Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1929 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 juni 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
358 a
ratificera skuldavtalen med England och U. S. A. och
dels giva sitt samtycke till Rhen-ockupationens fulla
avveckling.
Frankrikes avtal med England och Amerika för
likvideringen av de franska krigsskulderna äro
uppgjorda redan under år 1926, men ha hittills icke
ratificerats av franska parlamentet. Det råder också i
Frankrike en mycket stark stämning mot dessa avtal,
vilka anses pålägga Frankrike en oskälig del av
bördan för en gemensam krigföring. Den amerikanska
uppfattningen är emellertid motsatt, och några mera
avsevärda ytterligare reduceringar av krigsskulden
torde under de närmaste åren icke vara uppnåbara för
Frankrikes del.
Rhenockupationen saknar numera varje verklig
betydelse för Frankrikes trygghet. Dess fortsatta
upprätthållande är emellertid ett ständigt irritationsmoment
och ägnat att i hög grad försvåra all europeisk
fredspolitik. I Frankrikes hand har ockupationen numera
sitt enda värde som påtryckningsmedel i fråga om
tysk villighet att medverka till skadeståndsskuldens
kommersialisering. Ernås emellertid detta torde
Frankrike redan nu få helt uppge ockupationen, vars
sluttermin eljest i fredstraktaten är satt till år 1935.
Denna utgång synes desto mera sannolik som
regeringsskiftet i England, med all säkerhet kommer att
utöva ett starkt påverkande inflytande i samma
riktning.
Utgången av de engelska underhusvalen den 30 maj
blev den att för det i regeringsställning sittande
konservativa partiet avgåvos ungefär 81/2 millioner röster,
för arbetarpartiet 81/3 millioner och för Lloyd
George’s liberala parti 51/2 millioner röster. På grund
av det "trekantiga" majoritetsvalsystemets egenheter
blev emellertid resultatet av denna röstning: det att
arbetarpartiet erhöll 289, de konservativa 249 och de
liberala 57 av underhusets 615 mandat. Det största
partiet inom väljarekåren blev alltså icke det största
i parlamentet. Hade det liberala partiet underlåtit att
i några tiotal, för dem absolut utsiktslösa kretsar
uppställa egna kandidater hade en konservativ relativ
majoritet bevarats, och något regeringsskifte åtminstone
nu icke blivit av. Den absoluta konservativa
majoriteten hade dock i varje fall gått förlorad.
Det är sålunda Lloyd-George som störtat regeringen
Baldwin-Chamberlain-Churchill. I icke ringa mån
torde också till denna utgång ha bidragit den s. k.
"oberoende", av Beaverbrook och Rothermere
kontrollerade pressens slutliga förordande av det liberala
partiet. De nya unga kvinnliga väljarnas insats torde
däremot åtminstone icke ha betytt någon förskjutning
åt vänster.
De på sina håll förefintliga spekulationerna på en
koalition med det liberala mellanpartiet skötos åt.
sidan. Baldwin inlämnade regeringens
avskedsansökan, och arbetarpartiets ledare Mac Donald har nu
bildat sin andra ministär uteslutande inom sitt eget parti
och på basis av dess program.
Den nya regeringens mest bemärkta medlemmar
äro, förutom premiärministern själv, utrikesministern
Henderson, finansministern Snowden, inrikesministern
Clynes, arbetsministern Miss Bondfield — Englands
första kvinnliga minister — undervisningsministern
sir Charles Trevelyan, lordpresidenten lörd Parmoor,
den från liberalerna efter valet övergångne Attorney
General Jewitt, sir Osvald Mosley m. fi. Kabinettets
sammansättning, ävensom Mac Donald’s
programuttalanden, tyda på en rätt moderat politik. Det redan
förut i England obetydliga kommunistpartiet led för
övrigt vid valen ett kraftigt nederlag och förlorade
sin enda hittillsvarande underhusrepresentant.
Regeringens allmänna ställning blir givetvis
beroende av Lloyds George’s mellangrupp. Det svnes
därför också sannolikt att försök komma att göras att i
viss utsträckning realisera det av denne lancerade
programmet i arbetslöshetsfrågan, dvs.
igångsättandet av stora statsarbeten, finansierade med statslån.
Även i fråga om skattepolitiken torde de båda
vänsterpartierna ha åtskilliga gemensamma syften. I
övrigt synes Mac Donald emellertid icke ha för avsikt
att låta sin politik dikteras av Lloyd George. Några
rent socialistiska framstötar äro dock knappast att
vänta, och sannolikheten synes därför tala för att hans
regering kan få åtminstone ett eller ett par år på sig
innan arbetarpartiets särskilda karaktär förr eller
senare framtvingar en brytning med parlamentets
borgerliga majoritet och därmed underhusupplösning och
nya val.
Betydelsefullast blir måhända arbetarregeringens
väntade insats likvisst på det internationella området.
Särskilt gäller detta förhållandet till Frankrike.
Varken Mac Donald, Henderson eller Snowden äro
böjda att fortsätta sir Austen Chamberlain’s även
inom högerpartiets led ofta kritiserade utomordentliga
hänsynstagande till franska synpunkter. Detta
kommer främst att göra sig gällande i fråga om
skuldavtalen och Rhenockupationen. Arbetarregeringens
bildande i England kan rent av sägas utgöra en garanti
för ockupationens avveckling.
I fråga om Ryssland kommer Mac Donalds regering
med säkerhet att återupptaga de 1927 avbrutna
officiella förbindelserna. I övrigt är emellertid någon
särskild förändring av Rysslandspolitiken knappast
att vänta.
Vad beträffar imperiepolitiken mötes den nya
regeringen av många svåra problem, exempelvis i
Egypten och framför allt i Indien, där läget i många
hänseenden snabbt närmar sig en kris.
Opinionen inom arbetarpartiet, såväl i England som
på kontinenten, kräver dessutom av Mac Donald att
han åstadkommer ett positivt resultat i fråga om
nedrustningsarbetet. Vad beträffar den i Genève
bedrivna speciellt europeiska nedrustningspolitiken bli
de allmänna förutsättningarna emellertid föga
förändrade genom regeringsskiftet i England. Här är det
knappast Londonregeringen som anger tonen.
Däremot synas utsikterna ljusare i fråga om ett
flottavtal med U. S. A., desto mera som även presidenten
Hoover tydligen är starkt intresserad av
flottrustningarnas minskande. De nu genom Förenta staternas
nya London-ambassadör, förutvarande
vicepresidenten general Dawes preliminärt inledda
engelsk-ameri-kanska flottförhandlingarna torde därför ej — som
1927 blev fallet i Genève — nödvändigt behöva
resultera i ett fiasko.
I den europeiska politiken i övrigt är under
kvartalet att anteckna det slutliga ikraftträdandet av den
i februari avslutad? uppgörelsen mellan Italien och
påvedömet, vars innehåll och betydelse närmare
behandlades i föregående kvartalsöversikt.
I Kina har den nya nationalistiska
Nanking-rege-ringen visserligen kommit i konflikt med den av Ryss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
