Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 12
DEC. 1932
l TEKNISK TIDSKRIFTF
BERGSVETENSKAP
fi: B.G.MARKMAH.
INNEHÅLL: Om iakttagelser och framställning av rörelser vid förkastningar, av professor Erich Haarmann.
OM IAKTTAGELSER OCH FRAMSTÄLLNING AV
RÖRELSER VID FÖRKASTNINGAR.
Av professor ERICH HAARMANN, Berlin.
Iakttagelser över de rörelser i jordskorpan, som
inträffat vid förkastningar, och försök att
åskådliggöra dem äro av stor vetenskaplig och praktisk
betydelse. De tidigare använda metoderna har jag
vid mina tektoniska undersökningar kunnat
komplettera.
Med förkastningar förstår jag alla
sönderbryt-ningar i jordskorpan, vid vilka förskjutningar ägt
rum av blocken å ömse sidor om en yta. Den
relativa förskjutningsriktningen kan fastställas med
hjälp av glidrepor och glidrepeliknande bildningar,
särskilt i rörelseriktningen orienterade veck på
förkastningsytan.
Betydelsen av mätningar på glidrepor har många
gånger betvivlats, varvid man påpekat, att
tillfälligtvis på en och samma förkastningsyta glidrepor
uppträda i de mest olika riktningar, och att man alltså
icke kan avläsa en bestämd rörelseriktning. I stället
skulle dessa iakttagelser leda till falska slutsatser.
Då emellertid rörelserna i jordskorpan lokaliseras till
sådana ställen, där de hava det minsta motståndet
att övervinna, så försiggå nya rörelser på gamla
förkastningsytor, om dessa helt eller till en del äro
användbara för den nya rörelsen. Så uppstå på
förskjutningsytorna glidrepor, som tyda på från
varandra avvikande rörelseriktningar. Därav får man
dock ej sluta till, att glidreporna äro betydelselösa
för tektoniska undersökningar. De olika riktningarna
hos reporna visa blott, att man icke ur en enstaka
sådan alltid får sluta sig till läget av en förkastad
del av ett skikt eller av en fyndighet, emedan
möjligtvis längs glidytan även andra, kanske icke
iakttagna rörelser hava ägt rum. Enstaka
glidrepemät-ningar bli därför ofta utan resultat, och man kan
icke alltid ur dem draga tillförlitliga slutsatser. Först
en mångfald, översiktligt framställda mätningar
tilllåta iakttagaren, att, vad riktning och ålder beträffar,
urskilja större rörelser och att erhålla en djup
inblick i jordskorpans rörelsemekanik.
För att särskilja olika förkastningssystem måste
man först och främst mäta glidreporna på om
möjligt alla tillgängliga glidytor, och detta måste ske
helt mekaniskt, till att börja med utan att man
söker överväga, till vilken av de förmodade
för-kastningssystemen de just iakttagna glidreporna
möjligen kunna höra. Glidytornas samhörighet
måste framgå av sig själv ur totala mängden
iakttagelser.
Vad har man då att mäta och iakttaga på
förkast-ningsytorna?
En förkastningsytas, liksom varje annan ytas, läge
i rummet bestämmes genom strykning och stupning.
Dessutom skola glidreporna mätas. v. Höfer (1917, 59)
har föreslagit att mäta riktningen av glidrepornas
projektion på horisontalplanet. "Höfers vinkel" är
vinkeln mellan denna horisontalprojektion och f
Orkas tningsy tans strykning (fig. l, <£ a, b, c). Denna
vinkel visar den vågräta komponenten av det
förkastade blockets rörelse. Vertikalrörelsen uttryckes
icke genom Höfers vinkel; har ett block rört sig i
enbart vertikal riktning, så är
horisontalprojektionen av glidrepan en punkt. Det finns områden,
inom vilka bergartsblocken huvudsakligen rört sig i
horisontell led, vilket framgår därav att
förkastningarna ligga flackt eller att tillnärmelsevis
vågräta glidrepor uppträda på branta brottytor. För
sådana förhållanden giver Höfers framställning
en åskådlig bild av rörelsen. På de flesta
iakttagna förkastningar
hava dock även
rörelser i vertikal riktning
ägt rum, och i många
fall är därför en
framställning även av den
vertikala rörelsen
önskvärd. Denna enbart
uttryckes genom
Salo-mons vinkel, som utgör
vinkeln mellan
glidrepan och dennas
horisontalprojektion («3C d,
b, c i fig. 1). Salomons
vinkel ger oss alltså
den lodräta
komponenten av en rörelse.
Vinkeln mellan
glidrepan och en horisontal
på förkastningsytan,
vars mätning jag har
föreslagit, kallas
"Haar-manns vinkel" (t. e.
So-kol 1927, 133, 134 fig.
56, 135 fig. 58, 147,
153, 194, 198 fig. 104,
199, 200, 204, 205, 207,
211, 213).
Fig. 1. Glidrepornas
mätningsmöjligheter. Stereografisk framställning av
en glidyta med glidrepor, bd och
paralleller: glidrepor, be: en glidrepas
horisontalprojektion, <^r abc: vinkeln
mellan glidrepans
horisontalprojektion och glidytans strykning - Höfers
vinkel (åskådliggör endast rörelsens
horisontalkomponent), <£ cbd:
vinkeln mellan glidrepan och
horisontalplanet = Salomons vinkel
(åskådliggör endast rörelsens
vertikalkomponent), <£ bde: vinkeln mellan
glidrepan och glidytans strykning =
Haarmanns vinkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
