- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen /
554

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 42. 17 okt. 1931 - Bertil Stålhane: Om självantändning i fibrösa värmeisoleringsmaterial, speciellt rörisoleringar, vilka fuktats med linolja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fastställas genom en bestämning av det s. k.
jodtalet, vilket sålunda utgör ett slags mått på
självantändningsförmågan. (Feilitzen, sid. 217.) Detta
gäller i viss mån även olika kolsorter och man har
också enligt Dennstedt och Bünz (ref. Bergqvist,
sid. 18) använt sig av jod-talet som mått på
självantändningsbenägenheten hos kol.

Emellertid är ett prov, som består endast i
bestämning av jod-talet långt ifrån tillfredsställande
utan många gånger fullständigt missvisande.
Oxidationsprocessens förlopp är ju icke beroende endast
av förmågan att upptaga syre, utan även av den
hastighet med vilken reaktionen försiggår,
värmeutvecklingen vid oxidationen etc.

Vid utförande av prov, där resultatet innefattar
även dessa förhållanden, kan man emellertid icke
utan vidare erhålla något absolut mått på
självantändningsförmågan, eftersom värmeavledning och
lufttillförsel i systemet, utgångstemperaturen etc.
avgöra förloppet. I själva verket får man nöja sig
med prov utförda enligt en viss fastställd metod och
i en apparat med vissa dimensioner, varvid resultatet
för olika substanser anger deras inbördes förhållande
i fråga om självantändning.

Ett dylikt standardprov för oljor är det s. k.
Mackey-provet (Feilitzen, sid. 223). Apparaten
utgöres av ett luftbad av mässingsplåt, som uppvärmes
av ett yttre vattenbad. Badet är täckt med
ett lock, försett med termometer samt med 2 luftrör,
genom vilka luft till- och bortföres. I luftbadet är
placerad en trådnätcylinder, i vilken inlägges 7 g
uppluckrad cellulosavadd, väl indränkt med 14 g av
oljan, som skall undersökas. Först uppvärmes
vattnet i ytterkärlet till kokpunkten, varefter
nätcylindern inhänges i apparatens luftbad och locket
påsättes, varvid iakttages att termometern kommer att
väl omgivas av vadden. Tiden för ernående av
101°C, "Mackey-tid", räknas från detta moment.

Provet utsättes alltså för en temperatur av 100°C.
Om den i vadden instuckna termometern efter
mindre än en timmes tid visar 101°C, anses oljan
ha självantändande egenskaper. Man erhåller goda
reproducerbara värden. Här citeras några siffror
ur Feilitzens mätningar:
Linolja . . . 14 min. Mackey-tid
Terpentin . . . 40 min. Mackey-tid
Torsklevertran . . . 50 min. Mackey-tid
Olein . . . 80 min. Mackey-tid

Mineraloljor, såsom fotogen, maskinolja etc. visa
ingen effekt, så att temperaturen aldrig överskrider
100° vid provet.

Som ovan nämnts, medge dessa prov endast en
slags klassificering av oljorna, men säga givetvis
ingenting om, när oxideringen verkligen leder till
antändning av den bärande substansen eller endast
medför en viss ofarlig och övergående temperaturstegring
i aggregatet (fullständig oxidation av oljan
utan antändning). Här äro flera faktorer av
betydelse, olika från fall till fall. Lufttillförseln till
"eldhärden" och värmeavledningen äro avgörande.
Förhållandet mellan mängden olja och bärande
substans spelar stor roll. Vidare måste hänsyn tagas
till den bärande substansens antändningstemperatur,
som i vissa fall kan vara svår att definiera, särskilt
om denna substans själv vid en viss temperatur
börjar långsamt oxideras med åtföljande
värmeutveckling och först vid väsentligt högre temperatur
antändes i egentlig mening.

Så t. e. relaterar Bergqvist (sid. 10) försök, där en
löst packad boll av 600 g sågspån och 900 g
linolja efter en tid nådde en inre temperatur av ca
150°, men därefter åter svalnade. Isolerades samma
slags boll allsidigt med ett ca 3 cm tjockt lager
sågspån, ledde oxidationen till antändning. Minskades
återigen oljemängden i ett liknande prov, uteblev
antändningen.

Analoga försök med trassel i en fullständig serie
upp till proportionen 1 : 2,5 mellan trassel och
linolja visa enligt Feilitzen (sid. 228) att antändningen
i allmänhet sker hastigare ju större oljemängden är,
dock beroende på hur luckert aggregatet är.

Antändningstemperaturen hos den bärande
substansen spelar naturligtvis en roll så tillvida, att
självantändning inträder lättare ju lägre densamma
är. En viss uppfattning i detta hänseende får man

av tillgängliga siffror (jfr sid. 553), men dessa kunna
vara ganska missvisande just på grund av ovan
antydda fenomen med inträdet av en långsam
oxidation, utan egentlig antändning, vid väsentligt lägre
temperatur.

Förloppet kan sålunda i vissa fall uppdelas i två
faser. En där oljans oxidation orsakar temperaturstegringen,
och en annan där den bärande substansen
själv, då en viss temperatur överskridits, börjar
oxideras och ytterligare stegrar temperaturen till
dess antändning ev. inträder. De två faserna äro
ju fullt analoga, det är endast utgångstemperaturen,
som är olika. Det är tydligt, att det är av intresse
att veta vid vilken temperatur en dylik
värmeutveckling inträder. För de ovannämnda torkande
oljorna ligger denna kritiska temperatur under
rumstemperaturen, men för andra ämnen, t. e. vissa här
aktuella fibrösa material, inom temperatur-intervallet
100°–200°, vilket framgår av nedan relaterade försök.

Här blir liksom vid Mackey-provet apparatens
konstruktion och dimensioner i viss mån avgörande
för resultatet, eftersom bl. a. lufttillförsel och
värmeavledning bestämma förloppet, men en god
uppskattning av temperaturgränser för inträdandet av
märkbar oxidation kan erhållas.

Beträffande olika kolsorter ha liknande prov
utförts av Dennstedt och Schaper (ref. Bergqvist, sid.

illustration placeholder

Fig. 1.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1931a/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free