Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Jan. 1935 - Insänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
TEKNISK TIDSKRI F T
5 jan. 1935
Till Redaktionen.
Med anledning av ovanstående ber jag få anföra
följande:
Civilingenjör Erlandssons inlägg är naturligtvis
tekniskt oangripbart. Men jag har, 1 avsikt att förenkla
framställningen, helt avstått från den teoretiska
härledningen och vänder mig till de driftingenjörer, vilka
hellre tänka sig ett visst eos <p än en reaktiv belastning,
dvs. uppsatsen är icke avsedd för ingenjörer, som ha
att beräkna 100-kV-linjer. Enligt "Handbok för
elektrotekniker, del IV", av T. Holmgren, 2: a uppl., sid. 88—89,
framhålles, "att linjekapaciteten vid 50 p/s och
driftspänningar lägre än ca 30 kV har praktiskt taget ingen
inverkan på spänningsfallet. Även vid högre
driftspänningar, upp till 50 kV, kan man vid beräkningen av
spänningsfallet bortse från kapacitetens inverkan, därest
den överförda effekten är någorlunda stor och ledningen
ej onormalt lång för ifrågavarande driftspänning". I
allmänhet känner man ej heller med full noggrannhet
förekommande belastningar, i ali synnerhet den reaktiva,
varför den approximation, som ligger i kapacitetens
försummande, blir utan betydelse. X det av mig valda
exemplet blir då spänningsvektorn a — 2,665 och
b = 0,083, och då Eg = + a)3 + inverkar ö ej
märkbart på Eg.
Kombination av 1-km-diagram med
transformatordata, har jag, som bör framgå av sammanhanget, icke
föreslagit.
Beträffande införandet av eos ^-linjer i diagrammet,
så synes det mig vara pedagogiskt riktigt, då härigenom
för äldre ingenjörer erhålles ett visuellt samband mellan
storheterna, och alltså därigenom en övergång till enbart
tänkande med aktiv och reaktiv effekt underlättas.
Emellertid är jag icke, som prof. Velander, pedagog, och
har jag måhända felat härutinnan.
E. Hj. Ahrmfeldt.
Radiostörningar från elektriska järn- och
spårvägar.
Herr Redaktör!
Med anledning av civilingenjör E. Löfgrens uppsats
i Elektrotekniks decembernummer rörande
"Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar" har jag äran
härigenom anhålla, att plats måtte beredas för
nedanstående inlägg.
I artikelns Ingress konstaterar förf., att
betydelsefulla undersökningar på området ha utförts flerstädes
utomlands, att experiment av mera begränsad
omfattning ha gjorts vid en mängd kommunikationsföretag i
minst ett halvt dussin länder, men att denna viktiga
fråga, på enstaka provningar när, icke ägnats någon
nämnvärd uppmärksamhet i vårt land. Detta uttalande
är ägnat att väcka viss förvåning, då förf. på sitt
verksamhetsområde näppeligen torde varit i tillfälle att ha
blivit underkunnig om de undersökningar, som under
årens lopp verkställts av skilda myndigheter och på
skilda håll i landet. Att så är förhållandet bestyrkes
ytterligare därav, att en av chefen för Uppsala stads
spårvägar, civilingenjör H. Ångström, helt nyligen
patenterad bygelkonstruktion icke ens lämnas rum för ett
omnämnande i framställningen.
I fråga om spårvägsstörningarnas uppkomst och
deras eliminering har uppsatsen värdet att utgöra ett
sammandrag av viss litteratur, som finnes på området.
Att därav utan vidare emellertid draga den slutsats,
förf. gör, att "användningen av kontaktstycken av kol är
den rationellaste utvägen ur störningssvårigheterna"
torde vara en djärvhet, som är anmärkningsvärd.
Saken är ingalunda så kategoriskt klar, som förf. vill
framlägga den. Utan att vilja betvivla kolbygelns
förträfflighet i de fall, förhållandena lämpa sig för dess
användning, vill jag meddela, att de finnas, som icke
äro lika tvärsäkra i omdömet som uppsatsens förf.
Sålunda yttrar en på området sakkunnig ingenjör bl. a.
i denna fråga: "Jag tillåter mig att betvivla att byglar
av kol skulle vara lämpliga för vårt klimat. Det kan
ej undvikas, att kolet har benägenhet till porositet och
att vara hygroskopiskt. På grund härav torde
ledningsförmågan vid olika årstider och olika fuktighetshalt i
luften komma att variera. Härtill kommer vintertiden
risker för att kolen söndersplittras genom
frostbildningar."
Utan att i detta sammanhang gå närmare in på
ämnet, vill jag blott nämna, att goda resultat ifråga om
störningseliminering erhållits jämväl med
kondensatorer. I fråga om dessa skriver förf. själv på sid. 184:
"Några mätningar över i vilken grad störningarna
reduceras genom inkoppling av skyddskondensatorer
finnas veterligen icke tillgängliga. Att döma av
underhandsmeddelanden torde denna av störningsmetod icke
vara fullt lika effektiv som användningen av kolbyglar."
(Kursiverat av undert.) För vårt vidkommande ha vi
dessutom den förutnämnda Ångström-bygeln. Att redan
innan undersökningarna blivit verkställda i fråga om
de två senare alternativen vara färdig med ett
slutomdöme vittnar om, att förf. behandlat ämnet väl
lätt-vindligt. De, som skola betala kostnaderna, torde nog
också vilja ta litet allvarligare på problemet.
Föreliggande spörsmål är alltför viktigt ur både teknisk och
ekonomisk synpunkt för att avfärdas på sätt, som här
skett.
Stockholm den 5 december 1934.
Siffer Lemoine.
Herr Redaktör!
Som jag beretts tillfälle att taga del av ett inlägg
från förste byråingenjör Siffer Lemoine i diskussionen
om spårvägsstörningsfrågan, i vilket vissa invändningar
riktats mot min uppsats i ämnet i decembernumret av
Elektroteknik, får jag härmed anhålla om införande av
följande genmäle.
Ing. Lemoine har gentemot mitt påstående, att
spårvägsstörningsfrågan i vårt land, på enstaka provningar
när, icke ägnats någon nämnvärd uppmärksamhet,
hänvisat till "undersökningar, som under årens lopp
verkställts av skilda myndigheter och på skilda håll i
landet". — Om man hos våra myndigheter känt sig sårad
av mitt uttryckssätt, är jag uppriktigt ledsen. Som en
ringa ursäkt må tjäna, att nämnda myndigheter, ehuru
inbjudna till diskussionen i ämnet i Svenska
elektroingenjörsföreningen, icke begagnade tillfället att
framlägga några resultat av egna undersökningar. Ing.
Lemoine har icke heller anfört något konkret exempel på
dylika undersökningar, och man kan därför möjligen
tänka sig den förklaringen, att det i själva verket är
vad jag mera anspråkslöst benämnt "enstaka
provningar", som ing. Lemoine avser. För att undvika varje
missförstånd ber jag få närmare belysa, vad jag skulle
vilja förstå med de båda uttrycken i fråga. Om man,
såsom skett i Tyskland och Schweiz, genom objektiva
mätningar, med användning av de förnämsta mätmetoder
och mätapparater, som tekniken för tillfället har att
erbjuda, genomför systematiskt upplagda jämförelser
mellan olika avstörningsmedel under de för resp. fall
normalt förekommande driftsförhållandena, då kan man
med rätt tala om verkliga undersökningar. Om man
däremot tillfälligt monterar upp en Fischerbygel, eller
låt oss gärna säga Ångströmsbygel, på en eller annan
vagn för att med en radioapparat och kanske en
rörvoltmeter eller annan enkel anordning konstatera, om
överhuvud tagit något resultat erhålles, då bör man,
enligt min terminologi, hellre tala om provningar.
Särskilt skulle jag i detta sammanhang vilja fästa
uppmärksamheten på att det icke är möjligt att draga några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
