Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 15 okt. 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
och Ryssland samt föra neutralitetspolitik eller helt
orientera sig mot Tyska riket.
Ännu är det för övrigt ovisst, hur de nya
gränserna komma att dragas. Det är även fullt möjligt,
att några folkomröstningar icke alls bli av, utan att
områdesfördelningen sker efter direkt
överenskommelse mellan regeringarna. I allmänhet kan man
också förutse, hur omröstningarna skulle komma att
utfalla. Om de inhiberas, vinnes tid, och en orolig
övergångsperiod undgås.
Polens och Ungerns aktion.
Om redan det kommande Tjeckoslovakiens gränser
mot Tyska riket ännu blott kunna i sina stora linjer
fastslås, är ovissheten ännu större, när det gäller den
inför sin styckning stående statens östra områden.
Polens och Ungerns aktioner kunna nämligen icke
anses ha nått sina slutmål eller ens klart fixerat dem.
Vad Polen beträffar har dess ingripande hittills
närmast åsyftat det övervägande av polsk befolkning
bebodda Teschen-området, av vilket en betydande del
tilldelades Tjeckoslovakien under
efterkrigsuppgörel-serna. Avgörande härvid hade varit en tjeckisk
ockupation 1919, under Polens krig mot
Sovjetryssland, en tjeckisk aktion, som kvarlämnat stark
bitterhet i Polen. Sedan det efter mötet i Berchtesgaden
fastslagits, att västmakterna biträdde kraven på de
tyska områdenas avträdande, ansåg polska
regeringen vedergällningens stund vara inne och
framställde ultimativa krav på Teschen-områdets
överlämnande. Mobilisering företogs, och polsk inmarsch
hotade. Prag-regeringen svarade först med
erbjudande av förhandlingar, men inför hotet om krigiska
åtgärder föll den slutligen till föga och överlämnade
området utan svärdsslag, samtidigt som den uppgav
sitt motstånd mot Tysklands krav. En rysk not till
Warszawa med hot om ingripande till
Tjeckoslovakiens förmån lämnades av polska regeringen utan
avseende och visade sig knappast ha varit allvarligt
menad. Det område som nu ockuperats av polska
trupper har ett par hundratusen invånare. Det är
emellertid föga troligt, att de polska anspråken
komma att stanna vid detta. Tecken tyda på att
man i Warszawa eftersträvar även tjeckoslovakiska
Rutenien samt gemensam Karpatergräns med Ungern.
Ungern har med hänsyn till sin svagare militära
prestationsförmåga uppträtt i krisen med mindre
bryska låter än Tyskland och Polen. Regeringen i
Budapest har emellertid framlagt bestämda krav på
självbestämningsrätt även för den till cirka tre kvarts
millioner uppgående magyariska befolkningen i
Tjeckoslovakien. Sakligt sett måste de ungerska
anspråken betecknas som de starkast grundade av alla,
då de äro både nationellt, historiskt och ekonomiskt
motiverade. Prag-regeringen har ansett sig böra
svara principiellt tillmötesgående på de ungerska
noterna, desto mera som bundsförvanterna i f. d. lilla
ententen, Rumänien och Jugoslavien, ej visat någon
starkare tendens att ingripa till dess hjälp mot
Ungern. Sannolikheten talar för att även de
ungerska anspråken komma att tillfredsställas.
Krisens följder för England och Frankrike.
Den brittiske premiärministerns ingripanden och
beslut ha under krisens hela förlopp varit avgörande
för dess slutliga utveckling i fredlig riktning. Han
har härunder tvingats uppträda med en
maktfullkomlighet som närmat sig en diktatorisk statschefs. Det
har icke desto mindre hela tiden varit nogsamt
bekant, att han haft att räkna med en inflytelserik
opposition även inom det egna partiets led. Churchill
■—Eden-gruppen har principiellt ogillat hans
tillmötesgående mot de tyska anspråken och förordat
en politik av hårt mot hårt. Chamberlains händer
ha därför i viss mån varit bundna, och den engelska
folkstämningen har tydligen varit synnerligen labil.
Det resultat som åstadkoms i Munchen har dock av
den engelska allmänheten mottagits med en sådan
omisskännlig lättnad, att oppositionen ej vågat driva
sina teser för hårt. Dock fann marinministern
Duff-Coper lämpligt avgå som protest mot
"uppgivelse-politiken inför diktaturerna". I parlamentet erhöll
Chamberlain dock ett klart förtroendevotum, och de
konservativa, som vägrade deltaga häri, uppgingo
icke till mer än ett eller annat tiotal. Det förefaller
också som den deklaration om framtida freds- och
förhandlingsvilja, som Chamberlain i München
undertecknade gemensamt med Hitler, mottagits med
tillfredsställelse av den brittiska opinionen. Man kan
sannolikt emotse nya tysk-engelska förhandlingar,
bl. a. om kolonialspörsmålet. Samtidigt råder
emellertid enighet om att den brittiska upprustningen
måste fortsättas och forceras, och i mångas ögon -—
sannolikt dock ej i premiärministerns — var
tillmötesgåendet mot Hitler i Berchtesgaden och
Munchen endast motiverat av Englands ännu ej
fullbordade krigsberedskap.
Frankrikes hållning under krisen har i själva
verket varit mera ensartad än Englands. Utsikten
att föra krig mot Tyskland för Tjeckoslovakiens
skull emotsågs icke med entusiasm ens i utpräglade
folkfrontskretsar i Frankrike. Den klara
alliansförpliktelsen att försvara Tjeckoslovakien mot ett tyskt
angrepp var dock svår att komma ifrån.
Generalstabschefen Gamelin torde emellertid ha avrått från
ett krig, som måste föras offensivt. Slutsatsen härav
blev, att Frankrike uppenbarligen inriktade hela sin
press på Prag, i syfte att tvinga den tjeckiska
regeringen till eftergift — något som också lyckades.
Polens uppslutning vid Tysklands sida torde också
ha i hög grad påverkat den franska regeringens
hållning. Folkstämning för krigiskt motstånd mot
Tysklands makttillväxt fanns i Frankrike i själva verket
mindre än i England.
Följderna för Frankrikes del av den skedda
omvälvningen äro emellertid mycket vittgående — något
varom man i franska politiska kretsar är fullt
medveten. Den ryska alliansen kommer förmodligen att
avskrivas, och hela det gamla franska allianssystemet
i Östeuropa är raserat. Världsdelen öster om Rhen
och Alperna överlåtes åt tysk hegemoni, och
Frankrike inriktar sig på en defensiv trygghetspolitik.
Härför kan i varje fall det brittiska rikets fulla stöd
påräknas. Sannolikt kommer man även från franskt
håll att återupptaga försoningssträvandena vis-a-vis
Italien. Hela folkfrontens utrikespolitiska system:
"demokratierna mot diktaturerna", synes hota att
sammanstörta.
Rysslands utmanövrerande.
I motsats mot en allmänt spridd men föga
välgrundad uppfattning har Ryssland ingalunda varit
464
15 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
