Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 7 dec. 1929 - Sveriges elektrokemiska industri och dess kraftförsörjning. Diskussion, av G. Malm, Nils Ekwall, W. Palmær, A. Ekwall, Kleman, Forssell och Rodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
TEKNISK TIDSKRIFT
16 nov. 1929
samkörningen, som i en framtid med säkerhet kommer
att äga rum.
Ifråga om sekundakraftleveranser, som icke ingå i
nämnda 203 mill. kilowattimmar, framhålles särskilt i
utredningen, att möjligheten för sådan leverans blir en
annan, när i centralblocket inkopplas flera
vattenkraftstationer och att ändring särskilt kommer att ske, om
Norrlandskraft i större utsträckning föres ned till
mellersta Sverige och där matas in i centralblocket.
Enligt min mening är det först efter genomförandet av
Vänerns reglering som Norrlandskraft kan med fördel
överföras söderut. Speciellt torde det icke vara
ekonomiskt möjligt att för elektrokemiska behov överföra
Norrlandskraft söderut, så länge man icke kan utnyttja
Vänern såsom ackumulator.
Det är sålunda tvärtemot vad inledaren synes antaga,
att Vänerns reglering skulle försämra den
elektrokemiska industriens; möjligheter, att denna industris
kraftförsörjning först genom regleringens genomförande kan
få ett stabilare underlag än nu. Föredraganden har
sålunda alldeles omotiverat gjort sin svartmålning med
utgångspunkt från Vänernregleringens genomförade
Frågan om, huru stora kraftmängder, som i en framtid
kunna komma att avsättas för elektrokemiska behov, är
framför allt beroende på det kraftpris denna industri
kan betala i förhållande till andra avnämare samt på
kostnaden för utbyggnad av ny vattenkraft. Man må
hoppas, att detta skall kunna ske till sådant pris, att vi
här i landet åtminstone i viss utsträckning beträffande
den elektrokemiska industrien skola kunna konkurrera
med utlandet.
Ingenjör Kleman: Generaldirektör Malm har
apostroferat en i Svenska vattenkraftföreningens publikationer
återgiven utredning. Det ligger intet ovanligt däri att
föreningen med sin publikationsserie införlivar en del
olika utredningar och förslag m. m. rörande vår
vattenkraftindustri. Detta antyddes också i företalet till
publikationen. Vattenkraftföreningen har också publicerat
redogörelser och föredrag av vattenfallsstyrelsen
närstående, bl. a. nu på sistone ett föredrag av
överdirektör Borgquist, Mälardalens kraftfråga, vari han tager
avstånd från tanken att förflytta den elektrokemiska
industrien till Norrland och i stället tänker sig Mälar- och
Göta älvsdalarna som de framtida platserna för denna
industri.
Det vore beklagligt om den först åsyftade
publikationen skulle innehålla i sak felaktiga uppgifter. Jag
har verkligen trott att den elektrokemiska industrien
åtnjöt mycket låga kraftpris och denna uppfattning
måste ju i viss mån åtminstone tidigare ha lancerats av
generaldirektör Malms eget verk.
Dr Forssell: överingenjör Ekwall har velat göra
gällande, att de uppgifter angående framtida
krafttilldelning till den elektrokemiska industrien, som jag hämtat
från föreliggande utredningar angående Vänerns
reglering, skulle vara alltför knapphändiga och därigenom
missvisande. Jag vill därför påpeka, att enligt dessa
utredningar skulle, i stort sett, ingen stegring uppstå i
det energibelopp (antal kWh), som redan nu utvinnes,
utan regleringens betydelse skulle ligga däri, att en
väsentlig del av denna energi, c:a 350 mill. kWh, som
under nuvarande förhållanden utgöres av sekunda kraft,
skulle komma att förädlas till prima kraft. Denna prima
kraft skulle, säger man, till en början försäljas såsom
sekunda kraft för "mindre högvärdiga" ändamål. ’Så
småningom under en tidrymd, som enligt olika
alternativ sträcker sig över 9 till 26 år, skulle dock all denna
förädlade kraft sedermera komma att disponeras för
"högvärdiga" ändamål. Såsom i föredraget påpekades
återstår därefter enligt detta program för Vänerns
reglering endast c:a 203 mill. kWh att delas mellan
elektrokemisk industri och träsliperier, överingenjör
Ekwall talade om att utredningen angående Vänerns
reglering även tager hänsyn till möjligheten av ytterligare
krafttillskott till centralblocket genom anslutning därtill
av andra kraftstationer och särskilt genom tillförsel av
Norrlandskraft. Det är visserligen sant att en
kraftstation nu skall byggas vid Vargön, som ger ett tillskott
av c:a 85 mill. kWh och att andra mindre kraftstationer
kunna tillkomma. De krafttillskott, som på detta sätt
kunna vinnas inom centralblockets nuvarande område,
synas dock icke kunna spela någon avgörande roll när
det gäller att ersätta den kraft, som den elektrokemiska
industrien skulle komma att berövas enligt citerade
program. Den enda utväg, som under sådana förhållanden
erbjuder sig för att rädda den elektrokemiska industrien
synes vara att centralblocket tillföres kraft från
Norrland. Norrlandskraftens tillgodogörande inom
centralblocket omnämnes visserligen även i
Vänerns-programmet men blott som ett framtidsperspektiv. Långt ifrån
att förbise denna möjlighet har i föredraget framhållits
den väsentliga betydelsen av en sådan tillförsel av
Norrlandskraft.
Med anledning av generaldirektör Malms yttrande vill
jag ge uttryck åt vår glädje över den uppskattning av
den elektrokemiska industrien, varom detta uttalande
bär vittne, och över det program för vår kraftförsörjning,
som nu framlagts. Den elektrokemiska industrien har
icke varit van vid att röna en sådan förståelse. Vi ha
haft en känsla av att vår industri har betraktats likt
snyltgäster i spiselvrån, som löpa risk att motas ut i
mörkret. Jag vet därför att generaldirektör Malms
uttalanden skola komma att hälsas med allmän
tillfredsställelse inom vår industri, och vi äro honom stor tack
skyldiga för det intresse han lagt i dagen för vår sak.
överingenjör Rodling: Jag har bett att få ordet med
anledning av ett uttalande av generaldirektör Malm.
Han yttrade, att han inte kände sig övertygad om
riktigheten av de kalkyler, som framlagts beträffande
den elektrokemiska industriens existensmöjligheter i de
nordligare kraftdistrikten. Som jag till avsevärd del är
ansvarig för dessa kalkyler, skulle jag vilja erinra om,
att resultaten av de försök som gjorts att driva
elektrokemisk industri på olika platser i Norrland dock synas
bestyrka, att kalkylerna äro riktiga. I Porjus har man
försökt tillverka ett par elektrokemiska produkter, men
dessa försök hava slagit fel. De planer, som under
kristiden förelågo att påbörja tillverkning av elektriskt
tackjärn i Luleå, kommo icke till utförande, sedan normala
förhållanden åter inträtt. Den elektrokemiska industri,
som under och delvis efter kriget bedrivits i Hudiksvall,
har av konkurrensen tvingats att nedlägga
tillverkningen. Jag tror icke, att jag förråder någon större
hemlighet, när jag säger, att det visat sig ganska svårt
att uppnå en tillfredsställande räntabilitet inom de olika
elektrokemiska industrier, som bedrivas vid Ljungaverk
och vid Alby. Dessa omständigheter synas mig
bekräfta det resultat, till vilket man kommit i de
framlagda kalkylerna, nämligen att möjligheterna för
utveckling av elektrokemisk industri i Norrland måste anses
vara synnerligen begränsade.
Innan jag slutar, skall jag be att få instämma i dr
Forssells tack till generaldirektör Malm för vad han i
kväll yttrat angående vattenfallsstyrelsens ställning till
Trollhätteindustriens kraftförsörjning. Jag tror, att alla,
som äro intresserade för den elektrokemiska industriens
framtid i vårt land, äro utomordentligt tillfredsställda
med att hava hört, att dennas kraftfråga är föremål för
samma intresse och omvårdnad från
vattenfallsstyrelsens sida som kraftleveranserna till annan industri.
Ordf. anhöll, att på grund av den framskridna tiden
diskussionen i och med nästa anförande skulle få anses
avslutad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
