- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Väg- och vattenbyggnadskonst /
106

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106

TEKNISK TID SKRIFT

28 juli 1928

damm med pelare på 12 m avstånd från mitt till mitt
och 4 cylindriska valv med en lutning av 2,5 :1 mot
horisontalplanet (fig. 7).

Mellanpelarna, som hava en minsta tjocklek vid krönet
av 1,04 m och sidolutningar 1 000 :14, hava utförts av
oarmerad betong med undantag för den bredare delen i
framkanten, som armerats för att valvtrycket skall
kunna överföras till dragstagen, om av någon orsak ett
valv skulle brista.

Valven och dragstagen utfördes av betong i blandning
1 : 2,4 : 2.4 (360 kg cement per m3 betong), medan
betongblandningen i pelarnas främre del var 1 : 2,6 : 2,6 (330 kg
cement per m3 betong) och i pelarna för övrigt 1:4:5
(185 kg cement per m3 betong).

Alla mot vatten vända betongytor försågos ined två
ca. 1 cm tjocka lager av sprutputs såsom en ytterligare
säkerhet för erhållande av täthet.

Även denna damm måste utföras vintertid inom
särskilt uppförda varmhus.

Betongen i valv och pelare är praktiskt sett fullt tät.
Endast ett par fuktfläckar med obetydlig kalkutfällning
förekomma på hela daminkonstruktionen.

C. Redogörelse för dammars underhåll och reparation.

Orsak till skador hos betongdammar.

Erfarenheten lär, att betong, som är genomsläpplig för
vatten och är utsatt för ensidigt vattentryck, måste
betraktas som ett icke varaktigt material, och detta
huvudsakligen på grund av de i cementet ingående
kalkföreningarna, vilka äro mer eller mindre lösliga i vatten.

Så gott som undantagslöst verka de i Sverige
förekommande naturliga vattnen i viss grad upplösande på
cement. Betongmurverk blir vid fortgående urlakning
genom perkolerande vatten alltmera försvagat och
sönderfaller slutligen. Vid studerandet av förstörelseprocessens
fortgång ligger det nära till hands att använda
läckvattnet som studiemateriel, eftersom ju läckvattnet utlöser
och medför de produkter, som berövas betongen.

Det kemiska förloppet vid betongens förstörelse torde
i allmänhet vara följande. Vid cementets hydrering och
bindning bildas ganska avsevärda mängder av
kalkföreningar, som ifråga om perkolerande vattens inverkan å
desamma ha karaktären av kalkhydrat. Kalkhydratet är
relativt lättlösligt och utlakas av perkolerande vatten.
Genom utlösning av alkali antager perkolationsvattnet
basisk karaktär. Då det alkaliserade vattnet därefter
kommer i beröring med luften, angripes det av luftens
kolsyra, och en del av kalken faller ut i form av
kalciumkarbonat.

Vid cementets hydrering och bindning bildas
emellertid även i närvaro av luftens och vattnets kolsyra
sådana kalkföreningar, som ha karaktären av
kalciumkarbonat. De ovan angivna kalkhydratföreningarna ha
även benägenhet att successivt övergå till
kalciumkar-bonatföreningar, vilken omvandling förnämligast torde
försiggå i betongkroppens ytskikt. Karbonatföreningarna
äro svårlösliga i surt vatten och olösliga i alkaliskt
vatten.

Så länge läckvatten på sin väg genom en betongkropp
påträffar kalciumhydratföreningar och genom
utlösningen av hydrat vattnet blir alkaliskt, sker ej något
angrepp på kalciumkarbonatföreningarna. Om däremot
läckvattnet ej påträffar föreningar, som förmå ändra
läckvattnet^ karaktär på angivet sätt, kan man
förutsätta, att angrepp sker på kalciumkarbonatföreningarna
och att karbonatet efter övergång till bikarbonat löses
och bortföres med läckvattnet. Genom analys av
läckvattnet kan man därför få klarhet såväl beträffande

myckenhet som beskaffenhet av de mineralier, som i
lösning bortföres ur betongen. För att klarlägga
storleksordningen av dessa förluster kan exempelvis omnämnas
undersökningar med läckvatten, som perkolerat genom
en under år 1923 uppförd dammbyggnad, utförd i
stampbetong i blandningsförhållande 1 :8, och utsatt för
ensidigt vattentryck år 1925. Läckornas samlade
kapacitet för ett visst dammavsnitt uppgick till 0,33 liter per
minut. Ett prov på läckvattnet indunstades och befanns
att indunstningsresten utgjorde 1,05 gr per liter vatten.
Efter glödgning vägde indunstningsresten 0,97 gr.
Lätt-ningen genom glödgning 0,08 gr var troligen orsakad av
bortgång av kolsyra till följd av att kalciumkarbonat
övergått till oxid. Vatten från vattendraget, uppströms
dammen befanns hålla indunstningsrest = 0,075 gr samt
efter glödgning = 0,045 gr. Lättningen härvidlag 0,03
gr var troligen orsakad av förbränning av närvarande
organiska ämnen. Skillnaden mellan
indunstningsrester-nas glödgningsåterstod utgjorde sålunda 0,97 — 0,03 =
= 0,9i gr per liter läckvatten. Det är lätt att räkna ut,
att genom denna ganska ringa läckvattenmängd om 0,33
liter per minut hade under ett år betongmurverket
berövats fasta mineralföreningar om ca. 170 kg. De
omnämnda indunstningsproven utfördes ca. 11/2 år efter det
dammen genom att utsättas för ensidigt vattentryck
begynt läcka.

Prov på läckvatten uttogs på nytt efter ca. 10 mån.
från samma dammavsnitt och underkastades förnyad
provning.

I vattenprovet förefanns en bottensats, som per liter
innehöll

Ca C03 = 0,0180 gr.

Si 02, Alo 03, Fe2 03, MgO ej påvisbara.

I den klara vattenlösningen bestämdes:
Si 02 = 0,0010 gr
Mg O = 0,0016 „
Ca O = 0,4228 „
Alkalier 0,0050 „

Sammanlagda kvantiteter per liter voro sålunda
Ca O = 0,4329 gr
Mg O = 0,0016 „

Beräknade som hydrater Ca (0H)2 = 0,4721 gr
Mg(OH)2 = 0,0023 „

Ovanstående exempel visar, att förstörelseförloppet
tillfölje urlakning kan försiggå ganska snabbt. Härav
framgår vikten av, att betong i vattenbyggnader gives
sådan sammansättning och utföres på sådant sätt, att
betongen jämte nödig hållfasthet även är
ogenomsläpp-lig för vatten.

Tät betong synes ej kunna åstadkommas, om ej
cementmängclen hålles riklig. Lämpligt förhållande
mellan cementmängd och tillsatsmateriel måste ju
variera, beroende på olikheter i materialet på olika platser.
Med blandning 1 :41/ä synes man vid lämpligt val av
tillsatsmaterialier kunna påräkna en tät betongprodukt.
Blandningsförhållandet 1 :6 torde få anses som undre
gräns för cementmängden vid vattenbyggnadsbetong
direkt utsatt för ensidigt vattentryck. Mellan dessa
gränser gäller, att med rikligare cementtillsats större
täthet kan påräknas.

Vattentillsatsens storlek är av största betydelse ej
blott för styrkan utan även för tätheten. Genom
laboratorieförsök erhålles lätt den uppfattningen, att
vatten-tillsatsen skall hållas så låg, att betongen får karaktären
av stampbetong. Av utförda prov på betongens
vatten-genomsläpplighet med användande av omsorgsfullt
arbetade laboratorieprovstycken framgår det nämligen, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:09:55 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1928v/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free