Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 15 juni 1929 - Johan Albert Leffler †, av A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
TEKNISK TIDSKRIFT
15 juni 1929
grundläggande betydelse för Lefflers senare
verksamhet, Hans tidigaste år såsom ingenjör inföllo under
en järnhanteringens lågkonjunktur, då det framför allt
gällde, att genom sparsamhet, ihärdigt arbete och klok
planläggning nå framgång. Det är under sådana tider
som framåtskridandets män fostras i arbetets hårda
skola och icke under högkonjunkturens klang- och
jubeldagar.
Lefflers för järnhanteringen i sin helhet viktigaste
arbete torde kunna sägas falla inom den tid, då han
var anställd såsom Jernkontorets metallurgiske
ingenjör, och framför allt annat är hans namn knutet till
utvecklingen av den elektriska
tackjärnstillverkningen. Då Jernkontoret år 1909 beslöt uppföra ett
försöksverk för att utprova metoden att på
termo-elektrisk väg framställa tackjärn, var Leffler icke
blott i egenskap av Jernkontorets metallurg utan
framför allt genom sin tidigare verksamhet på
tackjärnstillverkningens område tämligen självskriven
som teknisk ledare för försöken. Det arbete, som
Leffler och hans medhjälpare här utförde, måste
betecknas såsom utomordentligt förtjänstfullt, ej minst
på grund av den minutiösa noggrannhet, varmed alla
under försöken framkommande siffror och resultat
tillvaratogos. Lefflers till Jernkontorets
diskussionsmöten 1911 och 1912 lämnade skriftliga redogörelser
för försöken utgöra på en gång en saklig och klar
framställning av försöken och en värdefull källa till
den framtida forskningens gagn. Dessa redogörelser
äro för övrigt typiska för Lefflers hela arbetssätt, Han
dokumenterar sig här såsom den samvetsgranne och
grundlige forskaren, och framför allt framlyser
överallt Lefflers kärlek till fullständighet i detaljer.
I sin egenskap av Jernkontorets ingenjör anlitades
Leffler dessutom för ett flertal viktiga frågors lösning,
varav särskilt må nämnas utredningen rörande
Luos-savaaramalmens tillgodogörande, bestämmelse
rörande transport av kisellegeringar m. fi. Ett
betydande arbete nedlade Leffler ock under denna tid på
utrönandet av briketters och sinters inverkan på
tackjärnets kvalitet. För masugnsteknikens utveckling
arbetade Leffler med aldrig svikande energi, och flera
av de mera moderna masugnsbyggnaderna hava i
avseende på den avgörande frågan om pipprofiler m. m.
konstruerats av honom.
Slutligen må även nämnas, det Leffler från år 1908
till sin död var medlem av redaktionskommittén för
Jernkontorets annaler.
Då Leffler år 1918 mottog kallelse till professuren
i järnets metallurgi nådde han, enligt vad han själv
ansåg, den befattning, för vilken han under många år
strävat att förbereda sig. Han kom delvis i en
brytningstid. Tekniska högskolans nya organisation var
visserligen till namnet genomförd, men ännu hade
högskolan ej funnit sig till rätta i de nya formerna. Det
blev hans uppgift att finna dessa för den
metallurgiska undervisningen. Med sedvanlig energi och
beslutsamhet ägnade han sig åt sitt lärarekall. Hans
undervisning utmärkte sig för grundlighet och gedigenhet
samt en långt driven rikedom på detaljer. Också
åtnjöt han de studerandes stora aktning och
tillgivenhet. Förmågan att i sin undervisning inlägga
forskarens eld och fantasi, att föra sina elever fram till
hänförelse för metallurgiens forskningsuppgifter var
kanske icke Leffler given, men vad i detta hänseende
kunde brista ersatte han i rikt mått genom att lära
sina elever noggrannhetens och samvetsgrannhetens
betydelse. Bedömandet av hans läraregärning hör för
övrigt framtiden till, den ligger oss, som stått vid hans
sida i arbetet, för nära, och hans elever hava
knappast ännu hunnit att i större grad sätta sina spår i
järnhanteringens utveckling.
Under de senare åren av sin lärareverksamhet
gjorde Leffler sig till förkämpe för de strävanden, som
gå ut på att giva högskolans elever ökade tillfällen till
specialisering och att från högskolans undervisning
avskilja sådana ämnen eller delar därav, som för de
studerande kunde anses mindre nödvändiga och
alltför betungande. I huru hög grad dessa strävanden
komma att härå frukt torde endast framtiden kunna
utvisa, Ett är dock säkert: hans arbete i denna
riktning var präglat av ett djupt och varmt intresse för
de studerandes bästa och av nit för den svenska
järnhanteringen, vars framgång mera än något annat låg
honom om hjärtat.
Inom Svenska teknologföreningen intog Leffler ett
bemärkt rum. Så var han vid flera tillfällen
ordförande inom föreningens avdelning för kemi och
bergsvetenskap samt- ledamot av föreningens styrelse.
Många äro även de tillfällen då Leffler ställde sin rika
erfarenhet och sina gedigna kunskaper till föreningens
förfogande såsom föredragande vid sammanträden,
ledamotskap i kommittéer etc.
Såsom människa kan Leffler i många hänseenden
anses hava varit typisk svensk. Omutligt rättrådig,
fasthållande vid sin övertygelse, även då han själv därpå
blev lidande, ärlig och uppriktig var han i särskild
grad, ja, understundom så långt, att han därigenom
kunde försvåra genomförandet av den sak han
kämpade för. Men sina motståndares högaktning vann
han alltid, ty han stred med blanka vapen.
Intrigväsen och krokvägar voro för honom främmande och
förhatliga. Rakt fram skulle hans bana gå och rakt
fram gick han, kosta vad det ville. Trogen var han i
sin vänskap, hjälpsam och vänlig, och under den till
synes ofta något barska ytan fanns ett varmt hjärta
för dem, som verkligen behövde hans bistånd. Till
sina elever stod han i ett gott förhållande, fordrande
men rättvis vann han deras högaktning, och den som
en gå,ng såg Leffler vid en av studenternas festligheter
kunde icke tvivla därpå, att han även besatt deras
tillit och förtroende i högsta grad.
Bland vännerna lämnar Leffler ett stort tomrum,
och vännerna äro många. I deras lag var han den
gode kamraten, glad men stillsam, och med en rik
skatt av verklig humor, som kom honom att njuta av
kamratlivet i fulla drag. Bland vänner och kamrater
skall hans minne länge leva, men än längre skall hans
minne bevaras i det svenska järnets historia.
A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
