Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 14 nov. 1931 - Mål och medel i modernt husbyggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den av det moderna livets hastigare takt jäktade
arbetsmänniskan har även större behov av isolering
och vila efter slutad arbetsdag.
Om sålunda mycket av forna uppgifter avlastats
från hemmet, ha i stället nya krav rests på
detsamma, och framför allt har framställningskostnaden
för bostaden ökats. Därför är bostadsfrågan
nu kanske svårare att lösa än någonsin förr.
Att ge bostaden en idealisk lösning under de
förutsättningar man numera måste arbeta är därför
knappast möjligt. Det gäller då att angripa frågan
så osentimentalt och rakt på sak som möjligt.
Knappheten tvingar oss att ytterligt väl organisera
det minimala utrymme, som kan disponeras för en
ordinär bostad. 35–45 m2 är det mesta man för
närvarande tycks kunna disponera för en normal
familjebostad i Stockholm.
Tre krav, vilka vart och ett fordra sitt utrymme,
böra framför andra ställas på en modern bostad.
Den skall innehålla:
1. Plats för gemensam samvaro, vardagsrummet.
2. Plats för vila och isolering, sovrummen.
3. Plats för husligt arbete, köket.
En klar differentiering av bostadsplanen efter
dessa tre uppgifter utmärker allt modernt
bostadsbyggande i motsats till äldre bostadsplaner.
Den bristande rymlighet, som än så länge tycks
vara ofrånkomlig för nyproducerade bostäder, ställer
oss inför nödvändigheten att så långt möjligt
bortarbeta all onödig golvyta för att åtminstone få någon
vidd på det väsentligaste rummet, vardagsrummet.
Där skall det största antalet personer på en gång
samlas, och en bristande trevnadskänsla där gör
hemmet mindre attraktivt.
Vardagsrummet har en flerfald uppgifter att fylla.
Det skall rymma en matplats, ett bekvämt
sällskapshörn, en plats för sådant arbete, som ej hör köket
till: sömnad, läxläsning, brevskrivning m. m. Tyvärr
måste det för de minsta bostäderna även rymma en
sovplats. Den kan om dagen användas som sittplats
eller försvinna i förrn av skåpsäng eller dylikt.
Ett rum med en sådan mångfald olika uppgifter
och en så begränsad yta måste därför – och det
gäller för övrigt hela bostadsplanen – så
planläggas, att det blir möjligt att möblera på ett
ändamålsenligt sätt. Möbleringen måste uttänkas
samtidigt som planen ritas.
Sovrummen, vanligen blir det blott ett, var den
andra av bostadens avdelningar. Helst böra de ligga
direkt tillgängliga från entrén. Det går dock sällan
vid ensidiga lägenheter utan slöseri med golvytan.
Vardagsrummet blir därför vanligen
genomgångsrum till sovrummen.
Man vill numera uppställa det kravet, att varje
familjemedlem skall ha sitt eget sovrum. För att
om möjligt kunna realisera det önskemålet, måste
det enskilda sovrummets golvyta reduceras till ett
minimum. 6 m2 för en person kan duga, men är ej
tillåtet hos oss i motsats mot vad fallet är i de flesta
andra länder. Ett väl planlagt sådant utrymme kan
ge plats både för en sovplats och en arbetsplats,
vilket är ett önskemål.
Till sovrummen hör numera obligatoriskt ett
badrum i nära kommunikation med dessa liksom ett
eller ett par skåp eller garderober. Men utrymmet
är knappt och badrummets yta blir ett minimum.
Badkarets längd har reducerats till 1,35 meter, s. k.
sittbadkar. Ibland får man nöja sig med en dusch.
Köket, den tredje av bostadens zoner, har kanske
mest förändrats på de sista decennierna. Dess yta
har krympt, men dess inredning fullkomnats. Om
denna utveckling är sund har mycket diskuterats.
Utan att upptaga detta till diskussion vill jag
framhålla, att man knappt haft annat val så länge
bostadens yta måst minskas till det grad, som fallet är.
Ty någonstans måste golvytan beskäras. Kökets
uppgift har dock reducerats mer än sovrummens och
vardagsrummets, och husmodern arbetar vanligen ej
så mycket där som förr.
Det finns två utrymmen i äldre bostäder, som ofta
fingo tjäna som sovrum. Det var hallen och köket.
Bägge äro lika olämpliga härför. Hallen kan
saklöst försvinna, och om köket skall tjäna till
sovrum, bör det avdelas i två delar med en glasvägg,
en yttre del, som kan tjäna som matplats, i värsta
fall sovplats, och en inre, där matlagningen
försiggår. Det har blivit en rätt vanlig anordning hos oss.
Men man kan även gå andra vägar. I Wien t. e.
bygger man rätt allmänt s. k. Wohnküche, ett stort
vardagsrum med en koknisch i.
Innan jag lämnar bostadsplanen vill jag något
beröra ett par frågor, som stått i brännpunkten för den
allmänna diskussionen på sista tiden. Det är
fönsterfrågan och frågan om en friluftsplats,
balkongen.
Hur stora fönster skola vi lämpligen göra på ett
bostadshus?
"Är det förnuftigt med dessa vansinnigt stora
fönster?" säger den ene, "man fryser ju bara man ser
dem".
"Slå ut väggarna och släpp in så mycket sol som
möjligt" säger den andre. Vad är då rätt?
Att här bevisa vad som är optimum går nog ej.
Fråga vi läkarna vad som är hälsosammast, få vi
ett rätt försiktigt och svävande svar, ehuru man
nog på detta håll synes luta åt, att människan mår
gott av rätt mycket sol. Hennes sinne för renlighet
borde i varje fall väckas därav.
Räkna vi den ökade kostnaden för uppvärmning
vid stora fönster finna vi, att den är obetydlig och
ej utslagsgivande.
De stora fönstren ha den olägenheten, att de om
sommaren göra rummen heta, när solen gassar på.
Markisen kan dock skydda oss härför.
Obestridligen blir dock hemmet ljusare och gladare
om fönstren äro stora. Nödgas vi bygga djupa hus,
måste vi också tänka pä att släppa in så mycket
ljus, att det når även de inre delarna av bostaden.
Den lämpliga fönsterstorleken är otvivelaktigt
rätt mycket en psykologisk fråga. Det stora fönstret
passar väl bäst det moderna kynnet, ungdomen. Det
vidgar rummet och öppnar det mot luften och
landskapet, som nutidsmänniskan lärt sig att uppskatta.
Men den som säger, att han ej trivs med stora
fönster utan känner det ogemytligt, ej
tillräckligt ombonat, han har väl också rätt, ty han
känner det naturligtvis så. Frågans lösning blir väl
därför närmast beroende på vem man bör bygga för.
Här kanske ungdomen kan göra sina anspråk
gällande, ty både den och husen komma väl att
överleva den äldre generationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
