Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 15 jan. 1938 - Teknikerna och samhällsdaningen, av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Denna renässans är en flykt undan verkligheten, och
det är dock i den kalla praktiska verklighetens värld,
som avgörandet skall ske.
Ehuru det för ögonblicket anses som en antikverad
ståndpunkt, måste jag dock säga, att jag för egen
anspråkslös del icke kan se någon annan framkomlig
och hållfast väg än den experimentella vetenskapens.
Men då vill jag tillägga, att vetenskapens inställning
till människolivet nu och under liberalismens
glansdagar icke är densamma. Och därav beror allt.
Jag behöver icke inför detta auditorium närmare
uppehålla mig vid denna förskjutning i
naturvetenskapens ställning, jag nöjer mig med att påpeka
endast den avgörande punkten, som är, att, medan
fordom en oöverstiglig mur var rest mellan det
materiella och det andliga har i våra dagar denna mur
raserats och det allt tydligare framträtt ett samband
mellan dessa två, om jag får uttrycka mig så
populärt.
Överföres nu denna upptäckt på samhällslivet,
finner man sig stå inför skådespelet, att mot varje
förändring i samhällets materiella eller fysiska struktur
svarar en lagbunden förändring av dess andliga eller
psykiska. Det var detta man icke kommit till
klarhet om under liberalismens dagar. Man utgick från
människan som en oföränderlig konstant, oberoende
av världens materiella förändringar. I våra dagar
har man börjat förstå att det andliga och det
materiella icke kunna skiljas åt, att de inbördes
påverka varandra, att levnadsvillkor, bostad, föda,
kommunikationer, arbetsformer etc. etc. lagbundet
påverka både den enskilde, grupper och samhället i
dess helhet och att sålunda den som sysslar med
samhällets materiella daning i samma stund sysslar även
med dess andliga.
Och här stå vi alltså nu inför teknikernas roll i
denna nya samhällsdaning, ett problem, som tillhör
de allra viktigaste i vår tid, ty det berör dess
avgörande sociala fråga, nämligen om grundvalen för
detta samhälle.
Denna grundval kan icke bli någon annan än den
nya vetenskapliga uppfattning, jag nyss berört, om
det lagbundna sambandet mellan det materiella och
det andliga, och vill man skärpa den nya
uppfattningen till en formel, kan man säga, att medan
liberalismen ville träna människan att omforma eller
revolutionera naturen, så vill vår tid träna naturen till
den långt större och viktigare uppgiften att omforma
eller revolutionera människan.
Och i denna naturens träning och människans
revolutionering ser jag, för min del, den på
experimentell vetenskap beroende teknikens uppgift i den nu
inbrytande tidsåldern.
YL
Det sagda kan i sin abstrakta formulering
måhända väcka mina åhörares undran och fråga, vad
med denna människans revolutionering egentligen
åsyftas och hur den skall ske. Svaret är, att denna
revolutionering helt enkelt skall bestå i ett ständigt
vidgande av individernas medvetande eller, som jag
i min totalistiska terminologi brukar säga, av deras
tanke-omkrets. Den processen är historiens innebörd
och har pågått i alla tider, men i vår tid har
accelerationen ökat i avsevärd grad just genom teknikens
insats. Vi kunna ta några exempel: ångmaskinen,
Bessemer-metoden, nitroglycerinet, explosionsmotorn,
trådlösa telegrafien och telefonien, radion, filmen.
Före dessa tekniska uppfinningar voro människorna
i samma stad, samma land och än mer länderna
emellan, än ytterligare världsdelarna emellan så
isolerade, att de praktiskt taget icke existerade för
varandra. Nu ha dessa uppfinningar bundit ihop
mänskligheten, bildligt talat, till ett sammanhängande
muskel- och nervnät, och en ny s. k. mentalitet, dvs.
just ett nytt medvetande eller en ny tanke-omkrets,
har därmed skapats. Nu har man fått icke bara
lokalopinion utan nationell opinion, europeisk
opinion och till sist en världsopinion, dvs. ett
medvetande, som vuxit från den enskilda lilla individen
ut över det egna lokala samhället eller bygden, sedan
över det egna landet, så över den egna världsdelen
och slutligen över hela jordklotet.
Hur kommer nu tekniken in i detta? Det är den
stora frågan.
Jo, det är klart, att, i och med denna utveckling,
förvandlas människorna, hela deras gamla, trånga
tankevärld brister, och de känna sig mer eller
mindre desorienterade. Det är innebörden av den
pågående s. k. kulturkrisen och förklaringen till de
religiösa fenomenen. Men vad kan teologien eller
poesien hjälpa i denna fortskridande
världsförvandlingsprocess? Inte ett dugg. De kunna ge ett
ögonblicks illusion av att vara ur alla svårigheterna, men
historiens Gud nöjer sig inte med att man gömmer
sig, han fordrar allas medverkan i den pågående
historiska skapelsen, och illusionen förflyktigas snart
nog som ett rus.
Då ställas tidens människor inför en upptäckt,
som allt mer torde komma att klarna, nämligen
nödvändigheten av att fixera mål för världsarbetet och
omöjligheten för den enskilda människan att
betrakta sig som självändamål, omöjligheten för del
intellektuella livets olika arbetsformer eller med
andra ord för de individuella vetenskaperna att
betrakta sig som självändamål.
Aldrig ha väl människorna varit så isolerade eller
känt sig så isolerade inbördes som nu. Och det är
specialiseringens följd. En historiker kan icke
förstå en kemist, en teolog kan icke förstå en
finansman, och vad värre är: en historiker och en kemist
förakta varandra inbördes, likadant med en teolog
och en finansman.
Varför? Det finns i respektive hjärnor ingen
gemensam världsbild, mänskligheten har sprängts i två
till synes oförenliga och oförsonliga hälfter: den
humanistiskt uppfostrade, som blickar bakåt och inåt,
den naturvetenskapliga, som blickar framåt och utåt.
Men som jag redan påpekat: en ny världsbild
håller på att skapas av den nutida experimentella
vetenskapen, där det andliga och det materiella
framstå i ett oupplösligt, lagbundet sammanhang, där
med andra ord humanism och naturvetenskap
komplettera varandra. Humanismen ger målet:
mänsklighetens enande, men den har aldrig kunnat anvisa
vägarna till detta mål, naturvetenskapen ger medlen
a-tt nå detta mål: jordklotets tekniska hopbyggande,
men den har, tack vare sin
förutsättningslöshetsprin-cip, aldrig kunnat se målet. I och med den nya
världsbild, som den i våra dagar börjat komma fram
till, är denna svårighet hävd, det materiella och det
andliga sammansmälta till ett helt, till en enda tota-
29 jan. 1938
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
