Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1929 - Svea älv, Göta älv och Dana älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 april 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
’193
Under Yoldiaskedet —• ishavstiden —
stod det baltiska bäckenet genom ett brett
sund mellan å ena sidan Småländska
höglandet och dess utlöpare mot norr samt å
den andra Bergslagens höj dområden i
öppen förbindelse med den havsfjärd, som
från väster sköt in över Vänerbassängen.
Omkring detta mellansvenska sund låg
landet vid Yoldiatidens början så mycket
nedsänkt, att strandmärkena nu
återfinnas 150—200 meter över havets nivå. Men
samtidigt lågo trakterna omkring de
nuvarande skånsk-dansk-tyska sunden
högre över havsytan än nu, så att södra
Skandinavien över Danska öarna var
landfast med Tyskland.
Inom detta område var landhöjningens
intensitet jämförelsevis ringa. Havsytans
stigning blev till följd härav den
dominerande faktorn, och havet bredde där ut
sig på landets bekostnad. Men det dröjde
hela Yoldiatiden igenom och ända till
slutet av det påföljande skedet,
Ancylus-tiden, innan landförbindelsen i söder
bröts av det stigande havet. Norrut
däremot, t. e. i Mellansverige, där Svea älv
var belägen, var jordskorpans höjning så
stark, att landet oavbrutet steg i
förhållande till havet. Det stora mellansvenska
havssundet minskade därför gradvis i
bredd och djup. Den ena pasströskeln
efter den andra steg över havsytan, och
som de sista resterna av det
mellansvenska ishavssundet uppkommo över de
lägsta passen "Sveasunden". Passnivåerna
i dessa sund ligga nu 105—110 m ö. h.
När också dessa pasströsklar stego över
havsytan, spärrades den sista dåtida
förbindelsen mellan Östersjön och
världshavet, och Östersjöns vattenyta började
följa med vid den fortsatta landhöjningen.
Vattennivån stannar inom det baltiska
bäckenet i det höj dläge, som Sveapassens
trösklar bestämma. Men väster om dessa rycker stranden
alltjämt nedåt i samma grad som landet höjes.
Höjdskillnaden mellan Östersjöns och Vänerfjärdens
vattenytor blir allt större, och Sveafallen växa fram ur de
tidigare sunden. I och med Svea älvs tillkomst har det
baltiska bäckenet inträtt i sitt insjöstadium. Då, men
icke tidigare, övergår "Yoldiahavet" i "Ancylussjön".
Det är lätt att inse, att det var högst betydliga
vattenmassor, som skulle fram genom Ancylussjöns
utlopp. Östersjön och dess tillflöden hava i nutiden
ett nederbördsområde av ungefär 2 millioner
kvadratkilometer. Detta ställer Svea älv vad
dräneringsområdet angår jämsides med Amur, den tionde i
ordningen bland jordens storfloder. Europas största
nutida vattensystem, Volga och dess bifloder, dränerar
endast tre fjärdedelar av den areal, Svea älvs
tillrin-ningsområde mätte, och detta var 40 gånger större än
Göta älvs.
Antager man, att nederbördsmängd och avdunstning
på Svea älvs tid, liksom i nutiden, varit ungefär
desamma inom det baltiska vattenområdet som inom
Vänerns, får man en avbördning från Östersjön av c:a
20 000 kbm/sek. Jämförelsen är visserligen osäker.
Fig. 7.
Sveasunden och den ur dessa uppkomna Svea älv. H = Möckeln; 0 — ölen;
B = Stora Björken; T = Toften; S = Skagern.
Men de faktorer, som kunna minska detta värde,
motvägas säkerligen mer än väl av de väldiga massor av
smältvatten, som den i Nordskandinavien ännu vid
denna tid kvarliggande landisresten sände ut i
Baltikum. Storleken av detta tillskott låter sig f. n. icke
beräknas. Men på grund av den hastighet, med
vilken landisens kant under ifrågavarande skede drog
sig bakåt — 200 à 300 m pr år — är det högst
osannolikt, att den angivna siffran för Svea älvs
vattenföring är för hög. Tvärtom torde den utgöra ett
mycket lågt minimivärde. Niagaras flöde plägar sättas
till 6 000 à 7 000 kbm/sek., dvs. ungefär tredjedelen av
vår minimisiffra för Svea älvs vattenmängd. Det är
sålunda på intet sätt förvånande, att de spår, Svea
älv efterlämnat i terrängen, fått de efter våra
förhållanden gigantiska mått, vi nyss gjort bekantskap med.
Vid alla utvecklingshistoriska utredningar av
sådant slag som undersökningen av Svea älv blir den
relativa tidsbestämning, den s. k. pollenanalysen
möjliggör, ett av huvudmedlen. Pollenanalysen består
däri, att man inom sådana lagerföljder, där
frömjölskorn av skogsträden finnas bevarade, genom räkning
under mikroskopet fastställer frekvensförhållandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
