Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
19
en betydande förståelse och omsorg i framställningen,
men de fabriker, som kunna konsten, framställa numera
ett material, som vi den dag i dag är föredraga i alla
hänseenden. Av särskild betydelse är aluminiets
renhetsgrad, varvid vi som minimum kräva 99,5 %. I
motsats mot byrådirektör Nordeils uppfattning anser jag
icke, att linhållare och skarvar vid stålaluminum vålla
några svårigheter. Upp till 70 mm2 (ekvivalenttvärsnitt)
använda vi helt vanliga vridhylsor för skarvning och
helavspänning.
Den väsentliga olikhet i uppfattningen om
stålaluminium, som härskar i Sverige och Finland å ena sidan
och Norge å den andra, torde till stor del bero på den
i Norge begagnade förspänningen, som ger betydligt
lägre master och bättre utnyttning av ledningarnas
brotthållfasthet. Förspänningen påverkar bevisligen icke
själva brottgränsen.
Angående skrotvärdet så är detta bevisligen lägre vid
aluminium än vid koppar, men det behöver icke
medtagas i beräkningen, om man redan från början
begagnar så stor area, som masterna kunna bära, varvid
utbyte mot större tvärsnitt icke kommer ifråga. Detta har
man tillgodo i effektförluster. En lednings ekonomiska
tvärsnitt ligger inom mycket vida gränser. Man bör
hålla sig helt nära den övre gränsen och helst något
överskrida denna. Vid samköming av stora anläggningar
medför detta dessutom en värdefull ökning av
stabiliteten.
De stora spännvidder, som erhållas vid
stålaluminium-ledningar, giva snörräta tracéer och därmed kortare
ledningslängder. Jag kan lugnt påstå, att vi vid våra nyare
norska kraftledningar ha sparat upp till 15—20 % i
anläggningskostnader genom användande av
stålaluminium. Å andra sidan är jag dock icke fullt säker på att
vi icke med de härav förorsakade olikformiga
linavstånden från marken få högre atmosfäriska påkänningar än
eljest varit nödvändigt. Våra senare erfarenheter peka
i denna riktning.
Ingenjör J. Kuusinen: Vid försök att konstruera
billiga 120 kV ledningar för liten effekt hade talaren
jämfört koppar och stålalumium med samma lindiameter
= den minsta koronafenomenet tillät, och därvid funnit
koppar fördelaktigare. Vid jämförelse mellan grövre
ledare av samma ohmska motstånd kan man komma till
att stålaluminium och koppar i stort sett äro jämnspelta,
om man räknar med att hållfastheten för stålaluminium
vid upprepade långtidsbelastningar icke nedgår mer än
hos kopparn. Några betydande besparingar kan man
dock i vårt klimat knappast göra genom att använda
stålaluminium, förutsatt att det i inköp är lika dyrt som
kopparn, vilket i allmänhet varit fallet. Då det
uppgivits, att man i Norge byggt en ledning med
stålaluminium för 350 m medelspännvidder, medan motsvarande
spännvidd för koppar skulle utgjort 275 m, hade talaren
med användande av de norska normernas
uppspännings-föreskrifter utfört en beräkning av de för stolphöjden
bestämmande nedhängningarna vid lokal tillsatslast för
dessa två alternativ och erhållit för koppar 14,7 m och
för stålaluminium 21,o m. Gentemot ingenjör Strand
påpekades, att risken för linsammanslagning nog ej så
mycket står i samband med stationära utslag vid
extra-last som med asynkrona svängningar vid ojämna
vindstötar, speciellt om ledarna anordnas bredvid varandra,
och med beaktande härav torde kopparns egenskaper
vara gynnsammare.
Ingenjör O. Strand: Ingenjör Kuusinens numeriska
beräkningar synas vara baserade på andra
hållfasthetssiffror än dem, som lågo till grund för mina kurvor, och
vid hårdare uppspänning och alltså mindre pilhöjder i
normalt tillstånd blir också extranedhängningen mindre
vid osymmetrisk snöbelastning. De hållfasthetstal jag
har räknat med äro säkert pålitliga i den mån de
framkommit ur långtidsförsök, som utförts under samma
betingelser för stålaluminium som för koppar, och dessa
betingelser ha exempelvis med hänsyn till
långvarigheten av de höga belastningarna varit ogynnsammare än
under normal drift, då ledningarna under endast en liten
del av året stå under hård belastning. Med hänsyn till
de betänkligheter byrådirektör Nordell framhållit i
frågan om järnförlusterna i stålaluminium, kan anföras, att
dessa förluster vid mätning på en av norska statens
kraftledningar ha befunnits vara obetydliga.
Mätningarna gåvo som resultat, att strömmen icke helt följer
aluminiumtrådarna utan delvis, synes passera över från
tråd till tråd. Med hänsyn till professor Velanders
yttrande angående omspänning av en permanent förlängd
lina vill jag påpeka,- att det i praktiken ofta visar sig,
att samma spann år efter år kan utsättas för stor
extra-last. Det är därför i viss mån betänkligt att i normerna
tillåta en sådan omspänning. I och för sig är detta icke
något viktigt spörsmål, men den ställning man intager
till detsamma får indirekt en viss betydelse för
normerna. Enär de svenska normerna vilja tillåta
omspänning efter exceptionell last, fastställa de som
exceptionell påkänning en dragning, som är mindre än
brottpå-känningen, och därmed en förlängning, som procentuellt
avviker ännu mera från brottförlängningen. Resultatet
härav är, att man i viss mån gynnar de små
tvärsnitten och de små spännvidderna.
Om man däremot är på det klara med att förnyad
uppspänning av en förlängd ledning är en fråga, som
bör undersökas i varje speciellt fall, så är det
naturligare, att såsom gjorts i de norska normerna gå ända
till brottpåkänning vid exceptionell last, varvid man
uppnår samma brottsäkerhet vid alla lindimensioner och
spännvidder.
Byrådirektör T. Nordell: Enligt de svenska normerna
kan en kopparlina vid exceptionell islast ansträngas till
<S0 % av brottgränsen, medan man endast tillåter 70 %
för aluminium. I Norge tillämpas däremot samma
säkerhet mot brott vid koppar och vid aluminium. Detta
resulterar givetvis i att. vinsten av att använda
stålaluminiumlinor i stället för kopparlinor blir större
enligt de norska än enligt de svenska normerna. När man
kommit så långt, att man verkligen ingående känner
stålaluminiums egenskaper, torde man sannolikt kunna
höja den i svenska normerna angivna tillåtna
påkänningen för stålaluminiumlinor.
Talaren redogjorde även i anslutning till ljusbilder
för en del i Sverige tillämpade skarvningsmetoder för
stålaluminiumlinor.
överingenjör J. C. Holst: Enligt min erfarenhet
föreligger ingen risk för uppvärmning av skarvarna.
Mätningar ha utvisat, att en vridskarv under loppet av
10—12 år fick sitt ursprungliga övergångsmotstånd
fördubblat, alltså ett ofarligt värde, så snart man använder
rikliga skarvlängder. Den fara, som den låga vikten av
ledningarna kan medföra ifråga om stora utslag hos
hängisolatorerna, avvärja vi genom upphängning av
gjutjärnsvikter på kedjorna. Det är en driftsäker och billig
metod och kommer givetvis ifråga endast i de punkter,
som ligga nära en inspänning.
De undersökningar, som visat, att nästan inga
järnförluster uppstå i stålkärnan vid enkelt lager
alminium-tråd, ha utförts på nya linor. Det torde vara möjligt att
efter några års drift ett oxidskikt bildas, som hindrar
strömmens övergång mellan trådarna och framkallar
solenoidverkan med därav följande järnförluster.
Direktör K. G. Sjöberg: Inom Bergslagets
ledningsnät ha aluminiumledningar använts från Bullerforsens
kraftstation alltsedan 1908 och användas fortfarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
