- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
48

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1934 - M. Perrin: Nya metallurgiska metoder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en syntetisk, basisk, oxiderande slagg; sedan var vår
avsikt att påskynda reaktionen genom att bringa
stålet i intim beröring med den smälta slaggen.

Vi skredo sålunda till försök och införde i botten
på skänkarna smält slagg, så litet kiselsyrehaltig
som möjligt (3 till 10 % SiO2), mycket kalkhaltig
(60 till 65 % CaO) och rik på FeO (20 till 35 %),
till vilken vi satte tämligen stora mängder flusspat
för att göra den lättflytande. Vi tappade därefter
stålet i slaggen med större eller mindre häftighet.

Erhållna resultat.

Vi giva här nedan först de erhållna resultaten och
skola sedermera precisera de villkor, som äro
oundgängliga för desammas ernående. De kunna sålunda
sammanfattas:

1) Snabbhet och intensitet av defosforeringen.

Dessa äro båda högst betydliga, t. o. m. långt mera
än vad vi någonsin vågade hoppas. Processen varar
för en charge av 15 ton mindre än en minut, så att
man kan antaga, att varje metallpartikel stannar i
kontakt med slaggen maximum ett tiotal sekunder.
På denna korta tid erhålles följande resultat:
Minskning av P-halten: från 0,436 till 0,045,
,,0,060,,0,011,
,,0,022,,0,007.

Defosforeringen av stålet är sålunda intensiv, även
om man utgår från höga P-halter.

Man förstår sålunda, att defosforeringsproblemet
vid stålframställningen kan lösas ögonblickligen, vid
behov genom flera efter varandra följande operationer.

2) Regelbundenhet i förfaringssättet.

Om man upprepar samma operation med samma
givna stål vikt och samma P-halt, liksom med samma
slaggvikt och samma slaggsammansättning, så äro
de erhållna resultaten ytterst regelbundna och
åtminstone lika regelbundna som de, vilka erhållas vid de
brukliga förfaringssätten.

3) Regelbundenhet i metallsammansättningen från
en och samma charge.

För att göra oss en föreställning om denna
regelbundenhet, vilken, som vi skola se i det följande,
ej var på förhand given, ha vi gjutit stålet från
samma charge i göten om 500 kg. Detta tog
ungefär 20 minuter. Vi hava sedan analyserat ett stort
antal av dessa göten, särskilt det första och det
sista, vilka erbjödo det största intresset, eftersom
det sista stannat i beröring med slaggen 20 minuter
längre än det första. Skillnaden i analys, som vi
konstaterat, har varit ytterst liten, i allmänhet
fallande inom felgränsen. Den största skillnaden har
varit 0,007 för ett stål, vars ursprungliga P-halt
minskats med 0,390, vilket sålunda representerar en
variation av mindre än 2 % i defosforeringsinteiisiteten.

Dessa resultat av allra största betydelse visa, att,
trots processens korthet, jämviktsläget mellan slagg
och metall praktiskt taget uppnåtts. Man kan
sålunda nästan på förhand matematiskt bestämma
processens förlopp och vara säker på att komma till
det önskade resultatet även vid en tillämpning i
industriell skala.

Villkor för ernående av dessa resultat.

De nämnda resultaten kunde ej erhållas genom att
resultaten kunde erhållas genom att helt enkelt
bringa det P-haltiga stålet i beröring med slaggen
och sedan skaka om det hela. Det är ej heller
tillräckligt att tappa stålet i den smälta slaggen utan
någon som helst försiktighet. Man konstaterar
nämligen, att, om man tappar stålet på vanligt sätt
i den i skänken befintliga slaggen, så att denna
stiger upp som ett täcke i den mån stålet fyller
skänken, en defosforering visserligen äger rum, men
av relativt liten betydenhet. Det går på samma sätt,
om man, i stället för att bringa slaggen i en skänk,
insätter densamma i en ugn och häri gjuter in stålet
med så stor hastighet som möjligt. Slutligen må
framhållas, att även en häftig omrörning av under
ett slaggtäcke befintligt stål endast åstadkommer en
mycket långsam defosforering. Vad är nu orsaken
till denna stora skillnad i resultat?

Innan vi framlägga vår synpunkt på denna fråga,
vilja vi citera ett experiment, som enligt vår åsikt
är synnerligen intressant: vi tappade P-haltigt stål
i en basisk, oxiderande, smält slagg med tillhjälp av
en skänk med stopparhål av 50 mm och erhöllo
sålunda en stråle, som väl skar igenom slaggen och
gav åt densamma en viss virvelrörelse. Därefter
tappade vi stålet i göt om 500 kg och analyserade
dessa. Med en ursprunglig P-halt av 0,171 funno vi
i götena 0,13,1 till 0,162 med undantag av det sista
götet, där vi funno 0,067; i det näst sista göt et var
halten 0,146. Sålunda var under en operation som
varade en halvtimme slaggens inverkan effektiv
endast på det sista götet, vilket längst stannat i
kontakt med densamma. Detta experiment visar
f. ö. fosforns mycket långsamma diffusion inom ett
stål, som ej befinner sig i rörelse.

Systematiska försök ha alltså visat, att en intensiv
och snabb defosforering endast kan erhållas genom
en långt driven fördelning av slaggen i fina droppar
och dessa slaggpartiklars uppsugning i metallbadets
inre, varifrån de sedermera uppstiga till ytan.
Kontaktytan mellan slagg och bad måste alltså förstoras
genom emulsifiering av slaggen.

Detta är kardinalpunkten i processen. Vi övergå
nu till dess speciella utförande i skänk: vi ha
konstaterat, att för erhållande av de önskade resultaten
det är nödvändigt att tappa stålet genom en
ovanligt häftig stjälpning av ugnen i en grov stråle och
från stor höjd i den på bottnen av skänken
befintliga slaggen. Skänken bör själv vara ganska smal.
Stålets häftiga slag i slaggen har till följd en stark
virvelrörelse och ett uppsugande av slaggen i
metallbadets inre. En verklig emulsion av slaggen
uppstår på detta sätt och den stiger sedan långsamt upp
mot ytan. En stor skillnad i resultat uppstår
alltefter som man lyckas eller icke lyckas att
åstadkomma denna virvelrörelse. Det är även nödvändigt
att använda mycket lättflytande slagger, vilka med
relativ lätthet kunna inblandas i stålet i form av fina
droppar.

Som vi få se i det följande ha dessa fakta
bekräftats vid studiet av stålets desoxidering med
tillhjälp av lättflytande slagg.                         (Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free