Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 febr. 1938 - Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen?, av Harald Nordenson och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Art Union der beiden soll Selbständigkeit bewahren’’,
och rycker det loss från dess motivering, så blir ju
yttrandet hart när obegripligt.
I min artikel framhåller jag, med hänvisning till
litteraturen, att någon principiell motsättning ej
råder mellan allmänna relativitetsteoriens tidsbegrepp
och den speciellas, och att filosofernas anmärkning
mot den speciellas tidsbegrepp därför drabbar hela
teoriens. Jag angrep därmed ett av herr L:s
huvudargument, och jag konstaterar därför med intresse,
att herr L. ej här har något att i sak invända. Hans
enda svar är, att "man kan ju läsa böcker på olika
sätt, till och med utan att skära upp dem" och att
jag "söker ge mig ett sken av auktoritet genom att
imponera med en rad vetenskapliga arbeten". Den
utförliga litteraturförteckningen har sin alldeles
speciella anledning. Det råder nämligen det säregna
förhållandet med relativitetsteorien, att så snart man
angriper en framställning, får man nästan
undantagslöst svaret att den framställningen är icke så bra.
då är en viss annan framställning bättre. Tager man
nu upp den senare, hänvisas man till en tredje såsom
mera korrekt, och så vidare. Därför har jag med
flit gått igenom just de arbeten, som för mig
angivits som de mest vederhäftiga av relativister,
vilkas auktoritet icike ens herr L. torde kunna
förneka.
Vad beträffar den viktiga frågan om
relativitetsteoriens experimentella bekräftelse, vill jag framhålla
följande. Jag har hävdat, att man ur följdsatsernas
bekräftelse ej är berättigad att utan vidare sluta till
grundformlernas riktighet. Följdsatserna, som
erhållits med hjälp av grundformlerna, ge oss
sambandet mellan exempelvis massan i vila och i
rörelse, frekvensen hos en ljusstråle i ett
gravitationsfält och i ett gravitationsfritt system och så vidare.
Alla dessa satser kunna principiellt sett bestå
oberoende av grundformlerna. Däremot har
grundformlernas krav på tidsbestämningarnas relativitet aldrig
direkt bekräftats. Dessutom: därför att en sats
riktigt återger verkligheten, är det icke självklart, att
den härletts riktigt. För att härledningen skall
kunna godtagas, måste de grundformler, från vilka
man utgår, riktigt återge sambandet mellan de
storheter, som ingå i formlerna. Vi måste dessutom
alltid räkna med möjligheten av andra härledningar av
följdsatserna och andra förklaringar av de
verkställda observationerna. Det går sålunda icke, att
som herr L. gör, överlägset förklara, att mitt
påstående alltså är klart felaktigt. Fullt så enkelt är
det icke att avvisa kritik inom vetenskapen.
Jag vill för övrigt belysa min tankegång med en
analogi. Antag att räkenskaperna för ett företag visa
bristande överensstämmelse mellan vissa kontons
siffror och motsvarande verklighet. Antag vidare att
bokföraren i sin oförmåga att finna någon förklaring
hittar på att på ett principiellt godtyckligt sätt göra
om sitt ingående balanskonto med för honom mer
tilltalande siffror, och att han nu med denna nya
utgångspunkt finner, att hans konton väl stämma med
verkligheten. Är han då en modern ande, drager han
genast den slutsatsen, att det nya ingående
balanskontot är sant, eftersom det "bekräftas av
verkligheten", det gamla är falskt, och ur det nya kontot
utläser han allehanda uppseendeväckande fakta om
affärens utgångsläge. Varje med bokföring förtrogen
person torde inse, att detta är otillåtligt. Det
ingående balanskontot skall ovillkorligen återge
verkligheten i utgångsläget. Detta är enda kriteriet på dess
riktighet. Ingen aldrig så god överensstämmelse på
övriga konton, vunnen med ett nytt ingående
balans-konto, får locka oss till avvikelse. Orsaken till den
bristande överensstämmelsen måste sökas på annat
håll än i ingående balanskontot.
På samma sätt inom fysiken. De symboler, som i
grundformlerna återge tid och rum, måste
ovillkorligen riktigt återge innebörden av dessa begrepp.
Kunna därför, såsom Bergson och Uppsalafilosoferna
göra gällande, bärande invändningar göras mot
teoriens definition av symbolerna, så kunna
grundformlerna icke upprätthållas, all s. k.
överensstämmelse till trots.
Beträffande tankeexperimentet rörande
samtidighetens relativitet har jag anmärkt, att de av herr L.
angivna fakta äro otillräckliga för att över huvud taget
kunna draga slutsatser i denna fråga. Herr L. svarar
med att helt enkelt ändra hela problemets
förutsättningar genom att antaga, att de nödiga uppgifterna
kunna bestämmas. Jag vill därvid icke vara nog
småaktig att fästa mig vid, att den ena, av herr L.
angivna mätningsmetoden förutsätter en iakttagare,
utklättrad på en över 100 billioner kilometer lång
stång, som skjuter ut från himlakroppen, eftersom
herr L. själv medgiver, att mätningen ej kan utföras
på detta sätt. Vad den andra bestämningsmetoden,
trianguleringen, beträffar, antager herr L. som en
självskriven sak, att resultaten skola innebära att
avstånden äro olika. Jag skulle för min del vilja
tillråda en viss försiktighet. Beräknar man resultatet
med vissa andra utgångspunkter än Einsteins, blir
resultatet att avstånden äro lika och händelserna
sålunda samtidiga. Jag undrar, om man alltid skall
vara så säker på, att försök ge de resultat, som man
på förhand beräknat. Tänk på Michelson—Morleys
försök, som utföll mot alla beräkningar! Men hur
därmed än förhåller sig, synes herr L. hava glömt,
att han sörjt för att de resultat, som eventuella
mätningar av avstånden, gjorda på den förbifarande
stjärnan, giva, icke berättiga oss till några slutsatser.
Han har nämligen uttryckligen understrukit, i
motsats till vad Einsteins teori förutsätter, att vi skola
räkna med att observatörerna på den flygande
stjärnan ej ha samma tids- och rumsuppfattning som de
på jorden. Då deras uppfattning sålunda är oss
obekant, kunna vi omöjligt bedöma innebörden av
deras observationer, än mindre draga några
slutsatser ur dem. Men just slutledningarna ur detta
tankeexperiment skulle enligt herr L. krossa den
phalén-ska tankebyggnaden!
I förbigående vill jag framhålla att herr L. även
upptagit frågan, huruvida samtidigheten av nära
liggande punkthändelser är beroende av
referenssystemet. Jag har icke ingått på denna fråga, men jag
konstaterar med intresse, att när herr L. vill bevisa
att så är fallet, så utgår han från den relativistiska
formeln för sambandet mellan tidsbestämningarna och
finner då, mirabile dictu, att han har rätt. Att man
kommer till detta resultat om man utgår från
relativitetsteoriens matematiska satser och därmed
Einsteins tidsbegrepp, torde väl knappast någon filosof
bestrida. För filosoferna är problemet huruvida man
kan komma därhän genom en analys av tidsuppfatt-
19 febr. 1938
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
