Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 21 dec. 1935 - Ljus över bilarna! av Gösta Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
TEKNISK TIDSKRIFT
"27 april 1935
Fig. 1. Bii med normal belysning.
hos en mötande bil måste man äga möjlighet att
iakttaga bilens rörelse relativt vägbanan omedelbart intill
bilen. Denna möjlighet skapas, om nyssnämnda
fasadbelysning av bilen så anordnas, att jämväl
vägbanan invid hjulen blir belyst.
Om en dylik fasadbelysning av bilarna allmänt
anordnas, blir det icke blott möjligt för
de mötande trafikanter, som icke äro
försedda med strålkastare, att i god tid
klart uppfatta annalkande bilar och
deras rörelse och att — till fördel icke
minst för dessas förare — taga ali nödig
hänsyn till dem, utan därmed bortfaller
även för bilförarna behovet att vid
möten med andra bilar använda ljus av
bländande styrka för att belysa det
mötande fordonet. Den utåtriktade
belysningen kan därvid i stället riktas mera
nedåt och koncentreras på belysning
av vägbanan och dess kanter inom ett
mera begränsat område framför den
egna bilen.
Betydelsen av en sådan anordning ur
trafiksäkerhetssynpunkt är så
uppenbar, att den icke behöver närmare
beröras. Huru ofta är man icke även på
stadens gator i tillfälle att konstatera
den förbluffande svårigheten att under
den mörka tiden tillräckligt klart
uppfatta ett mötande motorfordon — eller
det smygande Djursholmståget på
Engel-brektsgatan! — då dess framåt lysande
lyktor blanda sig med den mångfald av
andra ljus, starkt lysande gatulyktor
m. m., som befinna sig i trafikleden. Av
själva det annalkande fordonet och dess
omfattning kan man därvid — delvis
just på grund av dess egna lyktor —
oftast ingenting se. Fordonets lyktor
förväxlas till en början lätt nog med
stationära ljus, och om dess hastighet
blir man ofta nog varse, först då man
har fordonet nära inpå sig. Man kan
icke heller förtänka en fotgängare eller
cyklist, som på en landsväg plötsligt
ser två starka ljus komma rusande
emot sig men absolut ingenting annat,
att han då erfar en ytterst utpräglad
olustkänsla.
Om i stället fordonets fasad på ovan
angivet sätt redan på långt håll bleve
klart synlig — liksom ock dess rörelse
på vägbanan — skulle otvivelaktigt
olycksfallsfrekvensen inom
trafikväsendet under dygnets mörka timmar högst
avsevärt reduceras och samtidigt
bilarnas popularitet hos den stora
allmänheten på ett betydelsefullt sätt stegras.
Den sålunda föreslagna anordningen,
som borde vara obligatorisk för alla i
trafik gående bilar —- och för
Djursholmståget under gång på stadens gator
och för vissa spårvagnar — kan i varje
fall icke medföra några kostnader, som
icke mer än väl skulle motiveras av den
därmed vunna ökningen i trafiksäkerhet.
Det enda effektiva alternativet, en så riklig
upplysning av alla viktigare trafikleder medels fasta,
ej bländande ljus, att såväl fordon som övriga
trafikanter under alla förhållanden bliva fullt synliga
även på långt avstånd och fordonens strålkastare
därigenom bliva överflödiga, torde väl åtminstone i
Fig. 2. Samma bil som i fig. 1 delvis "fasadbelyst".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
