- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen /
553

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 42. 17 okt. 1931 - Bertil Stålhane: Om självantändning i fibrösa värmeisoleringsmaterial, speciellt rörisoleringar, vilka fuktats med linolja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TEKNISK TIDSKRIFT

HÄFT. 42 ÅRG. 61         17 OKT. 1931


UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN


INNEHÅLL: Om självantändning i fibrösa värmeisoleringsmaterial, speciellt rörisoleringar, vilka fuktats med
linolja, av fil. lic. Bertil Stålhane. – Fritz Danielsson †. – Notiser. – Sammanträden.

OM SJÄLVANTÄNDNING I FIBRÖSA VÄRMEISOLERINGSMATERIAL,
SPECIELLT RÖRISOLERINGAR, VILKA
FUKTATS MED LINOLJA.

Av fil. lic. Bertil Stålhane.


I många fall användas värmeisoleringsmaterial,
bestående av brännbara, fibrösa ämnen, såsom kork,
papper, hårfilt etc. När det gäller exempelvis
rörisoleringar i varmvattensystem, utsättes
isolerings-materialet för en temperatur av inemot 100° och vid
ånganläggningar även för högre temperatur, t. e.
150° vid ca 4 atm övertryck. Då det är bekant,
att vissa ämnen redan vid låg temperatur genom
oxidation kunna åstadkomma värmeutveckling och
en ur brandsynpunkt farlig temperatur stegring, har
man uttryckt farhågor för att det beträffande vissa
material föreligger brandrisk just vid rörisoleringar
av förutnämnt slag, särskilt i de fall då linolja
använts vid iordningställandet av rörskarvarna, varvid
överskottsolja kommit att fukta det pålagda
isoleringsmaterialet.

Med föreliggande undersökning, som utförts vid
elektrovärmeinstitutet med biträde av assistenten
Valter Andersson och med ekonomiskt understöd från
ingeniörsvetenskapsakademien, avsågs att ernå en
uppskattning av brandfaran vid sådana rörisoleringar.
Arbeten på detta område äro emellertid synnerligen
svåra att utföra i den mån det gäller att erhålla
jämförbara resultat för olika material och ett
verkligt mått på eldfarligheten. Ehuru litteraturen på
området är rikhaltig, saknar man förklarligt nog en
genomförd systematik för benämningar, definitioner,
normalprov etc. En mängd värdefulla arbeten äro
emellertid utförda, bl. a. finnas tillgängliga på
svenska: W. Bergqvist: "Om Självantändning",
Uppsala 1915, och den synnerligen intressanta och
instruktiva boken av G. von Feilitzen: "Teknisk
handbok. Bensin och andra eldfarliga oljor", Stockholm
1925, där särskilt kap. V: "Oljigt trassel och dess
självantändning", är aktuellt i detta fall.

För exempelvis sådana substanser som vanligen
benämnas "eldfarliga vätskor", bensin o. dyl., kan
man med vissa normerade apparater fastställa
åtminstone tämligen entydiga konstanter, flampunkt
och tändpunkt, vilka giva en god uppfattning om
eldfarligheten i samband med initierande låga eller
gnista. För andra ämnen, fibrösa material etc., äro
dylika konstanter betydligt svårare att definiera,

Beträffande brännbara ämnen i allmänhet är
emellertid antändningstemperaturen ett slags mått
på brandrisken i olika sammanhang. Här menas då
den temperatur, vid vilken ett ämne (gas, vätska
eller fast substans) antändes utan initierande låga.
Resultaten vid bestämning av antändningstemperaturen
äro emellertid rätt varierande, beroende på hur
försöken utföras (Feilitzen, sid. 26 och därstädes ref.
Holm, Z. angew. Ch. 1913, sid. 273). Här citeras
några av Feilitzen angivna siffror:
Cellulosavadd tänder vid 370°C
Träull tänder vid 405°
Tidningspapper tänder vid 350°
Bomull tänder vid 370°
Korkavfall tänder vid 440°

Substanser sådana som hår, ylletyg, läder m. fi.
brinna dåligt och sakna egentlig antändningstemperatur.

Särskilt intresse tillkommer de substanser som ha
självantändningsförmåga. Bortsett från de fall, där
speciella kemiska reaktioner eller bakterieverksamhet
orsaka en värmealstring, menas här substanser, som
av luftsyret oxideras redan vid låg temperatur,
varvid det utvecklade värmet, om värmeavledningen är
tillräckligt nedsatt, orsakar en temperaturstegring,
som kan leda till verklig antändning. Hit hör som
bekant kol i olika former, vilket medför, att man
vid lagring av stora kolmängder måste iakttaga att
värmeavledningen blir tillräckligt stor, så att en
farlig temperatur stegring undvikes (begränsade
dimensioner på kolhögarna, luftning etc.). En annan grupp
är de torkande (oxiderbara) oljorna, som fördelade
på en porös bärande substans, som samtidigt verkar
värmeisolerande, orsakar en farlig värmeutveckling.
Det klassiska exemplet är linolja resp. oljigt trassel.

Att fastställa ett mått eller ens en god definition
på självantändningsförmåga är emellertid
synnerligen svårt. Förmågan och benägenheten att
upptaga syre är givetvis beroende på den kemiska
sammansättningen. Beträffande oljor är i detta
hänseende halten av omättade syror avgörande och kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1931a/0563.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free