Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 15 aug. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trotsa folkomröstningens utslag och i strid med
författningen behålla regeringsmakten, stödjande sig på
de socialdemokratiska arbetarorganisationerna.
Det inre läget i Tyskland är alltså fyllt av
möjligheter av mer eller mindre katastrofal natur.
Gentemot skräckmålningarna om följderna av en
eventuell högerseger i Tyskland måste man dock
ihågkomma det tyska ordspråket: "soppan ätes aldrig
så het som den kokas".[1]
Frankrike synes i motsats till Tyskland sedan
några år förete en bild av utjämning av de inre
motsättningarna och av ett harmoniskt näringsliv, vilket
allt endast i ringa mån stores av periodiska
ministerkriser, som ofta ej väcka nämnvärt intresse utanför
parlamentspalatsens väggar. Det politiska
jämviktsläget mellan höger och vänster i
deputeradekammaren är sedan 1928 års val särdeles labilt. Den
radikala regeringen Steeg störtades också i januari
och efterträddes efter några dagars ovisshet av ett
mera högerorienterat kabinett under ledning av
senatorn Laval – självfallet med Briand fortfarande
som utrikesminister. Den inflytelserike
höger-moderate gruppledaren Maginot blev krigsminister,
Flandin finansminister och Tardieti åkerbruksminister.
Den sistnämnde synes på denna post vara på väg att
återerövra ett betydande politiskt inflytande.
Den mest uppmärksammade händelsen i
Frankrikes inre liv är emellertid presidentvalet i maj.
Den korrekte och populäre men obetydlige Doumergue
trädde tillbaka efter de regelmässiga sju årens
ämbetstid. Briand hade av sina vänner låtit förmå sig
att acceptera kandidatur mot den så att säga
traditionelle och officiella kandidaten, den gamle
senatspresidenten Doumer. Liksom Clemenceau år
1920 fick emellertid Briand vid valet i Versailles den
14 maj konstatera att de franska parlamentarikerna
ej gärna sätta upp en första rangens politisk
personlighet på presidentstolen. Sedan Briand sålunda
i första omröstningen endast samlat 401 röster mot
442 för Doumer, fann han för gott att draga sig
tillbaka, och Doumer – en ålderstigen, formellt
representativ, i politisk betydelse medelmåttig, men av
alla traditionellt älskvärda franska egenskaper
utmärkt sydfransman – utsågs därefter till
republikens president för den kommande sjuårsperioden.
Man har på sina håll – särskilt i Tyskland, men
även i Amerika – velat tyda Erlands nederlag vid
presidentvalet som ett misstroendevotum från
parlamentarikernas sida mot den av honom
representerade europeiska samförståndspolitiken. Dylika
uttalanden torde dock vara missvisande. Presidentvalets
utgång bestämdes helt av inre franska förhållanden.
Efter någon tvekan beslöt sig också Briand för att
kvarstå på sin mångåriga post som utrikesminister.
Under juni- och juli-förhandlingarna med U. S. A.,
England och Tyskland höll han sig emellertid i
påfallande grad i bakgrunden och lät dessa affärer
huvudsakligen skötas av Laval och Flandin. Det synes
också vara otvetydigt, att, särskilt efter
framläggandet av den tysk-österrikiska tullunionplanen i mars,
den franska utrikespolitiken kommit att präglas av
en hårdare och mera intransigent hållning än deri som
tidigare i allmänhet identifierats med Briands
politiska insats.
Den engelska hemmapolitiken behärskas nu som
alltid i främsta rummet av den tröstlösa frågan om
den permanenta och växande arbetslösheten.
Arbetarregeringen har hittills icke på något sätt lyckats
bemästra detta brittiska livsproblem. Bördan av
arbetslöshetsunderstöden hotar nu att rubba
statsbudgetens hittills med möda upprätthållna
nödtorftiga jämvikt. I februari meddelade finansministern
Snowden i underhuset att en ny stor besparingskommission
tillsatts. För någon vecka sedan har denna
kommission nu avgivit sitt utlåtande, innefattande
förslag till utgiftsminskningar på ungefär 100
millioner £ stg. Den övervägande delen av dessa skulle
vinnas genom inskränkningar och bättre kontroll
över de utgående arbetslöshetsunderstöden.
Missbruken i fråga om "the dole" äro väl kända, men
ett förslag av denna art är icke desto mindre för
en arbetarregering ett mycket surt äpple att bita i.
Det kan därför också hända att Mac Donalds
regering föredrager att upplösa underhuset på någon
annan fråga. Av fyllnadsvalen att döma – och
särskilt sedan högerledaren Baldwin och
"imperiepartiets" ledare tidningslorden Beaverbrook nu enats
om en gemensam handlingslinje – torde en
konservativ seger vid nyval vara given. Det liberala, av
Lloyd George ledda partiet, som härigenom skulle
förlora sin inflytelserika mellanställning som tungan
på vågen, är emellertid berett att gå mycket långt i
eftergifter för arbetarpartiet för att undgå en
upplösning av underhuset. Missnöjet med Lloyd
Georges ledarskap är emellertid i stigande inom partiet.
Den bemärkte liberale ledaren Sir John Simon gav
helt nyligen öppet uttryck häråt genom sitt utträde
ur partiledningen. Inom arbetarpartiet råder föga
mindre splittring. Undervisningsministern
Trevelyan avsade sig sålunda i mars sin post under
uttalande av skarp kritik mot bristande fasthet och
konsekvens i regeringspolitiken. Närmast är det,
hänsynen till den kommande andra Indien-konferensen
och till avrustningskonferensen våren 1932 som
ännu hålla tillbaka Mac Donalds och hans närmaste
mäns växande böjelse att utrymma sin alltmer
beträngda ställning.
Efter Lateran-fördragen av februari 1929 mellan
påven och den italienska fascistregeringen,
varigenom Vatikan-staten upprättades och påven erhöll
en fullt suverän ställning, hade man kanske på en
del håll väntat sig att de allvarligaste konfliktanledningarna
mellan fascismen och den katolska kyrkan
för framtiden skulle vara avvärjda. Detta var en
felsyn. Tvärtom började nu kampen om själarna
– och särskilt om ungdomens uppfostran – att
förberedas med större intensitet än någonsin. Under
maj–juni i år ledde detta läge till utbrottet av en
öppen konflikt. Fascismens framstöt riktades
närmast mot de katolska ungdomsföreningarna i Azione
Cattolica, vilka beskyldes för att under religionens
täckmantel ge spelrum åt fascismens politiska
motståndare. En del av de katolska föreningarna
upplöstes, och en häftig presskampanj fördes. Påven
blev ej svaret skyldig och fäste bl. a. i en skarpt
formulerad encyclica uppmärksamheten på fascismens
"i sanning hedniska" dyrkan av staten. Denna
våldsamma skärpning av konflikten följdes emellertid så
småningom av en lugnare ton. Såväl Mussolini som
Pius XI äro i besittning av en hög grad av politisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
