Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 24 nov. 1934 - Statslån åt den svenska industrien, av Elis Bosæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
438 TEKNISK TIDSKRIFT 24 NOV. 1934
Industrilånefonden är historiskt av mindre intresse. Den tillkom år 1927 med stadgar, som alltjämt gälla. Direktiven för industri- och manufakturförlagslånefonderna föreligga i kungl. kungörelsen av år 1927 och innehålla i huvudsak följande:
Industrilån må utlämnas för industriella anläggningar av alla slag, varvid sådana tillverkningsgrenar som hava betydelse för lantbruket, särskilt böra beaktas.
Manufakturförlagslån må utlämnas för fabriksanläggningar, dock enligt gammal praxis icke för anläggningar, hörande till jordbrukets binäringar eller bergshanteringen.
Ansökan får göras en gång årligen för vardera slaget av lån, i fråga om manufakturförlagslån före utgången av mars, beträffande industrilån före utgången av september.
Ansökningarna utredas av kommerskollegium, som till kungl. maj:t avger förslag om lånemedlens fördelning. Därvid skall givas företräde åt sådana sökande, som ämna förädla inhemsk råvara eller eljest igångsätta sådana för landet nya tillverkningar, för vilka särskilda förutsättningar synas föreligga. Helt nybildade företag upptagas dock ej i regel på förslag till lån. Lånemedlen avses i första hand att användas till nyanläggningar samt inköp av maskiner och inventarier. Däremot äro de egentligen icke avsedda att blott förstärka sökandens rörelsekapital.
Beträffande lånevillkoren gäller, att lånetiden är högst tio år och att de två första av dessa äro amorteringsfria, varefter amorteringen sker med lika kapitalbelopp årligen. Räntefoten är f. n. 4,5 %. För lånet skall ställas säkerhet, som kan godtagas av statskontoret, vilket i praktiken betyder att den skall vara fullgod banksäkerhet.
Beviljade lån utbetalas av statskontoret. Detta i samråd med kommerskollegium handhar också övervakningen av de beviljade lånen. Denna övervakning sker i huvudsak genom granskning av vissa föreskrivna intyg och redogörelser. Sålunda skall låntagaren årligen inom juli månad till statskontoret avlämna intyg från lokal myndighet att det låntagande företaget bedrives ändamålsenligt, vidare redogörelse för företagets drift och ekonomiska ställning samt slutligen vissa vederhäftighets- och andra bevis rörande avlämnade säkerheter.
Lån till främjande av enskild företagsamhet (sociallån).
Den nya arbetslöshetspolitik, som utformades i regeringens proposition till 1933 års riksdag, avsåg att icke blott för tillfället skaffa sysselsättning och försörjning åt de arbetslösa utan därjämte att inom hela näringslivet trygga och öka tillfällena till arbete. Man ville särskilt bereda det enskilda näringslivet hjälp till självhjälp och gick därvid ut ifrån den säkerligen riktiga uppfattningen, att det vore både socialt och ekonomiskt fördelaktigt att effektivt utnyttja redan befintlig produktionsapparat innan någon ny sådan byggdes upp.
Detta var underlaget för regeringens förslag att bereda lån och understöd åt enskilda företag, som på grund av den återhållsamhet, som enskilda kreditgivare under kristiden funno påkallad, riskerade att nödgas nedlägga eller inskränka en samhälleligt önskvärd verksamhet.
Förslaget vann riksdagens bifall och denna anslog år 1933 inalles 13,5 mill. kronor och år 1934 ytterligare 3 mill. kronor för ändamålet. Av 1933 års belopp avsågs 3,5 mill. kronor att utgå som understöd utan återbetalningsskyldighet. I praktiken kommo dylika subventioner att beviljas blott i rena undantagsfall och till relativt ringa totalbelopp. Riksdagen har också senare medgivit att det för subventioner avsedda beloppet får användas till lån.
Direktiven för lånen till främjande av enskild företagsamhet blevo enligt formulering av särskilda utskottet vid 1933 års riksdag i huvudsak att lånen skulle gälla företag: som på grund av konjunkturerna tvingats eller riskerade att tvingas att nedlägga sin verksamhet, som ej på annan väg kunde erhålla hjälp och som därjämte ägde verklig betydelse ur arbetslöshetssynpunkt.
Vidare framhölls att hjälp, som lämnades åt ett företag ej borde få medföra arbetslöshet eller eljest menliga verkningar för annat företag.
Slutligen medgav 1934 års riksdag, att intill 0,5 mill. kronor av anslaget finge användas för utvidgning av befintliga företag eller upptagande av nya tillverkningar.
Ansökan om s. k. sociallån kan ingivas utan hinder av någon fastställd ansökningstid och handlägges i socialdepartementet. I ärendet höres vanligen kommerskollegium, lantbruksstyrelsen eller annat ämbetsverk som kan förutsättas lämna upplysningar av värde. Likaså förhandlas ofta med den lånesökandes bankförbindelse varjämte företaget besökes av någon expert från departementets lånebyrå. Vid förslag till anslagets fördelning tages särskild hänsyn till effekten ur arbetslöshetssynpunkt. Genomsnittligt anses minst en arbetare böra beredas sysselsättning pr l 000 kronor lånsumma, blott relativt sällan har för särskilt kapitalbehövande industriföretag, såsom sågverken, denna relation mera avsevärt förändrats. Vidare undersökes företagets ekonomiska läge och de sanerings- och rekonstruktionsåtgärder, som eventuellt påkallas för att företagets framtida existens skall kunna anses tryggad. Ävenså utredes företagets ställning i konkurrenshänseende och särskilt om eventuella erinringar emot lånet från andra företag i branschen äga fog för sig. I fråga om användningen av de sökta lånen är att märka att de enligt direktiven och i motsats till industri- och manufakturförlagslånen främst avses att förstärka låntagarens rörelsekapital men blott i undantagsfall för nyinvesteringar i anläggningarna.
Lånevillkoren betingas i väsentlig mån av direktivet att hjälp ej får stå sökanden till buds annorstädes. Den fordrade säkerheten lägges sålunda efter den, som numera anses bankmässig. Å andra sidan drages dock även en bestämd gräns för hänsynen till det sociala ändamålet och säkerheterna torde därför i allmänhet icke ligga sämre - snarare bättre - än vad som under tidigare goda konjunkturer allmänt brukat godtagas. Räntesatsen har med hänsyn till de relativt svaga säkerheterna nominellt hållits vid 5 %, alltså något högre än kommerskollegii lån. I många fall, t, o. m. flertalet, har dock den effektiva räntan stannat vid 4,5 eller 4 %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
