Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1934 - Ivar Klinga: Om tekniska metoder för framställning av absolut alkohol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEKNISK TIDSKRIFT
10 MARS 1934
Fig. 2. Apparatur för "svenska"
kalkmetoden.
120 mill. liter, Frankrike 80 mill. liter år 1932 mot
17,5 mill. år 1927 osv. Sverige förbrukade år 1933
ca 10 mill. liter. Dessa siffror visa tydligt, att
framställningen av absolut alkohol blivit ett mycket
viktigt problem för spritindustrien.
Som bekant kan man genom rektifikation vid
vanligt tryck av alkoholvattenblandningar icke uppnå
högre koncentration än ca 95 viktsprocent alkohol.
Enligt uppgift lär en teoretisk möjlighet föreligga
att genom rektifikation vid förminskat tryck uppnå
högre
alkoholkoncentrationer. Denna
möjlighet är emellertid, så
vitt jag vet, ännu icke
utnyttjad inom
industrien.
De metoder, som för
närvarande tekniskt
användas för att uppnå
alkoholkoncentrationer
mellan 99 och 100 %
kunna delas i två
grupper: 1) metoder, som
använda sig av ett
vattenupptagande ämne
såsom bränd kalk, gips
eller vissa salter för att
avvattna den 95 %-iga
spriten, 2) metoder,
som till alkoholvattenblandningen sätta en tredje
vätska, bensol, bensin eller trikloretylen för att vid
destillation erhålla en s. k. ternär blandning av för
ändamålet lämplig sammansättning som förfraktion,
de azeotropiska metoderna.
Bland första gruppens metoder är destillationen
med bränd kalk klassisk. Den har under åratal
utövats på laboratorierna i liten skala och blev den
första, som omsattes i fabriksskala. Den hä.r i
Sverige vid sulfitspritfabrikerna gängse
utformningen av metoden visas i fig. 2. Kokaren A, som
är angmantlad och försedd med omrörare, fylles med
lagom spritmängd, varpå rörverket och
cirkulationspumpen sättas i gång. Därpå ifylles behövlig mängd
bränd kalk, kokaren slutes och ånga påsläppes. Så
snart spriten kommit i kokning och börjat
överdestillera, strypes ångan, och destillatet får rinna
från kylaren B tillbaka till kokaren.
Kokarinnehållet hålles vid kokpunkten under den tid,
kalken behöver för att reagera med spritens
vatten, vilket här tar 10-15 timmar. Tid efter
annan uttas prov på den till kokaren från kylaren
tillbakarinnande spriten, och då önskad
alkoholstyrka uppnåtts, pådrages åter ångan, varefter
alkoholen föres genom lyktan C till cisternen för abs.
alkohol. Då alkoholen överdestillerat så långt sig
göra låter, vilket betyder 75-80 % av totala
mängden, avställes ångan. För att fullständigt utnyttja
kalkens vattenupptagande förmåga påfyller man en
ny kvantitet 95 %-ig sprit i A och erhåller då vid
förnyad ångpådragning och överdestillation en till
ca 98 % förkoncentrerad sprit, som samlas i
cisternen E och tillsattes nästa kok. Sedan den 98 %-iga
spriten avdrivits tillsättes något vatten i kokaren,
varpå direkt ånga inblåses, då kvarvarande sprit
överdestillerar som ett i medeltal 50-55 %-igt
destillat till cistern D. Detta måste uppkoncentreras
till 95 % i någon lämplig rektifikationsapparat.
Kalkresten i kokaren utspädes med mera vatten och
pumpas till något uppsamlingskar eller till kloaken,
varpå kokaren är färdig för en ny charge.
Processen är alltså periodisk.
De största utgiftsposterna i metoden äro kalk,
ånga och spritförluster. Kalkåtgången belöper sig i
gynnsamt fall till 28 kg pr hl alkohol,
ångförbruk-ningen inkl. rektifikationen av den 50-55 %-iga
svagspriten till 100-120 kg pr hl och spritförlusterna
variera mellan 2 och 6 % beroende på kvaliteten
av den 95 %-iga spriten och på hur man i övrigt
sköter processen. Det förtjänar påpekas, att vid
av-destillationen av spritresten från kalken en viss gräns
finnes, över vilken det icke lönar sig att fortsätta
destillationen, då den återvunna spriten icke
uppväger priset för merförbrukningen av ånga.
Kalkresterna användas vid de sulfitspritfabriker,
som äro hänvisade till att neutralisera sin lut med
kalkstensmjöl och kalk, givetvis för
lutneutralisering. Kalkförbrukningen behöver då icke upptas
som utgift för den abs. alkoholframställningen. Av
de spritfabriker, som använda billig mesa för
neutraliseringen, finnas emellertid fiera, som föredra att
släppa kalken till kloaken. Dels är ju kalken då
icke mycket mera värd än den billiga mesan, dels är
kalken ofta icke något lämpligt neutraliseringsmedel
för sulfitluten, som därav klarnar betydligt
långsammare efter neutraliseringen och ibland inte alls.
Nackdelen med kalkmetoden i den utformning den
fått här i landet, är framför allt avdrivningen med
direkt ånga av kalkresten. Man kan i någon mån
neutralisera denna nackdel genom att efter
avdestil-lationen av den absoluta alkoholen påfylla ytterligare
en portion sprit och kalk på kokaren och upprepa
proceduren, innan man avdriver kalkresten.
Härigenom ökas kokarens produktionsförmåga och
sänkes kalk- och ångförbrukningen. Tydligen är det
överhuvudtaget lämpligt att ifylla kokaren i en,
eiler i praktiken bättre, flera omgångar så mycket
kalk, som rörverket tål, innan man går till
kalkrestens avdestillation med direkt ånga. Härvid
spelar omrörarens beskaffenhet en stor roll, dels ur
hållfasthetssynpunkt, dels ur den synpunkten, att vid
stor kalkmängd i kokaren spritförlusten i kalkresten
kan bli betydande, om ej omröraren har förmåga att
effektivt omblanda kalken. Vidare förekommer det
särskilt vid forcering eller mot slutet av
destillationen av den absoluta alkoholen, att kalkslam
följer med spritångorna och förorenar destillatet.
Alkoholen måste då filtreras, men dels är detta en
extra kostnad, dels uppträda kalkpartiklarna ibland
i kolloidal storlek, som göra en filtrering svår.
De nackdelar, som vidlåder den nu beskrivna
kalkmetoden under atmosfärtryck, eller vad man kunde
kalla den svenska metoden, dvs. först den långa
reaktionstiden mellan kalk och sprit, avdrivningen
av kalkresten med direkt ånga och eventualiteten
av kalkgrumlig alkohol, har man sökt undvika vid
kalktryckmetoden, som arbetar vid temperaturer över
alkoholens kokpunkt, dvs. 78°C, och som fått sin
utformning i Tyskland och huvudsakligen finnes
representerad vid de tyska sulfitspritfabrikerna. I fig. 3
visas efter Schlumberger en grafisk framställning av
förhållandet mellan reaktionstemperatur och
-hastighet vid kalkens vattenupptagande. Av kurvan fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
