Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 5 okt. 1929 - Den svenska industriens utveckling och ingenjörernas insats däri, av Nils Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
497
hannes Ruths, Gustaf Dahlén och Sven Wing-
QUIST.
Ännu flera liknande namn skulle kunna nämnas.
Men det är tydligtvis icke endast dessa, vilkas idéer
och verksamhet, industrien har att tacka för
sin utveckling. Många andra ingenjörer ha kommit
med uppslag och utfört betydande experiment och
forskningsarbeten, som varit industrien till
ovärderligt gagn. Andra åter ha gjort liknande insatser,
utan att de själva kommit till praktiska resultat,
men ha i stället banat väg för mera lyckosamma
efterföljare. På samma sätt gäller, att de, som lyckats,
mera sällan ensamma kunnat bringa sin sak till
fullkomning. De ha mycket ofta haft medhjälpare och
efterföljare, som högst väsentligt bidragit till
framgången. För övrigt är det ju icke blott nya
industrier och nya företag, som åstadkommit den svenska
industriens utveckling. Även de äldre industrierna
ha utvecklats, och många nya företag ha tillkommit
och gått framåt, utan att man lagt vidare märke till
dem. Här är det kanske mest det dagliga, trägna
arbetet jämte de många små uppfinningarna och
förbättringarna, som betyda mest. Man må icke
förglömma det arbete, som utförts av de många mindre
ingenjörerna vid ritbrädet eller laborationsbordet
eller i fabrikerna. När allt kommer omkring är det
kanske deras insatser, som genom sin kvantitativa
omfattning och sin allmänt goda kvalitet i den långa
utvecklingsgången betyda mest.
Slutligen är att märka, att ingenjörernas insatser
i den industriella utvecklingen ingalunda äro
begränsade till den industriella verksamheten i och för sig.
Det finns ju exempelvis framstående ingenjörer, som
projekterat och byggt våra nu så betydande
vattenkraftsanläggningar, järnvägar och andra inrättningar,
som visserligen tjäna allmänheten men även och ofta
främst varit industrien till gagn.
Erinras må ock om de många ingenjörer, som
kommit till betrodda ställningar i kommunala och
statliga verk eller eljest nått sådana befattningar att
de genom dessa kunnat verka till industriens gagn.
För att få fram en mera konkret belysning av nu
berörda förhållanden har jag låtit göra en
undersökning rörande fördelningen av Svenska
teknologföreningens medlemmar på olika verksamhetsområden
enligt medlemsförteckningarna för åren 1900, 1913
och 1929. Teknologföreningen omfattar visserligen
icke alla Sveriges ingenjörer — dess medlemskår
rekryteras ju huvudsakligen bland dem, som genomgått
tekniska högskolan, varför mängden av ingenjörer
med lägre teknisk utbildning, särskilt de yngre, icke
kommit med. Yi ha ju också flera andra
ingenjörsföreningar, men då många av deras medlemmar även
tillhöra teknologföreningen, har det icke ansetts
nödvändigt utsträcka undersökningen till dem.
Emellertid är ju teknologföreningens medlemstal så pass
stort, att de resultat, undersökningen givit ändå torde
kunna anses ganska representativa.
Se vi då först på det totala medlemsantalet, så
finna vi att detta växt från 1 405 år 1900 till 2110
år 1913 och 3 134 år 1929. Av dessa tillhörde i runt
tal en tredjedel industrien, närmare bestämt 35 % år
1900, 30 % år 1913 och 32 % år 1929. I statlig och
• kommunal tjänst voro anställda 28 % år 1900, nära
30 % år 1913 och 25 % år 1929. Åt
handelsverksamhet ägnade sig 5,2 % år 1900, 4,1 % år 1913 och
6,9 % år 1927. Påfallande många verka som
konsulterande, patentombud o. d. nämligen 6,6 % år 1900
och c:a 10 % åren 1913 och 1927.
Med hänsyn till industriens starka utveckling skulle
man kunnat tro, att antalet inom industrien verkande
ingenjörer ökats mera än de övriga. Att så ej skett
torde bl. a. bero på industriens tilltagande
koncentration till större enheter. Vilken orsaken än må
vara, tyda siffrorna emellertid på, att det särskilt
från arbetarhåll hörda • talet, att den moderna
industrien lagt sig till med för många ingenjörer, generellt
sett, torde sakna fog.
Snarare skulle man kunna säga, att ingenjörerna
inom vissa mycket betydande industrier äro för få.
Så t. e. har bland teknologföreningens över 3 000
medlemmar ej kunnat återfinnas mer än en, säger
en, som ägnar sig åt trävaruindustrien, vilken
industri dock sysselsätter 56 000 arbetare, använder nära
200 000 hästkrafter och producerar för bortåt 400 mill.
kronor pr år. Visserligen förekomma bland
medlemmarna ytterligare 80, som verka inom den närstående
trämasseindustrien, men även detta antal synes
relativt lågt. Inalles tre av teknologföreningens
medlemmar ägna sig åt industristatistikens grupp 7, dvs.
läder-, hår- och gummiindustrierna, som sysselsätta
nära 20 000 arbetare och ha ett produktionsvärde av
över 200 mill. kronor pr år. Inom den stora grafiska
industrien möter man nio och den mångsidiga
textilindustrien, som sysselsätter över 50 000 arbetare och
producerar för 420 mill. kronor pr år, har det ej
bättre ställt.
Det påpekas än en gång, att teknologföreningen ej
omfattar alla Sveriges ingenjörer. Dessutom ha vi ju
många dugande tekniker, som gå under andra
benämningar. Emellertid lär det ej kunna förnekas, att
somliga stora och många mindre industrier blivit allt för
litet beaktade från ingenjörteknisk t håll. Det är svårt
att förklara, varpå detta beror, men det
sammanhänger givetvis med, att dessa industrier även äro
tämligen förbisedda inom vår tekniska undervisning.
Hur som helst, det är väl icke otroligt, att teknisk
utbildning skulle kunnat vara till gagn även på
dithörande områden och att ingenjörerna alltså här borde
kunna göra större insatser, än de hittills gjort.
I detta sammanhang bör även erinras om det
förhållandet, att flera ganska betydande
tillverkningsuppgifter blivit alldeles försummade i somliga fall utan
begripligt skäl. Så t. e. kan man fråga sig, varför
man i Sverige ej kommit sig för att tillverka
mätinstrument, optiska apparater, grammofoner, elektriska
ringklockor, o. d. lika väl som man gör telefoner oc.h
vad därtill hör. Och varför göra vi ej textilmaskiner
eller maskiner för boktryckeri och pappersförädling,
likaväl som vi göra maskiner för papperstillverkning
och andra nog så krävande ting. Eller varför nöja
vi oss med att blanda ihop färger och fernissor, men
köpa nästan alla ingredienserna för många millioner
kronor utifrån. Eller varför importera vi en sådan
massa glas, fotografipapper och varjehanda andra
artiklar, som vi kanske lika väl kunnat göra själva,
om vi tagit upp dessa tillverkningar i tid.
Vi kunna möjligen i en del fall ursäkta oss med
att produktionen först och främst måste bygga på
våra materiella förutsättningar och egna behov och
att dessa i en del fall varit otillräckliga för att en
mera utvecklad tillverkning skulle komma till stånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
