Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
Yttrande av professor Palmær.
Med anledning av ovanstående inlägg från doktor
Brennert får jag anföra följande.
I slutet av mitt yttrande i julihäftet har jag yttrat:
"Ett flertal av de anmärkningar, däribland flera viktiga,
som jag framställt i junihäftet, hava av doktor Brennert
lämnats obesvarade, vilket jag tolkar så att han icke
haft något att svara på dem." Numera kan man säga
att de flesta av mig framställda anmärkningar lämnats
obesvarade och att således dr B. i huvudsak strukit flagg.
Dr B. påtalar nu att jag så många gånger yttrat mig
i tal och skrift i frågan på ett sätt, som lätt inger den
uppfattningen att dr B. ogillar detta förhållande. Jag
vill då framhålla att flertalet av de föredrag, som jag
hållit i in- och utlandet angående korrosionen och som
sedan publicerats, tillkommit på grund av inbjudningar
och att jag icke ångrar att jag antagit dylika
inbjudningar. Alla har jag dock av olika skäl icke kunnat
efterkomma.
Så säger dr B. att prof. P. "hävdat, att med ledning
av den lokalelementteori, som han utformat, kunna
praktiskt taget alla korrosionsfall fullt klarläggas". Dr B.
har här genom det försåtliga uttrycket "den
lokalelementteori, som han utformat" gjort ett försök att giva
ett intryck av att det skulle finnas även någon annan
lokalelementteori. Detta är emellertid falskt, såsom
nedan närmare visas. Vad jag påstår är att
lokalelementens verksamhet är det primära vid korrosionen och att
vid korrosion vid vanlig temperatur eventuellt annat
förlopp (s. k. "rent kemiskt angrepp") är utan praktisk
betydelse samt att rätta vägen för att finna svaret på de
olika frågor, som uppstå i samband med korrosionen,
därför är att undersöka vilken inverkan den och den
omständigheten har på lokalströmmarnas styrka.
Lokalelementteoriens genombrott har, som vanligt i
dylika fall, fordrat mycket arbete och en del strid.
Framför allt gällde det att visa att varken lagen för
massverkan eller diffusionsteorien kunna läggas till
grund för en tolkning av korrosionsföreteelserna och att
s. k. "rent kemiskt angrepp" är utan praktisk betydelse
vid korrosion vid vanlig temperatur. Men efter allt att
döma har lokalelementteorien nu segrat och man hör
just icke talas om några andra teorier. Såsom ett
exempel till stöd för detta må det tillåtas mig att anföra
följande ur företalet till "Die Korrosion" av Kröhnke,
Maass och W. Beck (år 1929): "Es lassen sich nämlich
die meisten Korrosionsvorgänge aus allgemeinen
Grund-begriffen heraus, wie sie durch die HELMHor/rz’sche
Vorstellung von den elektrischen Grenzschichten und
durch die NERNST’sche Theorie von der elektrolytischen
Lösungstension geschäften worden sind, einheitlich und
befriedigend entwickeln. Hierauf beruhen auch die
Vorstellungen von Palmær und Evans über die
Ent-stehung von Lokalelementen, mit denen auch die
Er-scheinungen der Passivität ursächlich verbunden sind."
Några andra åsikter nämnas ej i detta företal, ej heller
några andra författare än tvenne författare till tidigare
monografier över korrosionen.
Dr B:s yttranden om meningsyttringar eller
undersökningsresultat, som komma i kollision med denna
teori resp. om "nyare korrosionsåskådningar" och
"irrläror" äro därför meningslösa och i min enfald
fortsätter jag att glädja mig åt lokalelementteoriens seger.
Någon annan lokalelementteori än den av mig
utformade, för att använda dr B:s uttryckssätt, existerar som
sagt icke och dr B:s försök att spela ut Evans mot mig
saknar underlag. I fråga om den rätta tolkningen av
speciella företeelser på grundval av denna teori kunna
ju naturligtvis olika meningar göra sig gällande. Det
är emellertid alldeles missvisande, när dr B. i slutet av
sitt inlägg har ett stycke med rubrik "skillnad och
likhet mellan de två teorierna", till vilket jag återkommer.
Skillnaden skulle bestå i antagandet av olika ämnen
såsom katoder i lokalelementen vid järnets röstning. Men
vare sig t. e. grafit eller en oxidhinna tjänstgör som
katod så gäller ju lokalelementteorien. Förf. slutar
således i sista stycket — till vilket jag som sagt skall
återkomma — med att också ansluta sig till
lokalelementteorien.
Någon "reaktion" mot vederhäftiga forskningsrön,
vil-kel^ dr B. tillvitar mig, vet jag mig icke hava gjort mig
skyldig till — men däremot har jag kritiserat åtskilliga
ovederhäftiga och kommer nu att fortsätta därmed.
Dr B. klagar sedan över personligt angrepp från min
sida. Jag överlämnar åt läsaren att avgöra om detta
är berättigat och om det i så fall gäller mer om mig
än om dr B. Dr B. yttrar vidare att mina
anmärkningar "kunna absolut icke — på sätt som här
uppenbarligen åsyftats — varken nedslå eller allvarligt skada
mig". Det förra måste jag beklaga. Det sistnämnda
är mig fullkomligt främmande och får jag erinra om
att jag i början av mitt inlägg i julihäftet anfört "att
doktor Brennerts personliga åsikter intressera mig
ganska litet och att anledningen till min artikel var att jag
ansåg det vara skadligt om en uppsats, sådan som den
B. fått införd i januarihäftet av avd. Kemi, skulle
lämnas utan kritik".
Dr B. återkommer därpå till ett arbete av Evans,
som han åberopat i junihäftet. Sedan emellertid dr B.
nu synes erkänna riktigheten av mitt uttalande att de
omdiskuterade kurvorna blott äro tänkta och icke
grundade på försök och icke heller bestritt att han, såsom
jag påpekat, själv konstruerat om dessa kurvor, så
finnes ingen anledning att vidare uppehålla sig härvid.
Det torde blott böra påpekas att skillnaden i ordinatorna
för en och samma abskissa enligt Evans skall angiva
den resulterande emk och att således strömmen efter
kurvornas skärning skulle ändra riktning, vilket synes
orimligt. Det "löjliga misstaget" av dr B. kvarstår
således. Hans försök att tillvita mig den uppfattningen
att man kan tala om strömstyrkor till höger om
skärningspunkten är häpnadsväckande då jag just framhållit
att detta är omöjligt — i strid mot dr B:s tidigare
dunkla framställning (junihäftet s. 48 sp. 2).
Hänvisningen till ett senare arbete av Evans spelar ingen roll
då där anförda värden för katodkurvan (som nu blivit
en rät linie) ligga så oregelbundet. Det är f. ö.
påfallande att Evans i det senare arbetet ej säger att den
experimentella bekräftelsen kommit i detta eller ens
omtalar sitt föregående arbete. Evans’ åsikt är ju att den
elektromotoriska kraften vid stigande strömtäthet skall
minskas och närma sig värdet noll. Att han nu i den
av B. återgivna figuren dragit ut linjerna i enlighet med
de för katodkurvan tydligen osäkra värdena torde ej
utgöra någon anledning att tillvita honom samma
uppfattning som dr B. har och ej heller att tillvita mig att jag
missförstått Evans.
Vad dr B. sedan yttrar om reduktion av en
zink-oxidhydrathinna, som skulle tänkas verka som katod vid
korrosion av zink och mina yttranden därom synes
äntligen avslöja vad dr B. menat — och det är lika
orimligt som det som jag närmast trott att han menat.
Han menar tydligen att ett främmande ämne vilket som
helst kan tjänstgöra som katod i lokalelementen. Detta
är alldeles oriktigt. För att ett ämne skall kunna
tjänstgöra som sådan fordras i detta fall dels att det har låg
överspänning för väte eller självt kan reduceras av
väte dels att det har en tillräcklig elektrisk
ledningsförmåga. Bägge dessa egenskaper förefinnas hos rosten,
så som jag förut påpekat — men ingalunda hos
zinkoxid- eller aluminiumoxidhydrat. Bäst belyses det
verkliga förhållandet av den omständigheten att man
avsiktligt anbringar dylika hinnor på aluminium för
att skydda metallen mot korrosion! Detta är redan
påpekat av mig i julihäftet, s. 56, sp. 1, där jag även
12 juni 1937
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
