Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 14 maj 1938 - Uppskjut icke till morgondagen...., av Torsten Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
14 MAJ UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 19
1 9 3 8 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ÅRG- 68
INNEHÅLL: Uppskjut icke till morgondagen .... — Om trafikunderlaget för en framtida tunnelbana i Stockholm,
av civilingenjörerna J. Körner och Torsten Åström. — Luftringens 50-årsjubileum. — Notiser. — Sammanträden.
Uppskjut icke till morgondagen . . . .
Den recension av Conrad Matschoss’ bok "Grosse
Ingenieure", som för någon tid sedan var införd i
Teknisk tidskrift ger mig anledning till några
reflexioner, vilka jag hoppas icke må upptagas såsom någon
kritik av den kritik, som riktades mot boken ifråga,
ty man kan ju se på dessa spörsmål på många olika
sätt. Matschoss’ biografiska lexikon "Männer der
Technik" har också på åtminstone ett håll —
kalen-derbitarhåll, skulle jag vilja säga — utsatts för en
del kritik. Och varför? Mig synes det närmast ligga
så till, att herrar kritici förbise det faktum, att
samlandet av data, urkundsmateriel, biografier,
bibliografier, monografier och allt annat vad hit hör inom
teknikens, industriens och de praktiska yrkenas historia,
är ett förhållandevis nytt kapitel av historisk
materialsamling och forskning, i varje fall i jämförelse med
låt oss säga konsthistoria, arkeologi, etnografi,
etnologi och de humanistiska områdena av kulturhistorien.
Från det mera romantiskt betonade sättet under
adertonhundratalets sista årtionden att se på
ingenjörsvetenskapens och industriens historia, har ett sakligt
betraktelsesätt kommit till uttryck först under några
decennier — och detta är en mycket kort tid, alltför
kort, för att inte misstag, missuppfattningar och
felbedömningar ganska lätt skulle kunna uppstå.
Förträffliga översikter och utredningar ha på många
tekniska, teknisk-historiska och
ekonomiskt-histori-ska områden på senare år presterats, men man kan
nog inte komma ifrån, att än stå vi bara vid en ringa
början. Gäller det så biografier över ingenjörskonstens
män, märkes genast hur ojämnt materialet är
fördelat. Om några av dessa män och deras verk är
mycket känt och skrivet, om andra vet man knappast
något. Så är förhållandet hos oss, ocli jag vet att
det är likadant i andra länder. För någon tid sedan
gav jag till ett nödrop i denna tidskrift om
tillvaratagande av ingenjörspapper, ritningar osv. Av
erfarenhet vet jag hur svårt det är att få fram sådant
material, när det behövs för en industrimonografi
eller en biografi. Alltför mycket är beklagligtvis
förstört.
Min mening är sålunda, att vad som nu skrives
för att skildra männen bakom verket — förutsatt att
det sker med tillämpande av kritiskt vetenskapliga
metoder — är att tacksamt anamma, om inte annat
så som en första plöjning för den skörd, som först
långt senare kan bärgas.
Man har anmärkt på att i raden av ingenjörer och
uppfinnare, som behandlas i utländska skrifter på
hithörande område, de svenska männen tappas bort, det
är på sin höjd John Ericsson och Gustaf de Laval
som ihågkommas. Det är sant, men likaledes av
erfarenhet vet jag, att utöver dessa två män och
möjligen också Christoffer Polhem äro knappast några
svenskar kända, de må sedan ur vår synpunkt sett
lia varit aldrig så betydelsefulla. Om Carl Daniel
Ekman och sulfitmetodens uppfinnande stod en gång en
skarp strid, den har man nu glömt och även Ekman,
glömt honom i de länder, där striden stod hetast.
Det kan anföras, att en forskare exempelvis av
Matschoss’ kaliber bör ha tillräcklig översikt och kunskap
för att inte förlora någon ur sikte och ha så många
förbindelser att han skaffar sig material från alla
länder. Ja, det är just vad han håller på med för
närvarande, då han förbereder en fortsättning på sin bok
"Grosse Ingenieure".
Men — det största felet enligt min mening
ligger hos oss själva i Sverige. Här skrives och
plitas och tryckes och illustreras många ytterst
förnämliga verk, årsböcker ges ut, minnesskrifter från
industriföretag komma till, dyrbara och förträffliga. På
vilket språk? På svenska, som knappast ens i de andra
skandinaviska länderna läses utan svårighet, och som
utanför dessa länder lika gärna kunde vara
mesopotamiska. En och annan gång består man sig med en
resumé på något av de "stora" språken, oftast alltför
kortfattad. Är detta tillräckligt? Nej, det kommer
ständigt till synes, att om svenskar och svenska
förhållanden vet man — och med "man" menar jag även
högt bildade och kunskapsrika personer i andra
länder — långt mindre än vad vi här i landet så gärna
inbilla oss. Jag glömmer aldrig den chock jag fick,
när en framstående utländsk fysiker förklarade för
mig, att han alltid trott att Celsius betydde
tillverkaren av den 100-gradiga termometern till dess att
jag visade honom en bild av Anders Celsius och en
bild av den äldsta i Upsala förvarade termometern
av hans hand. Pasch—Lundström—Lagerman nämnas
sällan i utländsk litteratur, när talet faller på
säkerhetständstickan. G. F. Göranssons insats för
bessemer-metodens lyckliga genomförande är okänd. Platen
och Munters äro kända av ett ringa fåtal. Jag skulle
kunna fullfölja denna rad av namn mycket längre.
Mitt yrke har fört mig samman med dem som enligt
vårt sätt att se här borde känna till de svenska
insatserna. Ständigt har jag stött på detsamma,
nämligen: varför tala Ni svenskar inte om detta, och om
Ni göra det, varför göra Ni det då inte på ett
begripligt språk? Sändas de biografier och monografier, som
hos oss komma ut av trycket till rätt plats, till rätt
14 maj 1038
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
