Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 29 febr. 1936 - Ingenjören i försvarets tjänst — i fred som i krig, av Carl S:son Schmidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
vältning borde kunna medföra lägre kostnader för
skrivmateriel och blanketter, utan även att. uppfattningen
om vad som verkligen återstår att göra i det
industriella krigsberedskapsarbetet behöver justeras.
Av den orsaken att jag genom de nämnda
utredningarna varit i tillfälle att rätt så grundligt sätta mig in
i de tekniskt ekonomiska förhållandena i hela försvaret,
har det varit mig angeläget att för herrarna,
särskilt då ingenjörerna i försvarets tjänst, klargöra
ingenjörernas arbetsuppgifter och de
organisationsförhållanden, under vilka de nu arbeta och de under vilka de höra
arbeta. Jag vill därmed att ingenjörerna skola se frågan
i stort och ej betrakta varje tekniskt problem för sig.
Frågan är nu: Hur skall ingenjörerna bäst kunna
betjäna militärerna på kortaste tid, till billigaste kostnad
och på bästa sätt?
Av framställningen torde framgå att det icke är brist
på arbetsområden. Bara försvarets olika verkstäder
utgöra ett arbetsområde, som är rätt så omfattande. Vi
ha örlogsvarven i Karlskrona och Stockholm. Vi ha
flygverkstäder på Malmen och i Västerås,
flygverkstäder vid varje flygkår. Vi ha ammunitionsfabriker i
Karlsborg och Marieberg, gevärsfaktori i Eskilstuna och
krutbruk vid Åkers styckebruk. Vi ha Stockholms,
Bodens och Karlsborgs tygstationer och vi ha
tygverkstäder vid arméns truppförband. Vi ha dessutom
centrala beklädnadsverkstäder vid armé och marin.
I arméförvaltningens remissyttrande över
försvarskommissionens förslag säges bl. a., "att de militära
förvaltningsmyndigheterna. förfoga över en relativt stor
och mångsidigt utbildad teknisk personal och även i
andra avseenden besitta tekniska resurser". Allting är
relativt, men jag kan icke helt dela arméförvaltningens
uppfattning i detta uttalande. De tekniska uppgifter,
som förefinnas i försvaret, kräva en större teknisk
personal och de kräva även teknisk personal i ansvarig
ställning. Förhållandet mellan den militära och den
tekniska personalen kan jag icke med bästa vilja i världen
anse vara väl avvägt.
Arméförvaltningens förslag till stat för fälttygkåren
omfattar icke mindre än 53 officerare men endast 10
ingenjörer. Ej heller har man ansett det nödvändigt
att inom armén upprätta en tygingenjörkår i likhet med
mariningenjörkåren, utan ersätter denna med en
tygkår. Här framkommer emellertid ett grundfel i
uppfattningen, i det man förutsätter ett utbyte av personal
mellan förvaltnings- och trupptjänst sålunda, att man
strävar efter en teknisk och ekonomisk rekrytering
bland militär personal. Inom marinen och flygvapnet
har man dock kommit så långt att man fått fram
ingenjörskårer, som ej ha med själva trupptjänsten att
skaffa.
För att en kvalitativt god teknisk rekrytering till
försvaret skall kunna äga rum fordras tillfredsställande
löner och befordringsmöjligheter.
Jag skall ej ingå på lönefrågan, då statslönerna äro
ett kapitel för sig, men det finns intet skäl för att
ingenjörerna skola så att säga topphuggas, som nu är fallet.
Det finns icke något skäl, varför exempelvis arméns
ammunitionsfabriker och flottans varv skola stå under
chefskap av militärer. Varven böra organiseras som varv,
förestås av teknisk ledning, och vid stationen förlagda
fartyg gå i "depå", under militär ledning, som vid varvet
beställer och kontrollerar arbetena. Ej heller är det
motiverat att i de centrala förvaltningarna vissa av de
rent tekniska organen skola förestås av militärer.
Befattningarna äro i många fall av rent teknisk karaktär
och de militära synpunkterna äro i dessa fall ej mera
invecklade än att de kunna delges en ingenjör med
reservofficersutbildning, ökade befordringsmöjligheter
skulle alldeles säkert locka flera ingenjörer i
försvarets tjänst. Det är desto viktigare att detta sker i tid,
i fred, ty på grund av naturlig avgång under krigets
fortgång kommer det kanske att bli nödvändigt att även
taga officerare i förvaltningstjänst till fronterna.
Är det så att de militära myndigheterna anse, att
ingenjörernas utbildning icke är tillräckligt mångsidig
för arbetsuppgifternas lösande, alltså både militära och
lekniska, så bör det ju icke vara några svårigheter att
komplettera den tekniska utbildningen med vissa
militära kurser vid någon av de militära högskolorna. Detta
torde säkerligen bli billigare och lika effektivt som den
utbildning, som exempelvis nu kontrollofficerarna
genomgå, nämligen först officersexamen med trupptjänst,
så artilleri- och ingenjörshögskolan i fyra är jämte
verkstadspraktik och så utbildning vid tekniska högskolan.
Dessa utbildningsförhållanden äro redan beaktade i
utlandet.
Här har huvudsakligen berörts ingenjörspersonal,
sysselsatt med krigsteknisk materiel. Nu finnas även
andra arbetsområden för teknisk personal, exempelvis
byggnadsingenjörer, tekniska konsulter och
vetenskapsmän, bokföringsteknici m. fi., för vilka
personalkategorier det ävenledes är viktigt att det i god tid blir
sörjt för en rekrytering med åtföljande
befordringsmöjligheter. Väg- och vattenbyggnadskårens organisation
och dess medlemmars insatser i försvarets tjänst i fred
och krig, är bara det ett kapitel för sig, likaså
värnpliktsförhållandet.
Det kan ha sitt intresse att granska beståndet av
ingenjörer och teknici inom de tre
försvarsförvaltningarna. Inom arméförvaltningen utgör denna personal
15 %, inom marinförvaltningen 29 % och inom
flygstyrelsen 39 % av den totala förvaltningspersonalen.
Nu-merären av den tekniska personalen är lägst i det äldsta
ämbetsverket, arméförvaltningen, som har sitt ursprung
i det 300 år gamla krigskollegium. Den tekniska
personalen är förhållandevis störst i den senast tillkomna
förvaltningen, flyget.
Fredsorganisationen inom försvaret bör ju som motto
ha ordet: försvarsberedskap. Vid rekrytering av den
fast anställda personalen, militär som teknisk, bör
kvaliteten hos personalen beaktas mot bakgrunden av den
begränsade personaltillgången. Detta är väsentligt
därför att fredsstaten av personalen skall utgöra stommen
för krigsorganisationen. I krig sväller organisationen
ut, ej minst på det tekniska området, och jag skall
nämna några exempel på detta från Frankrike under
världskriget.
Den franska krigsindustrien sysselsatte vid krigets
början 50 000 arbetande och vid dess slut 1 704 000. Den
månatliga produktionen av olika granater var vid
krigets början 790 000 och uppnådde i maj 1917 ett
maximum av 7 010 000 per månad. I september 1915 fanns
det i ett avsnitt på fronten en 75 mm fältkanon per 32
meters frontlängd och i oktober 1917 fanns det
frontavsnitt, där samma fältkanoner voro placerade på 15
meters avstånd från varandra. Tillverkningen av samma
kanoner uppgick första kvartalet 1915 till 5 st. och
uppnådde sitt maximum 1918 under det andra och tredje
kvartalet med 2 000 tillverkade nya kanoner per
kvartal. Tillverkningen av nya flygplan belöpte sig under
tredje kvartalet 1914 till 110 st. och tredje kvartalet 1918
till 7 700 st., alltså 70 gånger så många. Totalt
tillverkades och reparerades 152 gånger så många aeroplan
vid krigets slut som vid dess början. Samma faktor
för aeroplanmotorer var 181.
Detta är som synes ganska målande siffror och
bestyrker ett uttalande, som gjorts av en av
Sovjetunionens militära ledare Voroschilov. Han säger bl. a. att
"effektivt försvar betyder numera icke blott en stark,
väl organiserad och väl utrustad krigsmakt utan också
en produktionsapparat, som snabbt kan mobiliseras och
har förmåga att under krig kontinuerligt förse armén
med alla erforderliga stridsmedel. Endast en högt
utvecklad industri har en dylik kapacitet". Han påpekar
86
29 febr. 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
