Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 5. Maj 1933
- Ragnar Woxén: Utslitningstider vid svarvning med variabel skärhastighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UTSLITNINGSTIDER VID SVARVNING MED
VARIABEL SKÄRHASTIGHET.
Av tekn. dr Ragnar Woxén.
Största svårigheten vid utförandet av utslitningsförsök
vid Svarvning har varit av ekonomisk natur.
Någon tillförlitlig metod att beräkna huru den mot
viss utslitningstid svarande skärhastigheten ändras
vid ändrad spånarea har icke varit känd. För att få
fram någorlunda säkra närmevärden har man därför
varit nödsakad att utföra Utslitningsförsök vid ett
mycket stort antal olika kombinationer av skär djup,
matning och ställvinkel, något som medfört mycket
stor materialåtgång och därmed förenade dryga
kostnader. – Jag har emellertid varit i tillfälle att
påvisa,[1] att ett enkelt samband råder mellan de tre
faktorerna: skärhastighet, utslitningstid och
spånekvivalent, av vilka den senare är bestämd av
skärdjupet, matningen, ställvinkeln och skärstålets form.
Detta möjliggör att utslitningsförsöken kunna
begränsas till ett fåtal, lämpligt valda spånekvivalenter,
varigenom den erforderliga kostnaden kan nedbringas
till en bråkdel av den vid tidigare metoder.
Tvenne avsevärda svårigheter hava dock kvarstått.
Dels är det svårt att hålla skärhastigheten konstant
under ett utslitningsprov, t. e. vid övergång till
annan diameter hos provstycket, och då
utslitningstiden varierar med skärhastigheten upphöjd till
sjätte å åttonde potensen, kommer även en
måttlig ändring i skärhastighet att avsevärt inverka på
utslitningstiden. Dels riskerar man, om skärhastigheten
valts något för låg vid ett prov som siktar på
viss utslitningstid, att tiden växer till den dubbla eller
mer, innan stålet är utslitet, något som kommer att
medföra motsvarande ökning av materialåtgången.
Funnes nu en möjlighet att omräkna utslitningstider
vid variabel skärhastighet till motsvarande
utslitningstider vid konstant skärhastighet, så skulle man,
dels avsevärt säkrare kunna bearbeta sina
primärvärden, dels genom att t. e. stegvis höja
skärhastigheten kunna hålla utslitningstiderna inom rimliga
gränser. Så synes även vara fallet, och jag tillåter
mig att härmed redogöra för ett förslag till en dylik
omräkningsmetod:
Sambandet mellan skärhastigheten, utslitningstiden
och spånekvivalenten kan uttryckas genom ekvationen:
| T*a | | q + q0 | |
| v = ( | ––––– | ) C | –––––––– | , . . . (1) |
| T | | 1 + c q | |
där v är den mot utslitningstiden T svarande
skärhastigheten, <I>T</i>* en viss utslitningstid, t. e. 60 minuter,
a en konstant av storleken 1/6 à 1/8, C en
skärstål-materialkonstant, q0 och c konstanter samt q
spån-ekvivalenten, dvs. den del av skärstålets egg som
arbetar skärande, dividerad med den verkliga spånarean.
Konstanten C kan vid stål ofta skrivas
| C1 | |
| C = | –––––– | , . . . (2) |
| B – B0 | |
där C1 och B0 äro konstanter samt B materialets
brinelltal.
Vidare kan i allmänhet vid stål konstanten c och
vid gjutjärn konstanten q0 sättas lika med noll.
Antaga vi nu att ett skärstål arbetar vid viss
konstant spånekvivalent q, så veta vi att:
vid konstant skärhastighet v1 är stålet utslitet efter
tiden T1,
vid konstant skärhastighet v2 är stålet utslitet efter
tiden T2,
– – – – – – – – – – –
vid konstant skärhastighet vn är stålet utslitet efter
tiden Tn.
Låta vi i stället skärhastigheten variera under
utslitningstiden så kommer stålet att:
vid hastigheten v1 arbeta tiden f1 vilket giver
förslitningsgraden f1 / T1,
vid hastigheten v2 arbeta tiden f.,, vilket giver
förslitningsgraden f2 / T2,
– – – – – – – – – – –
vid hastigheten vn arbeta tiden fn, vilket giver
förslitningsgraden fn / Tn.
När stålet är helt förslitet, måste sammanlagda
förslitningsgraden vara lika med 1. Detta betraktelsesätt
med förslitningsgrader har tidigare angivits av
E. A. Forsberg.[2] Bildas [sigma] f / T erhålles:
| f | | f1 | | f2 | | fn | |
| [sigma] | ––– | = | ––– | + | ––– | + – – – + | ––– | . . . . (3) |
| T | | T1 | | T2 | | Tn | |
Enligt ekvation 1 är v . Ta = v* . T*a = konstant,
varför
| v* | |
| T1 = ( | ––– | ) 1/a . T* . . . (4) |
| v1 | |
| v* | |
| T1 = ( | ––– | ) 1/a . T* . . . (5) |
| v2 | | | v* | |
| T1 = ( | ––– | ) 1/a . T* . . . (6) |
| vn | |
vilka insatta i ekvation 3 giva:
| f | | 1 | |
| [sigma] | –––––– | (f1 . v11/a + f2 . v2 1/a + – – + fn . vn 1/a . . .(7) |
| T* . v* 1/a | |
eller
| f | | 1 | |
| [sigma] | ––– | = | –––––– | [sigma] f . v 1/a . . . . (8) |
| T | | T* . v* 1/a | |
Uppritas skärhastigheten upphöjd till 1/a såsom
funktion av tiden t, kommer ytan mellan denna
kurva och t-axeln, dvs. fv1/a dt att bliva identisk med
[sigma] f . v 1/a. Ekvationen för omräkning av
[1] Teknisk tidskrift Mekanik 4, 1931 samt I. V. A:s handl.
nr 119 "A Theory and an Equation for the Life of Lathe
Tools".
[2] I. V. A:s handl. nr 95, "Investigatiohs as to cutting
speeds for Swedish materials".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:15:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1933m/0057.html
