Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 5. Maj 1933
- F. K. G. Odqvist: Om sträckgränsen och dess betydelse för hållfasthetsläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
MEKANIK
HÄFTE 5 MAJ 1933
H. F. NORDSTRÖM
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
INNEHÅLL: Om sträckgränsen och dess betydelse för hållfasthetsläran, av docent F. K. G. Odqvist. –
Utslitningstider vid Svarvning med variabel skärhastighet, av tekn. dr Ragnar Woxén. – Hugin kassaregister, en ny
svensk industri, av civilingenjör Birger Högfors.
OM STRÄCKGRÄNSEN OCH DESS BETYDELSE FÖR
HÅLLFASTHETSLÄRAN.
Av docent F. K. G. Odqvist.
Inledning.
Frågan om den övre och den undre sträckgränsen
hos mjukt stål har alltsedan C. v. Bachs dagar
varit föremål för ett livligt intresse från
materialprovningens målsmän. Nyare undersökningar på
området föreligga även från svenskt håll.[1] Redan tidigt
kom man till det resultatet, att medan den undre
sträckgränsen med god tillnärmelse är att betrakta
som en materialkonstant, så är den övre
sträckgränsen beroende av provstyckets form,
belastningshastigheten m. m. Vid utarbetandet av 1931 års
svenska normalbestämmelser för järnkonstruktioner
till byggnadsverk har man därför å ena sidan ur
säkerhetssynpunkt, å andra sidan ur praktisk
materialprovningssynpunkt konsekvent gått in för undre
sträckgränsen som utgångspunkt för hållfasthetsberäkningarna.
Avsikten med föreliggande uppsats är
ingalunda att söka misstänkliggöra betydelsen av
dessa bestämmelser. Uppgiften i det följande blir att
genom diskutera de frågor som uppstå då det gäller att
tillämpa dylika bestämmelser på konkreta
hållfasthetsproblem.
Den frågeställning man då först råkar på är
följande: När inträder vid ökad statisk belastning
permanent deformation i en konstruktion av given
geometrisk form?
De flesta moderna författare på hållfasthetslärans
område hava velat besvara denna fråga med hjälp
av plasticitetsteoriens flytvillkor, således utgående
från att den permanenta deformationen vore lokalt
betingad av en relation mellan de elastiska
huvudspänningarna. Det har visserligen ej saknats
opposition på denna punkt, men denna har då kommit från
experimentatorernas sida, och några försök till ny
åsiktsbildning kan man knappast tala om. Sålunda
finner man redan i arbeten av Bauschinger
(1870-talet) och Considére (1880-talet) den observationen
vid smidesjärn att elasticitetsgränsen – enligt
dåtida terminologi – för böjning överträffar
motsvarande gräns för dragning med 25 till 50 %.
Härvid gällde de högre siffrorna för mjukare, de lägre
för hårdare material. Denna observation har
sedan bekräftats av åtskilliga författare.[2] Professor
K. Ljungberg[3] anger som värde på förhållandet
mellan sträckgränserna för böjning och dragning
siffran 1,6. Liknande observationer ha gjorts för
andra belastningsfall.[4] Det rör sig givetvis här om
experimentellt svårbestämda effekter, och
inhomogenitet och anisotropi hos de använda materialen hava
väl ofta grumlat resultaten. Men man kan inte värja
sig för tanken, att den här av så många observatörer
på olika material gjorda iakttagelsen av en höjning
av sträckgränsen utöver det värde, som gäller vid
homogen dragning, är geometriskt betingad, dvs. att
sträckgränsförhöjningen på något sätt
sammanhänger med det belastade föremålets form och med
den påtryckta spänningsfördelningen.
Den härmed uttalade förmodan går alltså ut på,
att sträckgränsförhöjningen vid ickehomogen
spänningsfördelning är av väsentligt annat slag än den,
som i form av "övre sträckgräns" observeras vid ett
dragförsök. Vid detta senare, där ju en relativt
större mängd material samtidigt bringas upp i
närheten av gränstillståndet, skulle strukturella
instabiliteter lättare kunna uppkomma än vid ickehomogen
spänningsfördelning. Ingenting hindrar dock, att t. e.
provstycksformens inverkan på övre sträckgränsen
är ett fenomen av samma natur som sträckgränsförhöjningen
vid ickehomogen spänningsfördelning.[5]
Nakanishis teori för flytgränsen.
Considére med flera äldre författare tycks ha
uppfattat sträckgränsförhöjningen vid böjning som
någonting mättekniskt betingat, ungefär på samma sätt
som när man numera vid sträckgränslösa material
[1] Axel Lundgren: Om övre och undre sträckgräns hos
byggnadsjärn, Jernkontorets annaler 1931, häfte 10, sid. 493.
E. Hedvall och O. D. Zetterholm: Bidrag till frågan om
sträckgränsens bestämmande, Statens järnvägars
publikationer 1932, 2.
[2] Jfr sammanfattningen hos G. Cook, Phil. Trans. Roy.
Soc. Lond. A 230 nr 684, sid. 100, 1931.
[3] K. Ljungberg: Hållfasthetslära, D. T. V. 1931, sid. 158.
[4] Jfr nedan citerade arbeten av G. Bierett och av
A. Thum och F. Wunderlich ävensom artikeln "Grenzen des
elastischen Verhaltens beanspruchter Stoffe." av H. Fromm
i Auerbach-Horts Handbuch der physikalischen und
technischen Mechanik, Bd IV, 1. Hälfte 1931, sid. 404.
[5] Jfr i detta sammanhang" A. Nadai: Der bildsamme
Zustand der Werkstoffe (1. uppl.), Springer 1927, sid. 63--68
eller 2. uppl. Plasticity, McGraw-Hill 1931, sid. 92--96.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:15:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933m/0051.html
