Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 7. Juli 1931
- R. Lundholm: Kondensatorn som amplitudskydd vid högre driftspänningar jämförd med moderna amerikanska överspänningsskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INNEHÅLL: Kondensatorn som amplitudskydd vid högre driftspänningar jämförd med moderna amerikanska
överspänningsskydd, av R. Lundholm. - Några hjälpdiagram vid numerisk räkning med komplexa tal, av W. Kautter. - Notiser. - Litteratur. - Föreningsmeddelanden.
KONDENSATORN SOM AMPLITUDSKYDD VID HÖGRE
DRIFTSPÄNNINGAR JÄMFÖRD MED MODERNA
AMERIKANSKA ÖVERSPÄNNINGSSKYDD.
[1]
Av R. LUNDHOLM.
Alltjämt är åskan den svåraste störningsorsaken i
elektriska anläggningar, trots att ett oavbrutet
arbete sedan länge fortgått på
överspänningsskyddsteknikens område. Detta arbete har bedrivits efter
flera linjer. Den äldst inslagna vägen var helt
enkelt förstärkning av isolationen. Denna väg har lett
till framgång i åtminstone ett viktigt fall. Man har
lyckats få tämligen överspänningssäkra
transformatorer eller, riktigare uttryckt, man har nått det
eftersträvade målet att kunna göra transformatorerna
elektriskt starkare än det omgivande ställverket, så
att felen uppstå därstädes i stället för i
transformatorerna. Men när det gäller linjer och ställverk har
metoden med förstärkning av isolationen i stort sett
slagit fel. Visserligen har man i Petersenspolen ett
viktigt hjälpmedel, som skyddar mot
följdverkningarna av ett av en överspänning framkallat 1-fasigt
överslag. Petersenspolen undertrycker emellertid ej
själva överspänningen såsom de egentliga
överspänningsskydden avse att göra. I det följande kommer
jag att behandla endast skydd av den senare typen.
I överspänningsskyddsteknikens barndom hade
man att kämpa mot en till naturen ganska okänd
fiende, som helt naturligt
därför i vissa avseenden
överskattades och i andra avseenden
underskattades. Man underskattade nog i allmänhet den
absoluta storleken på de
atmosfäriska överspänningarna och
överskattade i stället
betydelsen av den branta vågfronten,
mot vilken man kämpade med företrädesvis
induktansspolar, som emellertid snart visade sig vara
ett mycket tveeggat vapen. Motståndsavledare med
horngap samt elektrolytiska åskledare infördes
emellertid rätt snart här och där med mer eller
mindre tvivelaktig framgång. Även principen att
använda kondensatorer som överspänningsskydd var
tidigt känd, men man hade ännu ej lärt sig att göra
 |
| Fig. 1. |
tillräckligt billiga och driftsäkra sådana. Men
framförallt, såsom jag nyss sade, saknade man kännedom
om åskans natur och kunde därför ej anlägga
kvantitativa beräkningsmetoder, när det gällde
konstruktionen av överspänningsskydd. Härutinnan har
emellertid på senare åren en förändring inträtt tack
vare dr NORINDER och hans oscillograf. Man kan
knappast vara dr Norinder nog tacksam för hans
insats därvidlag, även om man måste erkänna, att de
praktiska resultaten av hans metoder huvudsakligen
insamlats i ett åsk- och penningrikare land än vårt,
Amerikas förenta stater.
Jag skall i mycket korta drag tala något om dessa
resultat.
Sommaren 1929 åskade det kraftigt i Amerika och
ett stort antal oscillogram upptogos då (med dr
Norinders oscillograf) på överspännings vågor i
ledningar. Vågornas form visade sig kunna variera
betydligt och man indelade dem i olika klasser med
hänsyn till vågformen. Den förhärskande typen
bland de mera farliga överspänningsvågorna ser ut
ungefär som fig. 1 visar.
Vågen har mer eller mindre triangulär form och
|
[tau] mikrosek.
Fig. 2.
[tau] mikrosek.
Fig. 3.
|
jag har därför ansett det berättigat att vid de
beräkningar, för vilkas resultat jag nedan skall redogöra,
räkna med en idealiserad triangulär våg av den
form, som fig. 2 visar. Förr räknade man alltid med
rektangulära vågor, fig. 3.
Hur stor kan amplituden och varaktigheten på en
dylik våg vara? Därpå lämna de amerikanska
undersökningarna ett om också ej slutgiltigt så dock
rätt tillfredsställande svar. Å diagrammet fig. 4
har utprickats amplituden (kV) och varaktigheten
(mikrosek.) hos de överspänningar, som under åren
[1] Föredrag vid Svenska elektroingenjörsföreningrens sammanträde d. 28 maj 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:12:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931e/0129.html
