Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 3 dec. 1938 - Moderna mastanläggningar för radiostationer, av Karl Ljungberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
3 DEC. UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN HÄFTE 48
1 9 3 8 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD ÅRG. 68
INNEHÅLL: Moderna mastanläggningar för radiostationer, av professor Karl Ljungberg. — Notiser. —
Litteratur. — Insänt. — Sammanträden.
Moderna mastanläggningar för radiostationer.
Av professor KARL LJUNGBERG.1
Under den korta tid av endast 20 à 25 år, som
radioverksamheten existerat, har, som bekant, en
mycket hastig utveckling ägt rum på det egentliga
radioområdet. För sändning och mottagning
erfordras antenner, och dessa uppbäras vanligen av
höga master eller torn. På det mera begränsade
område, som själva mastkonstruktionerna representera,
hava även åtskilliga förbättringar och nyheter
införts, men det är klart, att, då man i detta fall i
mångt och mycket byggt på erfarenheter från annat
håll, kan icke gärna samma kraftiga nydaning hava
ägt rum i samband med mastkonstruktionerna som
inom det egentliga radioområdet.
Masternas ändamål är ju att uppbära antenner och
numera att även utgöra antenn. Konstruktionens
utbildning är därför till stor del beroende på åsikterna
om antennens lämpliga konstruktion och utseende.
För 20 år sedan användes nästan uteslutande
antenner upphängda mellan tvenne eller flera mycket
höga master, vilka voro stagade ända upp till toppen.
Sedan kom en period då stag icke ansågos lämpliga
av elektriska skäl. Antennerna skulle dock
fortfarande ligga på stor höjd, och man övergick då till
tornkonstruktioner med horisontala armar, mellan
vilka antennen upphängdes. Numera har man för
större anläggningar återgått till stagade master, dock
med den stora skillnaden, att masten själv oftast
utgör antenn.
I förbigående vill jag nämna ett par ord om
terminologien. Att en vertikal stagad konstruktion kallas
mast, är väl i full överensstämmelse med vanligt
språkbruk. Att däremot kalla en ostagad
konstruktion, som får sin styvhet genom utbredning åt basen,
för mast, är väl ur språklig synpunkt knappast
riktigt. Då det gäller radiokonstruktioner är det dock
den vanligaste benämningen. Man säger t. e. alltid
"Spångamasterna". En alldeles liknande
konstruktion, som uppbär kraftledningar, kallas dock i
allmänhet "stolpe", och uppbär den fyrljus, kallas den
"torn". Den sista benämningen torde ur språklig
synpunkt vara den riktigaste.
Efter denna lilla avvikning vill jag återgå till
själva ämnet — mastkonstruktioner.
Konstruktionssynpunkter.
Ur ren konstruktionssynpunkt är detta problem så
tillvida ovanligt, som den ur dimensioneringssyn-
1 Föredrag vid Svenska teknologföreningens årsmöte 1938.
punkt helt avgörande belastningen är vindtrycket på
konstruktionerna själva. Liknande problem
förekomma naturligtvis även i andra fall, men det är väl
endast vid radiomaster och radiotorn samt vid
fyrtorn, som problemställningen är så utpräglad.
Under så,dana förhållanden är det tydligt, att man
måste hava tillfredsställande kännedom om
vindtrycket på platsen ifråga ävensom klarhet om huru
trycket skall beräknas. Sedan gäller det att giva
konstruktionen en sådan form, att verkan av
vindtrycket blir så liten som möjligt.
Beträffande storleken av vindtrycket per ytenhet
skulle det här leda allt för långt att lämna en
uttömmande redogörelse för gjorda antaganden och
beräkningar. Jag måste nöja mig med en kort
sammanfattning. Under senare år ha, som bekant,
mycket omfattande undersökningar utförts, såväl rent
teoretiska beräkningar som laboratoriestudier, i
samband med flygväsendets utveckling. Erfarenheten
har emellertid visat, att man, då det gäller
byggnads-statiska konstruktioner, mycket väl kan hålla sig
till de relativt enkla metoder, som använts sedan
länge. De grundläggande siffrorna hava emellertid
undergått rätt stora ändringar. Man använder
numera rätt allmänt som grundformel att trycket i kg
per m2 är 1/10 av hastigheten i kvadrat vid meter och
sekund som enheter.
En hastighet av 30 m/sek skulle således svara mot
ett vindtryck av ungefär 90 kg/m2. I äldre litteratur
och handböcker, t. e. Hütte, räknade man dock med
ett avsevärt högre vindtryck vid viss hastighet.
I själva verket är dock det rent teoretiska värdet
för vindtryck mot en mot vinden vinkelrät yta lägre
än ovan antagits, varför formeln kan betraktas
innefatta en korrektion, som medtager tryckminskningen
på baksidan och som är lämplig vid konstruktioner
av denna art.
Då jag år 1915 fick i uppdrag av Telegrafstyrelsen
att konstruera 210 m höga master vid Karlsborg,
gjorde jag ingående undersökningar av
vindtrycks-frågan och kom då till den uppfattningen, att man
på denna plats kunde utgå från ett tryck av 120
kg/m2 vid masttoppen jämnt avtagande nedåt till
80 kg/m2 vid mastfoten. Dessa siffror kunna synas
låga, men de böra ses mot den bakgrunden, att jag
då utgick från 3-faldig knäckningssäkerhet efter
dåvarande sätt att räkna knäckning. Som bekant har
i tyska normer av 1925 införts ett nytt
åskådningssätt vid knäckningsberäkningar, i det att man från
12 nov. 1938
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
