detta så mycket
mera som avskrivningarna till sin största del äro att
hänföra till omodernitet och ej i regel till graden av
förslitning, alldenstund maskinen-verktyget etc. måste
genom reparationer hållas i förstklassigt skick, om en
förstklassig vara skall kunna framställas.

Avskrivningarna böra ske på anskaffningsvärdena,
dvs inköpspriset resp. tillverkningspriset pius samtliga
omkostnader, tills maskinen är uppsatt å sin plats, dvs.
färdig för produktion. Man hör ofta fabrikschefer
uttala den meningen, att det på grund av gällande
beskattningsregler är med god ekonomi förenligt, att, då
vinsten så tillåter, kapitalisera en maskin till lägsta möjliga
pris, exempelvis inköpspris utan tull och frakt eller
beträffande en maskin av egen tillverkning till endast
kostnaderna för material och arbete. Ett sådant
förfarande har emellertid till följd, dels att mina
självkostnader bliva felaktiga, dels ock att min
förnyelsefond blir för låg, eller m. a. o. att disponibla medel,
avsatta för detta ändamål, saknas, då maskinen
behöver ersättas.

Vad avskrivningsprocentsatsernas storlek beträffar,
är detta naturligtvis en erfarenhets- resp. omdömessak.
Det som väl skulle komma sanningen närmast, vore att
fastställa särskild avskrivningsprocent för varje
maskintyp, men det är hart när omöjligt även för den
mest kunnige att på förhand avgöra, huruvida en
maskin behöver avskrivas på 5, 10 eller 15 år, ty
förhållanden kunna inträffa, som kullkastar gjorda
beräkningar. Detta är för närvarande särskilt fallet inom
verktygsmaskinbranschen, med dess på senare år
synnerligen snabba utveckling.

Som förut nämnts, tillämpar SKF för samtliga
maskiner 10 % avskrivning per år på anskaffningsvärdet
och detta liar visat sig ungefär riktigt. Givet är, att
många maskiner måste utrangeras på kortare tid, men
detta uppväges av att andra kunnat tjänstgöra under
längre tid.

Då jag redan förut framhållit, att avskrivningarnas
storlek till sin största del påkallas av teknikens
utveckling, är det givet, att alla reparationer och
underhållskostnader måste betraktas såsom direkta
omkostnader i självkostnadsberäkningen. Vid en större ocb
mera genomgripande ombyggnad av en maskin —
varigenom densammas produktionskapacitet väsentligt
förhöjes — kan och bör däremot en dylik kostnad
kapi-taliseras och avskrivning därefter ske å det genom
ombyggnaden ökade värdet.

Beträffande verktyg tillämpar SKF, som tidigare
nämnts 20 % avskrivning. Anledningen härtill är, att
verktygen i regel äro mera bundna dels vid en viss
fabrikationsmetod dels vid ett visst utförande av
produkten ifråga än den maskin, i vilken de användas, och
därigenom eventuellt bliva värdelösa på kortare tid. —
Påtagligt är, att alla verktyg och alla andra
anordningar, avsedda för specialorder, böra avskrivas direkt
som en omkostnad på ordern ifråga. Då ett verktyg
eller en maskin utrangeras, bör man tillse, att de av-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free