Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 24 aug. 1935 - Elektrisk opvarmning, av Sigurd Bakke-Fagerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
HÄFT. 34 utgiven av svenska teknologföreningen 24 AUG.
ÅRG. 65 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 1935
innehåll: Elektrisk opvarmning, av direktör Sigurd Bakke-Fagerberg. — Notiser. — Litteratur. —
Tekniska föreningar. — Sammanträden.
ELEKTRISK OPVARMNING.
Av direktör Sigurd Bakke-Fagerberg.
Följande artikel av direktör
Bakke-Fagerberg vid Tafjord Kraftselskab, Ålesund,
belyser på ett allsidigt och intresseväckande
sätt ett problem, som visserligen tidigare
med delvis liknande utgångspunkter och i
stort sett med samma lösning framlagts för
svensk publik (se t. e. uppsats av
civilingenjör E. Heineman i Byggmästaren 1929,
s. 201) men som i allra högsta grad
förtjänar allmänhetens — ej minst den tekniska —
oavlåtliga uppmärksamhet.
Red.
Helt fra Jules Vernes dager har fantaster og
romanskrivere interessert sig for den elektriske
opvarmning. Fagfolk derimot, som regnet med
kullenes eller andre brennstoffes innkjøpspris pr kg og
varmeverdien derav og sammenlignet med
produksjonsprisen pr kWh elektrisk energi og de få kalorier
man får derfor, har hatt vanskelig for å tilegne sig
begeistringens glød. Den tekniske literatur inneholder
derfor litet om disse spørsmål og stanser nesten helt
op når det gjelder alm. husopvarmning. Det er
karakteristisk at den tyske tekniske literatur — hvor
teoriens menn ellers er særlig veltalende — her er
taus, og at man må lete hos de folkeslag, som regnes
for å være praktikere, for å finne noget. — Det er
fra England og Holland at impulsene til en ny
opfatning av problemet elektrisk husopvarmning
kommer. Dette er jo særlig bemerkelsesverdig, da disse
land mangler vannkraftanlegg og har rikelig adgang
på kull og olje. De vannkraftrike land og som har
vanskelig for å skaffe sig brensel, som f. eks. Sveits
og Norge, har gjort relativt litet for utviklingen.
Det er verdenskrigens utbrudd og brenselnøden
som gjorde elektrisk opvarmning aktuelt, antagelig
i Sverige også, men ialfall i høi grad i Sveits og
Norge. Det var i alle tillfeller overskuddskraft som
skulde anvendes, og selve energiverdien så man helt
bort fra. Hos oss i Norge lavedes der en masse
forskjellige ovne, hvorav månge var hjemmegjorte. Det
var ikke sjelden å se et med motstandstråd omviklet
lerrør gjøre tjeneste. Der blev også konstruert
typiske magasinovne, og enkelte av disse hevder sin
plass den dag idag. Felles for alle konstruksjoner
var at de mest mulig kopierte de eldre typer av
ovner for fast brensel, eller damp (vannradiatorer).
— Vestfra kom idéer om ovne med glødende
elementer, men de blev sett på som lekesaker eller direkte
brann- eller berøringsfarlige apparater, som burde
forbydes.
Det var en almindelig opfatning at glødende
elektriske elementer måtte bevirke en forbrenning av
luftens støvpartikler, og dette skulde da til gjengjeld
bevirke ubehagelig lukt. — Efterhvert fikk man
forestillingen om at den elektriske varme tørret ut luften
for meget. Uten at det blev gjort nermere
undersøkelser av disse ting, blev de fastslått som
kjensgjerninger.
Efter verdenskrigens ophør var der i Norge en stor
overflod av elektrisk energi, dvs. av spillkraft, som
kunde selges til hvilken som helst pris. Det lønnet
sig derför å opta fabrikasjon av elektriske
varmeovne, og man fikk foreløbig en standardovn,
gjennemstrømningsovnen uten magasinering. Ved
gjennemstrømningsovn forstås i det efterfølgende alltid
en ovn som skal avgi mest mulig av varmen ved
konveksjon. Den er derför konstruert efter
skorstensprinsippet. Luften gies anledning til å stryke forbi
varmeelementene, og ovnen skal trekke mest mulig
kold luft til sig og avgi denne opvarmet hurtigst
mulig. Samtidigt med dette blev der oppe på ovnen
eller inne i selve ovnen plassert beholdere med vann,
og fordampningen av dette skulde da bevirke en
luftforbedring.
Hensikten med opvarmningen var så virksomt som
mulig å opvarme værelsets luft. Ved
koksmagasinovne og ved radiatorer for centralopvarmning så man
helt bort fra strålevarmeprinsippet. Ovnene levertes
blankpolerte, og radiatorene viste alltid smalsiden
mot de personer som skulde opvarmes. I håndbøker
stod det at det gjaldt å holde overflatetemperaturen
på varmeelementene lavest mulig. Man var kommet
så långt vekk fra bålet som vel mulig. Ja, så
innforlivet var man i disse betraktninger at tyskerne
endog bygget vannfylte radiatorer med innebyggede
elektriske motstandselementer.
Det var nærliggende og enkelt å utnytte den
elektriske spillkraft i bestående damp- eller
vanncentralopvarmningsanlegg, idet man satte en elektrisk
kjele istedenfor den koksfyrte. Dette er gjort og
gjøres fremdeles i ganske stor utstrekning og med
gode resultater. Forøvrig blev spørsmålet om
økonomisk regulering lagt på hyllen. Man nøiet sig med
å påse at en viss maksimumseffekt ikke blev
overskredet. Varmereguleringen foregikk og föregår den
dag idag ved den slags aidegg i vesentlig grad ved
å åpne og lukke vinduene.
Dette er i store trekk den elektriske opvarmnings
historie. Riktignok kom for ca 10 år siden på markedet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
