Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 18 juni 1938 - Om gruva som kreditobjekt, av O. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Om gruva som kreditobjekt.
Enligt gällande svensk rätt är gruva till sin
juridiska natur lös egendom. Från denna regel finnes
dock ett undantag. De s. k. fjärdeparterna i Falu
gruva hava alltsedan 1700-talet i praktiken
behandlats såsom fast egendom och såsom sådan utgjort
föremål för lagfart. Tillkomsten av 1895 års lag
angående vad till fast egendom är att hänföra har ickc,
på sätt framgår av ett rättsfall av år 1906, ansetts
ägnad att rubba denna ståndpunkt.
Då gruva med nu nämnt undantag är lös egendom,
kan lagfart följaktligen ej meddelas å gruva och
alltså heller icke inteckning beviljas i gruva.
Den enda utväg, som för närvarande står
gruvägaren till buds att använda gruvan såsom kreditobjekt,
är att förlagsinteckna gruvan.
Först genom en lagändring av år 1932 har
möjlighet beretts att förlagsinteckna även järngruva. Förut
kunde järngruvor icke förlagsintecknas, dvs. förut
fanns ingen möjlighet att på något sätt låta vårt lands
viktigaste gruvor tjäna såsom underlag för kredit.
Förlagsinteckning erbjuder emellertid icke alls den
säkerhet som en i fast egendom meddelad inteckning,
vilken senare ju medför panträtt i den intecknade
fastigheten. De rättsliga olikheterna äro i huvudsak
följande.
Panträtten kan göras gällande gentemot tredje
man, som blir innehavare av den pantförskrivna egen
domen, men fordringsägarens säkerhet i
förlagsinteck-nad egendom upphör, då gäldenären föryttrar denna.
Endast om gäldenären försättes i konkurs så snart
därefter, att konkursboet kan återvinna egendomen,
har förmånsrätten till den förlagsintecknade
egendomen i dylikt fall någon rättslig betydelse.
Den som äger panträtt i viss egendom kan, om
gäldenären icke fullgör sina förbindelser, göra sig betald
därur i därför föreskriven ordning, medan
innehavaren av en förlagsinteckning i allmänhet kan göra sin
förmånsrätt gällande endast i samband med konkurs
och i viss omfattning vid utmätning.
För gruvdriftens kapitalanskaffning är det givetvis
av stor betydelse att gruvföretagen göras
kreditvärdiga på samma sätt som fast egendom.
I sin bekanta reservation till
Socialiseringsnämndens år 1927 avgivna yttrande om allmänna
principer för en ny gruvlagstiftning hava direktören Oscar
Falkman och fil. doktor Axel Lindblad framställt krav
på att gruva bör så långt som möjligt förlänas samma
karaktär som rätt till annan egendom samt att rätt
till inteckning i gruvegendom bör vidgas.
Ett av de väsentligaste hindren emot en lagstiftning,
som inrangerar gruvegendom bland fast egendom,
utgöra gruvstadgans bestämmelser om de många fall,
då rätt till gruva förverkas. I den nyligen av
riksdagen antagna gruvlagen hava dessa fall inskränkts,
så att hädanefter, vad utmålslagd gruva angår, icke
skulle ifrågakomma annat fall av förverkande av
gruvrätt än försummelse att betala försvarsavgift. Det
är uppenbart, att gruvrätten genom eliminering av de
flesta anledningarna till rättens förverkande kommer
att bliva säkerställd på ett avsevärt mer betryggande
sätt än vad nu är förhållandet.
Såsom skäl emot förlänande av fast egendoms ka-
raktär åt gruva har åberopats, att gruvrättens objekt
icke är en viss avgränsad del av jordytan med allt
vad däri och därpå är, utan att, rätten tvärtom är
begränsad till att endast avse ett tillgodogörande av
vissa beståndsdelar i jorden.
Gentemot detta skäl kan invändas att gruvan dock
genom utmålsläggningen lokaliseras. Utmålet skall
utstakas på marken och förses med rösen, varjämte
särskild karta skall upprättas över utmålet.
Teoretiskt är det riktigt, att gruvägaren inom utmålet har
rätt att tillgodogöra sig endast inmutningsbara
mineral, men från praktisk synpunkt sett är denna
befogenhet så omfattande, att den i allmänhet omöjliggör
utmålsområdets användande för annat ändamål än
gruvdrift.
Såsom skäl emot gruvas hänförlighet till fast
egendom har vidare anförts, att gruvan så småningom
uttömmes, en egenskap som icke stämmer med
begreppet fast egendom, i vilket man vill inlägga en hög
grad av permanens.
Emot detta skäl kan åberopas att vår
lagstiftning-om vad till fast egendom är att hänföra konstituerar
vissa objekt såsom fast egendom, ehuru de icke hava
höggradig permanens. Såsom fast egendom anses
alltså dels byggnad å ofri tomt i stad i förening med
sådan rätt till tomten, att den ej må av ägaren
återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att lösen
för byggnaden gives, dels vattenverk å annans grund
i förening med sådan rätt till grunden, att den ej må
av ägaren återtagas, så länge verket uppehälles, dels
i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till
grunden ej är förenad, och dels frälseränta.
Vad permanensen angår, torde kunna sägas att
ifrågavarande såsom fast egendom bedömda objekt icke
hava större varaktighet än en gruva, som ofta kan
bearbetas i århundraden utan att uttömmas.
Gruva är fast egendom i åtskilliga utländska
rättssystem, t. e. i Frankrike och Tyskland. Där göra sig
naturligtvis samma synpunkter gällande som hos oss
i fråga om hindren att behandla gruva såsom fast
egendom. Gruvrätten kan ju även där förverkas, och
gruvan kan uttömmas. Då dessa omständigheter
utomlands icke ansetts utgöra hinder att åt gruva
förläna fast egendoms natur, borde ej heller i vårt
land hinder möta att genomföra en lagstiftning, som
giver gruva karaktär av fast egendom.
En sådan eventuell lagstiftning får givetvis såsom
konsekvens, att särskilda fastighetsböcker eller
gruv-böcker få uppläggas för lagfart och inteckning av
gruva. Självklart synes mig vara att gruva icke
skall kunna lagfaras, förrän gruvan tilldelats utmål.
Det kan ifrågasättas, huruvida lagfart av gruva
skall göras obligatorisk eller fakultativ. Ses
problemet ur synpunkten, att lagfart av gruva bör
möjliggöras för den gruvägare, som vill inteckna gruvan,
synes lagfartstvång ej böra införas.
Inteckning i gruva kan naturligtvis aldrig bereda
den säkerhet som inteckning i egentlig fastighet. Det
kan och bör därför, såsom t. e. i Tyskland är
förhållandet, lämpligen föreskrivas, att vissa kreditinstitut,
såsom sparbanker m. fi., icke äga rätt att utlämna lån
mot säkerhet i gruva.
18 juni 1938
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
