- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Allmänna avdelningen /
351

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 15 sept. 1928 - Röntgenteknikens utveckling och nuvarande ståndpunkt, av T. von der Burg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15 sept. 1928

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

351

erforderliga enankareomformaren varit föremål för
konstruktörernas uppmärksamhet. I Tyskland började man
redan år 1924 att söka ersätta den roterande likriktaren
med en sammankoppling av elektronrör. Numera ut-

Kampen mellan ionröret och elektronröret med häusyn
till deras användning inom röntgenterapien avgjordes
tämligen snart till det senares förmån. Den jämnare
funktionen och förmågan att tåla högre driftspänningar
voro egenskaper, redan i begynnelsen ägnade att bereda
väg för elektronröret.

Utvecklingen inom röntgenterapien (se nedan) har
ända sedan 14 år tillbaka framträtt med fordringar på
ökad rörspänning. Rörtekniken har numera nått en
sådan fulländning, att driftspänningar på 200 kV vid 6
à 8 mA rörströmstyrka ej hör till det ovanliga.
Terapirören byggas i regel med massiv wolframantikatod, som
vid elektronbromsningen råkar i vitglödgning. De sakna
artificiell kylning, ty den direkta värmestrålningen är
tillräcklig för att åstadkomma temperaturjämvikt hos
wolframklotsen. Stor brännfläck är det normala hos
dessa rör.

För metallundersökningar på röntgenfotografisk väg
begagnas rör för ända upp till 3 000 W normal
belastning. De hava rund eller sträckformig brännfläck, och
antikatoden kyles medelst genomströmmande vatten.

Röntgendiagnostik.

Man har sagt, att röntgenteknikens vagga har stått i
det fysikaliska laboratoriet och finmekanikerns verkstad.
Icke minst på grund av röntgenrörens ringa
prestationsförmåga ställde man en lång tid framåt blygsamma
anspråk på röntgenapparaternas effekt och användbarhet
för kontinuerlig drift. Röntgenteknikern ansåg sig
nödsakad att vandra egna vägar vid sidan av
starkströms-tekniken och fasthöll länge vid induktoriet med
kvick-silverbrytare som lämpligaste apparat för att
åstadkomma den för röntgendriften erforderliga högspända
likströmmen. Först år 1905 började man i Europa
begagna enfastransformatorn med roterande likriktare, i
sin ursprungliga form angiven av amerikanaren Snook.
Därmed var enfastransformatorn införd i röntgentekni-

Fig. 7.

Fig. 6. a = röntgenrör, b = ventilrür Vi, c — ventilrör
vä, d = ventilrör v3, e = ventilror Vi, f =
högspännings-transformator.

föras åtminstone i Europa röntgenapparater för
diagnostik övervägande enligt detta system. Fig. 6 visar
ett principschema enligt Graetz, fig. 7 en apparat av
denna typ. Den arbetar ljudlöst och med ringa
spänningsförluster i själva likriktareorganet. Dessutom giver
den ej, som apparater med öppna gniststräckor, upphov
till högfrekventa strömmar, till gagn för såväl
röntgenrör som radiolyssnare.

Fig. 5.

ken, där den icke endast väl försvarat sin plats utan
även fullständigt utträngt sin föregångare.

Röntgendiagnostiken fordrar av en god
röntgenapparat. i första hand driftsäkerhet och effektivitet. Stor
energimängd, avgiven under korta tidsmoment är, som
ovan nämnts, en grundbetingelse vid fotografering av
människokroppens inre, rörliga organ. Man har under
de senaste åren sökt nedbringa de i själva
röntgenapparaten uppträdande elektriska förlusterna. Särskilt har
därvidlag likriktaren och den vid likströmsanslutning

Av ekonomiska skäl bygger man ej
enankareomformaren för en normaleffekt, motsvarande dën maximala
effekt apparaten skall avge. Man nöjer sig med en mindre
omformaretyp, som överbelastas vid
momentfotografe-ringar. Men enankareomformaren arbetar därvid ytterst
ogynnsamt. För att reducera inverkan av ankarfältets
motmagnetisering, utföras i en del fall specialomformare
med stark övermagnetisering. Ökningen av
magnetför-lusterna betyder föga i jämförelse med dessa maskiners
större lämplighet för överbelastningar av nämnda slag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928a/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free