Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1930 - Överföring av Norrlands vattenkraft söderut (forts.). Diskussion, av W. Borgquist, Sten Velander, Carl Kleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
komplex, skulle jag vilja framhålla även med risk att
förmenas införa ett "politiskt" moment i diskussionen.
Inom parentes vill jag nämna, att den "politiska"
diskussionen om kraftledningarna, som överdirektör
Borgquist berörde, hade nog en ganska reell grund för
sig. Man baserade denna diskussion på de uttalanden,
som den elektriska kraftkommittén 1914 gjorde och av
vilken överdirektör Borgquist var en framstående
medlem. Denna kommitté ställde sig ytterst tveksam till
frågan om kraftöverföring från Norrland till mellersta
Sverige och förvisade förslaget om kraftöverföring
norrifrån till Skåne eller söder därom till de rena
utopiernas område. Man ansåg, att kraftbehovet icke var
tillräckligt stort för att överföra kraft på så långa
sträckor. Det var därför naturligt att man sedermera
i första hand tänkte sig en stor stamlinje.
Det åsyftade kompletterande momentet i denna
diskussion om norrlandskraften tangerades även av
överdirektör Borgquist. Det var frågan, huru man skulle
tänka sig en interimistisk samverkan mellan de olika
kraftägarna i Norrland. Nu ha Krångede-intressenterna
under en rätt lång följd av år köpt kraft av
vattenfallsstyrelsen och hjälpt till att få detta verk fullbelastat.
Det är ju ur allmänna ekonomiska synpunkter
fördelaktigt att man får ett kraftverk fullbelastat snarast
möjligt. Jag föreställer mig därför, att det ur
nationalekonomisk synpunkt vore berättigat, om staten under
en del år toge kraft från det första stora norrländska
kraftverket, Krångede, i stället för att i första hand
själv bygga ett parallellverk. Det är ett moment, som
man kanske icke borde släppa i denna diskussion. Jag
vill understryka, att jag icke har något med
Krångede-företaget att göra, utan ser saken ur rent
tekniskt-ekonomiska synpunkter.
Beträffande frågan om en sammankoppling av
Por-jusverket med vattenkraften i Indalsälven över
Skellefteå, som berördes av överdirektör Borgquist, skulle
jag vilja fråga: innebär denna en mera lokal
sammankoppling av kraftnäten, eller siktar man mot en
permanent kraftöverföring av större mått. Den nu
träffade överenskommelsen är ju begränsad till en kort
varaktighet? Skellefteå stad har själv stora
möjligheter att genom regleringar av vidsträckta sjöar i
Skellefteälven — ur regleringssynpunkt ha vi där det
förnämligaste av våra vattendrag — på ett billigt och
bra sätt skaffa sig tillskott i sin vattenkraft.
Överdirektör W. Borgquist; Ingenjör Kleman har
kastat in ett par facklor i diskussionen. Jag skall
försöka besvara de frågor, ingenjör Kleman framställt.
Samarbetet mellan Porjus, Skellefteå stad och
Norrfors avser utbyte av kraft. Man räknar tills vidare icke
med större utbytesbelopp än ca 5 000 kilowatt, men
redan ett dylikt begränsat utbyte underlättar det
fullständiga utnyttjandet av varje särskilt kraftverk. Det
finns ingen anledning tro, att icke Skellefteå stad skall
fullfölja sina vattenregleringsplaner, eller att dess
vattenfall icke skola i sinom tid utbyggas.
När Krångede-intressenterna ha tagit och taga kraft
från vattenfallsstyrelsen, så är det naturligtvis icke för
att vattenfallsstyrelsens anläggningar skola bli
fullbe-lastade. Orsaken har varit att det lönat sig för dessa
konsumenter att taga kraft från vattenfallsstyrelsen.
Huruvida vattenfallsstyrelsen kommer att taga kraft
från Krångede beror givetvis av, om det blir lönande
att göra detta, när man tager alla inverkande
faktorer i betraktande. ’
Krångede-intressenterna tänka övergå till kraft från
Krångede så snart deras kraftförbrukning blivit så stor,
att avgiften för köpt kraft blir lika hög som
kostnaden för utbyggandet av Krångede med linjer. Därvid
räkna Krångede-intressenterna icke med räntan på de
pengar, som redan nedlagts i Krångedefallen. Dessa
räntor utgå ju oberoende av huruvida Krångedefallen
utbyggts eller ej.
På samma sätt får vattenfallsstyrelsen räkna, när
det gäller inköp av Krdngedekraft. Vattenfallsstyrelsen
har redan egna vattenfall. Vattenfallsstyrelsen får
vidkännas räntekostnaden för dessa vattenfall i samma
utsträckning, vare sig vattenfallen utbyggas eller kraft 1
stället tagas från Krångedefallen. Priset på
Krångedekraften måste alltså, om det skall löna sig för staten
att köpa sådan, icke vara högre än som motsvarar de
nytillkommande kostnaderna för kraft från exempelvis
Stadsforsen. Nu är Stadsforsen kvalitativt jämbördig
med Krångedefallen. Det kostar förmodligen icke mera
per kilowatt räknat att utbygga ’Stadsforsen än att
utbygga Krångede. Det förefaller därför ovisst, om det
kan löna sig att göra en större utbyggnad vid
Krångedefallen i stället för att göra en begränsad utbyggnad
vid Krångede och därjämte en utbyggnad vid
Stadsforsen. Frågan kan icke bli klar utan ingående
beräkningar.
Jag tror för min del att det icke kommer att löna
sig för Krångedeförslaget att till vattenfallsstyrelsen
avsätta mer än relativt måttliga kraftbelopp.
Vattenfallsstyrelsen skulle ju icke vilja utvidga sina
kraftleveranser till Krångede-intressenterna alltför mycket, ty
då Krångede-intressenterna övergå till att taga kraft
från egna kraftanläggningar, uppstår det ett överskott
hos vattenfallsstyrelsen, som till en tid vållar
minskning i inkomsten och förlust. Det kan bliva lika
vanskligt för Krångede att sälja stora kraftbelopp till staten,
emedan man måste förutsätta att även
kraftleveranserna till staten skola upphöra, när staten får
tillräcklig tillgång på kraft från nästa stora utbyggnad
(Stadsforsen).
Jag är överraskad över ingenjör Klemans yttrande,
att elektriska kraftkommitténs yttrande 1914 skulle
inneburit, att det skulle vara omöjligt att överföra
kraft från Norrland till södra Sverige. Men man blir
• ju ofta överraskad, då man läser vad man skrivit för
en 15—20 år sedan. Men om yttrandet verkligen varit
så avfattat, ha vi väl dock kommit från den meningen
under tiden 1914—1920. Samtidigt böra vi emellertid
icke förbise, att möjligheterna till leverans från
Norrland till Sydsverige är mycket mindre än till
Mellan-sverige. Sydsverige kan erhålla billig ångkraft från
Själland. Man får nöja sig med att överföra kraft med
mycket lång utnyttjningstid.
Jag har alltid funnit de farhågor, som man vid den
politiska diskussionen om statens stamlinjer velat
framdraga, vara överdrivna. Det är märkligt, att
denna diskussion främst förts av vattenbyggare. Hade
den förts av elektriker, hade den kanske blivit
lugnare.
Det förefaller mig som om professor Velander väl
starkt betonat både behovet av samarbete mellan de
olika kraftverken i Indalsälven och den vinst, som kan
ernås genom samarbete mellan norrländska och
sydsvenska anläggningar. I princip äro vi nog ense. Men
de sydsvenska krafttillgångarna äro relativt små i
förhållande till krafttillgångarna i mellersta Sverige och
framför allt i förhållande till Norrlands krafttillgångar
och utjämningen mellan de sydsvenska och de mera
nordliga krafttillgångarna kan åstadkommas redan med
hjälp av kraften från Dalälven och mellersta Sverige
i övrigt. Man måste vidare göra allt med måtta även
sammankoppling. Man får icke genom relativt onödiga
sammankopplingar för mycket begränsa
handlingsfriheten för de individuella systemen.
Professor Sten Velander: Det synes vara en allmänt
utbredd uppfattning att det vid dylika långa
överföringar är nödvändigt att arbeta med lång
utnyttjningstid, dvs. att det icke skulle löna sig att föra över
mer än bottenbelastningen med en utnyttjningstid på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
