Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISKTIDSKRIFT HAFT. 42 ÅRG. 61 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 17 OKT. 1931 INNEHÅLL: Om Självantändning i fibrösa värmeisoleringsmaterial, speciellt rörisoleringar, vilka fuktats med linolja, av fil. lic. Bertil Stålhane. - Fritz Danielsson f. - Notiser. - Sammanträden. OM SJÄLVANTÄNDNING I FIBRÖSA VÄRMEISOLERINGSMATERIAL, SPECIELLT RÖRISOLERINGAR, VILKA FUKTATS MED LINOLJA. Av fil. lic. BERTIL STÅLHANE. I många fall användas värmeisoleringsmaterial, bestående av brännbara, fibrösa ämnen, såsom kork, papper, hårfilt etc. När det gäller exempelvis rör-isoleringar i varmvattensystem, utsättes isolerings-materialet för en temperatur av inemot 100° och vid ånganläggningar även för högre temperatur, t. e. 150° vid ca 4 atm övertryck. Då det är bekant, att vissa ämnen redan vid låg temperatur genom oxidation kunna åstadkomma värmeutveckling och en ur brandsynpunkt farlig temperatur stegring, har man uttryckt farhågor för att det beträffande vissa material föreligger brandrisk just vid rörisoleringar av förutnämnt slag, särskilt i de fall då linolja använts vid iordningställandet av rörskarvarna, varvid överskottsolja kommit att fukta det pålagda isoleringsmaterialet. Med föreliggande undersökning, som utförts vid elektrovärmeinstitutet med biträde av assistenten Valter Andersson och med ekonomiskt understöd från ingeniörsvetenskapsakademien, avsågs att ernå en uppskattning av brandfaran vid sådana rörisoleringar. Arbeten på detta område äro emellertid synnerligen svåra att utföra i den mån det gäller att erhålla jämförbara resultat för olika material och ett verkligt mått på eldfarligheten. Ehuru litteraturen på området är rikhaltig, saknar man förklarligt nog en genomförd systematik för benämningar, definitioner, normalprov etc. En mängd värdefulla arbeten äro emellertid utförda, bl. a. finnas tillgängliga på svenska: W. Bergqvist: "Om Självantändning", Uppsala 1915, och den synnerligen intressanta och instruktiva boken av G. von Feilitzen: "Teknisk handbok. Bensin och andra eldfarliga oljor", Stockholm 1925, där särskilt kap. V: "Oljigt trassel och dess Självantändning", är aktuellt i detta fall. För exempelvis sådana substanser som vanligen benämnas "eldfarliga vätskor", bensin o. dyl., kan man med vissa normerade apparater fastställa åtminstone tämligen entydiga konstanter, flampunkt och tändpunkt, vilka giva en god uppfattning om eldfarligheten i samband med initierande låga eller gnista. För andra ämnen, fibrösa material etc., äro dylika konstanter betydligt svårare att definiera, Beträffande brännbara ämnen i allmänhet är emellertid antändning stemperatur en ett slags mått på brandrisken i olika sammanhang. Här menas då den temperatur, vid vilken ett ämne (gas, vätska eller fast substans) antändes utan initierande låga. Resultaten vid bestämning av antändningstemperatu-ren äro emellertid rätt varierande, beroende på hur försöken utföras (Feilitzen, sid. 26 och därstädes ref. Holm, Z. angew. Ch. 1913, sid. 273). Här citeras några av Feilitzen angivna siffror: Cellulosavadd tänder vid 370°C Träull " ., 405° Tidningspapper .., ., 350° Bomull " " 370° Korkavfall " " 440° Substanser sådana som hår, ylletyg, läder m. fi. brinna dåligt och sakna egentlig antändningstem-peratur. Särskilt intresse tillkommer de substanser som ha självantändningsförmåga. Bortsett från de fall, där speciella kemiska reaktioner eller bakterieverksamhet orsaka en värmealstring, menas här substanser, som av luftsyret oxideras redan vid låg temperatur, varvid det utvecklade värmet, om värmeavledningen är tillräckligt nedsatt, orsakar en temperaturstegring, som kan leda till verklig antändning. Hit hör som bekant kol i olika former, vilket medför, att man vid lagring av stora kolmängder måste iakttaga att värmeavledningen blir tillräckligt stor, så att en farlig temperatur stegring undvikes (begränsade dimensioner på kolhögarna, luftning etc.). En annan grupp är de torkande (oxiderbara) oljorna, som fördelade på en porös bärande substans, som samtidigt verkar värmeisolerande, orsakar en farlig värmeutveckling. Det klassiska exemplet är linolja rssp. oljigt trassel. Att fastställa ett mått eller ens en god definition på självantändningsförmåga är emellertid synnerligen svårt. Förmågan och benägenheten att upptaga syre är givetvis beroende på den kemiska sammansättningen. Beträffande oljor är i detta hänseende halten av omättade syror avgörande och kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
