- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1933. Elektroteknik /
113

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti 1933 - O. Hellman: Bakelit och bakelitprodukter, deras tillverkning och användning som isolermaterial

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄFTE 8

AUGUSTI 1933

TEKNISK TIDSKRIFT

ELEKTROTEKNIK

INNEHÅLL: Bakelit och bakelitprodukter, deras tillverkning och användning som isolermaterial, av O. Hellman.-
En ny regleringskoppling för trefaskranmotorer, av L. Dreyfus. - Notiser. - Litteratur. - Föreningsmeddelanden.

BAKELIT OCH BAKELITPRODUKTER, DERAS
TILLVERKNING OCH ANVÄNDNING SOM ISOLERMATERIAL.1

Av O. HELLMAN.

Redan innan bakeliten blev uppfunnen, visste
kemisterna, att karbolsyra och formaldehyd skulle i
förening giva en hartsliknande slutprodukt, och
många voro de, som försökte och misslyckades med
framställning av ett dylikt harts. År 1891 började
KLEEBERG arbeta med detta problem, men då han
sökte en kristallinisk produkt och i stället fick någon
slags klisterliknande massa, misströstade han. Många
andra togo vid, där han slutade, men ingen av dessa
lyckades få fram just det harts, som en gång skulle
bli av så ofantligt stor betydelse inom industrien.
Det var den amerikanske professorn dr L. H.
BAEKELAND, Yonkers, N. Y., som lyckades lösa
detta problem. Vad han först sökte efter var en
shellackersättning, och han gjorde om alla sina
föregångares misslyckade experiment. Under dessa fick
han klart för sig, att det, som borde eftersträvas,
var ett harts, som i motsats till shellack och kopal ej
kunde smältas om, och som dessutom var olösligt,
obrännbart, motståndskraftigt mot lösningar, syror,
alkalier och olja. Han fann under sina experiment, att
syror i blandning med fenoler och formaldehyder hade
en tendens att ge en slutprodukt, som var smältbar,
under det att baser gåvo en olöslig substans. Som
katalysator använde han sig därför av ammoniak och
kom därigenom nära problemets lösning. Genom att
låta den kemiska reaktionen försiggå under tillförande
av värme och under tryck erhöll han en slutprodukt,
som liknade bärnsten, men var hårdare och starkare
och ej kunde smältas under värme. Uppfinningen
gjordes 1907. Den hade ej framkommit av en
tillfällighet utan som frukten av ett mödosamt fyraårigt
forskningsarbete. Den syntetiska hartsen, som
framställdes på detta sätt, kallades efter uppfinnaren
bakelit. År 1908 i juni beviljades det svenska
patentet nr 29651, "Sätt att framställa kondensationsprodukter av fenoler och formaldehyd".

Vid denna tidpunkt förelåg ett stort behov av ett
harts, som ej smälte, och som kunde användas för
framställning av olika produkter.
Elektroteknikerna behövde, framför allt, vid denna tidpunkt ett
isolermaterial, som var tillräckligt billigt, och som
kunde framställas i obegränsade mängder och ägde
alla de egenskaper, som fordrades av en god elektrisk

i Föredrag vid elektroingenjörsföreningens sammanträde
den 17 febr. 1933.

isolator. Under kriget utvecklades
bakelittillverkningen mycket hastigt, och under de gångna åren har
det bekräftats, att de förhoppningar, som, då
uppfinningen gjordes, ställdes på detta nya syntetiska
harts, ej endast infriats utan också överträffat
de djärvaste förväntningar. Konsthartsindustrien
har under de senaste åren haft en storartad
utveckling. Bakelit finnes överallt där det tjugonde
århundradets maskinkultur satt sina spår. I elektriska
maskiner och apparater, verkstäder, laboratorier och
fabriker av olika slag, i hemmen, på fartyg, i
automobiler och flygmaskiner, kort sagt överallt finnes
bakelit i någon form.

Framställning.

Vid kondensation av fenoler och deras derivater
med formaldehyd eller andra aldehyder under
tillsättning av en lämplig katalysator erhålles en
tjockflytande massa, som efter lämplig kondensation och
avkylning stelnar till ett harts. Detta är det s. k.
formaldehyd-hartset eller bakeliten. Om
kondensationen avbrytes vid ett tidigare stadium, och massan
avkyles, erhålles i stället för harts en tunnare eller
tjockare sirupsliknande massa, som benämnes halvkondenserad bakelit. Bakelit i båda dessa tillstånd
kallas fast eller flytande A-bakelit. Båda formerna
äro lättlösliga i sprit och aceton och av dem
framställes bakelitlack. Uppvärmes A-bakeliten blir den
åter flytande, men fortsattes uppvärmningen en
längre eller kortare tid, beroende på den temperatur
som användes, hårdnar den och övergår i en
gummi-liknande massa, som är olöslig i de vanliga
lösningsmedlen, men som har den goda egenskapen att vara
synnerligen plastisk och formbar under värme och
tryck. Bakelit i detta stadium kallas B-bakelit och
användes som bindemedel i pressmassor.

Vid fortsatt uppvärmning övergår bakelit från
B-stadiet till C-bakelit. I detta stadium är bakelit
osmältbar i värme, olöslig i sprit, aceton och andra
vanliga lösningsmedel och är nästan oangripbar för
de flesta kemikalier, såväl syror som alkalier. Den
angripes ej av varm olja och är fullständigt ohygroskopisk. Den har stort elektriskt isolationsmotstånd
och utmärkta dielektriska egenskaper i förening med
stor mekanisk hållfasthet och värmebeständighet, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:14:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933e/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free