Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 12 jan. 1929 - Standardisering och kultur, av Hans O. Elliot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te knis kTi d s kri ft
HÄFT. 2 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 12 JAN.
ÅRG. 59 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 2 9
INNEHÅLL: Standardisering och kultur. — Tekniskt och kommunalpolitiskt chefskap. — Mekanisering och
arbetstillgång i Förenta staterna,av bergsingenjör C. Reuterskiöld.—Den elektriska högfrekvensugnen användning
vid framställning av kvalitetsstål, av professor Friedrich Körber. — Vätskors bestrålning med ultravioletta
strålar, av diplomingenjör dr A. Salmony. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Personalnotiser. — Sammanträden.
STANDARDISERING OCH KULTUR.
• •
Ar vår kultur i fara — skola de över hela världen
framträdande rationaliseringstendenserna inom
produktionen uniformera den yttre ramen kring vår
tillvaro ända därhän att göra vårt liv grått och
glädjelöst? Är tiden inne att stämma i bäcken, innan den
växer till en å?
En fara hotar säkerligen. Slagordens förvirrande
mångfald: standardisering, rationalisering,
funktio-nalisering, ny saklighet, ny mentalitet,
massproduktion, flytande produktion, konfektion, husmaskiner,
maskin- och nummermänniskor, fordhus, standardhus,
typhus etc. Och i deras följe: kultursamhälle,
hem-kultur, kulturhem, rumskultur, färgkultur, formkultur,
ljuskultur, trafikkultur, kulturmoral, individuell
egenart, personlig insats, etc. — Se där en axplockning
ur dags- och fackpressen.
Redan denna myllrande hord av ord ger
anledning söka penetrera gasmolnet och kartlägga
stridsterrängen med dess artilleriställningar, mer eller
mindre camouflerade. Låt oss alltså skärskåda ämnet:
Standardisering och kultur.
Inom snart sagt alla produktionsområden ha vi
känning av masstillverkning, av "mekanisering" i den
meningen, att tidens mäktiga tekniska resurser
utnyttjas i produktionens tjänst till framställande av
största möjliga kvantiteter — inom behovsgränsen
och förvisso även utöver densamma — till lägsta
möjliga pris. Minsta medlets lag råder eller borde
råda inom allt mänskligt materiellt skapande. Den
lagen är grundvalen för all materiell utveckling.
Konkurrensen är en mäktig drivkraft i denna utveckling,
framtvingande rationalisering såsom ovillkorligt
hjälpmedel. Vårt tillgodogörande med de tekniska
resursernas tillhjälp av de medel naturen ger oss i
händerna måste i huvudsak betraktas såsom en process
bortom gott och ont, med den materiella
självbevarelsedriften såsom primus motor. Det är
individens sätt att personligen reagera för denna
utveckling och den härpå byggda kvalitativa regleringen av
samma utveckling, som blir det etiska inslagets
utgångspunkt.
Det är också på denna punkt som
industrialiseringens frånsida gör sig gällande. Vi frestas att låta
denna materiella utveckling växa oss över huvudet,
vi absorberas till slut i allt för hög grad av rent
materiella spekulationer och intressen, vi kedjas allt
hårdare fast vid "tingens hjul", den indiska filosofiens
symbol för materien. Och dunkelt känna vi etiska
värden hotade av timliga.
Det är emellertid icke så mycket den starka
materiella utvecklingen i och för sig och vårt beroende av
densamma som närmast äro ägnade att irritera
sinnena, utan de aktuella förenklings- och
rationaliseringstendenserna inom produktionen, i den mån
nämligen dessa tendenser avse urval och bortval samt
förenhetliganden. Man befarar stundom i fråga om
dessa rationaliseringstendenser, speciellt när de
till-lämpas på den del av produktionen som berör våra
husbyggnader, våra bostäder och bruksföremålen i
vårt hem, ett förkvävande av vår individuella
utveckling, ett utplånande av jaget. Det är ock fullt
förklarligt, att själva ordet standardisering, mångtydigt
och av främmande ursprung, väcker oro på många
håll där man känner sig böra taga avstånd från en
befarad förflackning av vår tillvaro, en ensidig
materiell nyttighetsinriktning, som vill förkväva det
personliga och pittoreska i vårt mänskliga jag, vill
skapa ändamålsenligt utan stimulerande variation.
I begreppet standardisering kan förvisso inläggas allt
detta till synes förhatliga. Gränser böra också
självklart uppdragas, ne quid detrimenti capiat res publica,
på det att icke samhället må taga skada. Den saken
inses kanske allra bäst av det industriella
standardiseringsarbetets målsmän här i landet, och med den
försiktiga, sakliga, mycket begränsade uppläggning
av problemet som karakteriserar den Svenska
industriens standardiseringskommissions verksamhet, torde
i själva verket ringa risk av antydd art från det
hållet vara för handen. Redan i kommissionens
allsidiga sammansättning borde ligga ett betydande
moment av trygghet.
En erinran angående arten av det generella
standardiseringsarbetet, sådant detsamma bedrives i vårt
land, torde här i detta sammanhang vara på sin
plats. Arbetet på rationalisering inom vår
industriella produktion, i standardiseringens tecken och med
SIS såsom högsta instans, berör närmast
produktionen av enkla element, ingående i helfabrikaten. I
vilken utsträckning dessa senare bliva likartade, är
en fråga om ändamålsenlighet, ekonomi och i vissa
fall form. Denna generella materialstandardisering
binder alltså icke vårt fria skapande. Den
tillrättalägger endast och förenklar förutsättningarna härför.
Likaväl som jag bygger en specialmaskin för ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
