Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 12 febr. 1938 - Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen? av Harald Nordenson och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skulle vara pekoralmässiga. Är frågan hur de olika
observatörerna uppfatta tidsintervaller, såsom dr N.
med kursiverad stil förkunnar, fullkomligt likgiltig,
och det därför otillåtligt att ens tala om relationen
mellan den introspektiva tidsuppfattningen och det
fysikaliska tidsbegreppet, så faller ju "larvigheten"
främst på de filosofer, som upptagit denna fråga till
behandling. Att de felaktigt antagit, att
relativitetsteorien ej beaktat detta samband, kan väl ej bättra
upp deras ställning.
Nu tillåter jag mig visserligen att betvivla, att dr
N. har något stöd bland mera vederhäftiga
representanter för "Uppsalafilosofien" i sin rabiata kritik av
min utredning av den introspektiva
tidsuppfattningens relation till det fysikaliska tidsbegreppet.
Utan starkare skäl än Nordensons inlägg vill jag ej
generellt sätta "Uppsalafilosofien" så lågt. Jag vill
snarare tro, att det är dr N., som studerat denna
filosofi med lika lysande resultat som han studerat
relativitetsteorien.
I sin kritik av mitt exempel på de båda
uppblossande stjärnorna är dr N. lika misslyckad. Han
skriver: "Flygobservatören iakttager visserligen
händelserna samtidigt men kan däremot, eftersom
stjärnorna röra sig i förhållande till honom, ej bestämma sitt
avstånd till händelseorterna i sitt system. Frågan
om hans avstånd till händelseorterna i hans system
för resp. uppblossanden förblir sålunda oavgjord."
Nej, dr Nordenson, den blir ej oavgjord.
Problemets innebörd framgår bäst, om vi tänka oss en lång
genom den i förhållande till jorden farande stjärnan
gående stång parallell med rörelseriktningen. Vi
tänka oss iakttagare utplanterade på stången. När
en stjärna blossar upp, gör iakttagaren i dess
omedelbara närhet ett märke på stången. Med avståndet
till den just uppblossande stjärnan menas distansen
mellan vår farande stjärna och märket mätt med en
stjärnan och stången medföljande måttstock.
Praktiskt kunna mätningar naturligtvis ej utföras på detta
sätt, men till samma resultat måste vi, såsom lätt
inses, komma genom triangulering från en bas på den
farande stjärnan just som ljusglimten når oss. En
iakttagare på denna mäter alltså avstånden till de
uppblossande stjärnorna olika, och då han iakttager
ljusglimtarna samtidigt, sluter han till att de i
verkligheten ej uppblossat samtidigt.
Till slut några ord om det nya tidsbegreppets
relation till det gamla.
När jag säger, att det nya tidsbegreppet "i viss
mån" förutsätter det gamla, menar jag, som dr N.
borde kunna finna ur de följande meningarna, att
detta är fallet historiskt och psykologiskt.
Begreppsmässigt förefinnes ingen sådan förutsättning.
När "Uppsalafilosofien" hävdar en annan
uppfattning, kan det i varenda punkt visas, att den
missuppfattat fysikerna. Hur skulle det för övrigt kunna
vara annorlunda? Hur skall man kunna analysera
ett begrepp utan att känna till det? Vore det
mänskliga språket så exakt, att ordet utan varje
tvetydighet helt avslöjade begreppets innebörd, behövdes
ingen analys. Men så är tyvärr ej fallet. Det räcker
ej ens att begreppet serveras för den analyserande
med en kort definition i konventionell mening. De
fysikaliska begreppen leva, de visa olika ansikten,
skenbart olika innebörd under olika omständigheter.
Att analysera och begreppsmässigt fixera dem utan
att känna hela deras utveckling är lika orimligt som
att psykologiskt analysera en människa blott efter
hennes namn och några få yttre kännetecken. Men
en verklig kännedom får man knappast utan ett
genomgripande studium av den vetenskap, där
begreppen ifråga utvecklats.
I många fall är den pedagogiskt riktigaste
framställningsformen, när det gäller så omvälvande
uppfattningar som här är fallet, ej sammanfallande med
den logiskt mest följdriktiga. Det kan t. e. vara
lämpligt att för överskådlighetens skull helt enkelt
glida över vissa frågor, vilkas logiska svårigheter
dels äro av den art, att de i allmänhet ej kännas
av-läsaren, dels om så är fallet lätt kunna undanrödjas.
Fysikerna ha därför stundom uttryckt sig på ett sätt,
som kunnat ge anledning till vissa formella
anmärkningar.
Man har sålunda ibland antagit samtidigheten, av
näraliggande punkthändelser som omedelbart evident
och oberoende av varje referenssystem. Av detta lia
nu filosoferna bl. a, gjort ett stort nummer och som
en följd förkastat relativiteten av
samtidighetsbegreppet överhuvudtaget. Men utgångspunkten är
felaktig. Samtidighet av näraliggande punkthändelser
är ej oberoende av referenssystemet.
Vi antaga två punkthändelser i ett system
samtidiga och på avståndet l från varandra. Från ett
system som relativt det förra rör sig med hastigheten
v förefalla då händelserna att inträffa med en
tids-differens At’ sådan att
alltså proportionell mot l och för små hastigheter
även mot v. Först när l blir noll, blir även A t’ noll,
men då ha vi ej längre två händelser utan en och
samtidighetsbegreppet är ej längre tillämpligt.
På liknande sätt liar man blåst upp en meningslös
kritik mot fysikernas sätt att definiera längd eller
avstånd. Fysikerna definiera som bekant längd som
det antal gånger en fast måttstock, vilken valts till
måttenhet, går upp i den sökta längden. Man vill
nu göra gällande, att däri ligger en cirkeldefinition,
då fast kropp måste definieras som en sådan, där
avståndet mellan två punkter är oförändrat. Det
behöver knappast påpekas, att begreppet fast kropp ej
behöver definieras på detta sätt. Det kan fastläggas
utan varje underförstådd hänsyn till begreppet
avstånd i fullt lika hög grad som det ovan angivna
mätningsförfarandet.
En annan anmärkning, att begreppet längd
förutsätter begreppet hastighet och detta i sin tur
begreppen längd och tid, är lika malplacerad. Jag skall
här inte upptaga tiden med att upplösa denna
påstådda cirkel, då lösningen åtminstone för varje
fysiker, som något tänkt över saken, är så gott som
självklar.
Jag tror det för förståelsen av relativitetsteorien är
av fundamental betydelse att göra klart för sig att
relativeringen av rums- och tidsdimensionerna ej
inför någon ny princip i fysiken. Tvärtom, flertalet
fysikaliska storheter äro, som jag förut påpekat,
beroende av ett referenssystem för sin definition och sin
bestämning, och vad som tillkommit är
huvudsakligen att rums- och tidsdimensionerna ej utgöra något,
70
12 febr. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
