Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 24 dec. 1938 - Region- och landsplaneringen i förhållande till industrien, av A. Lilienberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
oftast alldeles inpå dessa med de påtagliga
ölägenheter med hänsyn till transportförhållanden, hygien
och trevnad, som vi nu snart sagt allestädes lida av.
Jag tror, att det är i såväl industriernas som
städernas intressen att så mycket som möjligt åtgöres för
att råda bot på dessa sålunda uppkomna
missförhållande. Industrien har nämligen intresse av att ha
en god arbetarstam, som verkligen trivs, och det
allmänna har intresse av sina invånares allmänna bästa.
Vad kan då göras åt saken? Låt oss dela upp
problemet i två avdelningar, den ena frågan om
förbättring av de nuvarande industriella anhopningarna,
den andra önskemål vid nyanläggningar. Innan vi
övergå till att särbehandla dessa båda frågor, torde
det emellertid vara lämpligt att något bringa i
erinran de allmänna önskemålen beträffande industriens
belägenhet i ett land eller mera lokalt i ett samhälle.
Vid bedömande av den önskvärda lokaliseringen av
industrien inom ett land är givetvis att beakta såväl
industriens egna speciella krav som de samhälleliga
och militära kraven.
Industriens egna krav äro givetvis goda
transportförhållanden för såväl råvaror som färdigt fabrikat,
lämplig och billig tomtmark samt riklig tillgång på
god arbetskraft.
Det allmännas önskemål går här liksom annars i
stort sett hand i hand med industriens. Men därtill
kommer också det starka önskemålet att alltför
många och stora industriella anläggningar icke hopas
i en och samma trakt såsom t. e. är fallet i det tyska
Ruhrdistriktet eller i stora delar av England.
Ett motsatt förhållande se vi i Sverige, där
industrien är ovanligt mycket spridd över hela landet med
ett samhälle — ofta stad — omkring varje industri
eller grupp av industrier.
Inom stadsbyggnadsväsendet finnes för närvarande
över hela världen en allmän tendens att söka
motverka att städerna växa till alltför stora dimensioner.
Storstäderna bli nämligen i regel svårhanterliga, den
administrativa apparaten blir stor,
kommunikationsproblemen svåra att lösa, och invånarna få offra
oproportionellt lång tid på sina resor. De
hygieniska förhållandena bli i regel också sämre i dessa
stora täta anhopningar.
Decentralisering av storstäderna gynnas
uppenbarligen av industriens spridning ut över landet. Det
är att märka att transportförhållandena för
industrien i regel bli bättre vid dessa spridda lägen än
inom stora stadsanhopningar, där de oftast bli både
långsammare och dyrbarare.
De önskemål om decentralisering, som nu antytts,
överensstämma med militära krav. De stora
industriella massiven äro nämligen lättfångnare byten vid
bombraider än spridda industriella anläggningar,
omgivna av mindre samhällen. Spridningen minskar
således risken för större ödeläggelse.
Är industriens och därmed samhällsbildningarnas
spridning således idealet, hur skall man åtminstone i
någon mån kunna nå detta mål? Svårigheterna äro
i regel stora, ty våra gamla storindustrier äro ofta
ganska fast rotade på sina nuvarande platser.
Även om det ser mörkt ut att nå någon lösning
bör man enligt mitt förmenande dock icke giva tappt.
Ty om man inskränker sig till att hoppas på en
lösning på lång sikt ter den sig dock ganska trolig.
För att få ett arbetsprogram är det nödvändigt att
en landsplan uppgöres upptagande önskemålen
beträffande industris och bosättnings fördelning över
landet. Och under årtiondenas lopp får man försöka
uppfylla dessa önskemål i så hög grad som möjligt.
Det är ju så, att en del industrier dö ut och andra
komma till. Andra industrier åter bli urmodiga och
behöva helt nya byggnader för att kunna drivas
rationellt. När sådan mera radikal omläggning av en
industri skall äga rum, torde det i många fall visa
sig, att det är mera ekonomiskt att förlägga det nya
industriella etablissemanget till en ny plats än att
fortsätta driften på den gamla. Ett exempel på en dylik
utflyttning anförde jag ifrån Stockholm, nämligen det
inledningsvis omnämnda fallet L. M. Ericsson.
Men även nya industrier uppstå allt fortfarande.
Dessa böra såvitt möjligt förläggas skilda ifrån
hittillsvarande industricentra, och det torde icke endast
vara i samhällets utan även i de nya industriernas
intresse att så sker, under förutsättning bland annat
att kommunikationsförhållandena äro goda och
arbetskraft står att få. Det allmänna kan i detta avseende,
där så erfordras, träda emellan för att förhjälpa
industrien till erhållande av mark på sådant område, som
enligt nyssnämnda landsplan är tjänlig för industri.
Jag känner mig nu möta den invändningen, att det
är farligt att lägga band på den fria företagsamheten.
Själv är jag en den allra ivrigaste anhängare av
principen att det fria initiativet skall fortfarande liksom
hittills få förbli den huvudsakliga drivkraften för vårt
mänskliga framåtskridande.
Men å andra sidan anser jag att man måste
samtidigt försöka att såvitt möjligt eliminera
olägenheterna av de mänskliga krafternas fria spel. I den
mån man kan göra detta utan att hindra den fria
företagsamheten anser jag att det bör ske. Jag tror icke
heller att en klokt uppgjord landsplan för fördelning
av industrien bör vara hindrande för den enskilda
företagsamheten, snarare kanske i många fall
underlätta densamma, i det att redan inventeringen av
områden lämpliga för nya industrier är för den fria
företagsamheten nyttig att ha, emedan den ger anvisning
på för ändamålet lämplig tomtmark.
Jag läste nyligen en engelsk författare, som sade,
att allt det där med landsplaneringen är nog i och
för sig gott och väl, men våra hjärnor ha ännu icke
den inriktning eller kapacitet, att vi mäkta med den.
Det fordras så mycket gott omdöme och så mycket
förutseende att vi icke kunna göra landsplanen
tillräckligt klokt.
Härtill vill jag svara: Är detta verkligen
förhållandet, så få vi väl sträva efter att utveckla oss i sådan
riktning, att vi verkligen mäkta med problemet.
En av svårigheterna i samband med
landsplaneringen är hur planen skall förverkligas, hur den skall
kunna administreras och fungera. Detta är givetvis
ett mycket svårlöst problem, och internationella
stadsbyggnadsfederationen har därför tagit upp frågan på
sitt program för kongressen i Stockholm nästa år.
Det har satts ifråga, om man kan komma fram på
följande väg. I varje land handhavas alla
landsplaneringsfrågor av ett landsplaneringsråd, som äger att
giva koncession för marks användande för annat
ändamål än ägarens eget eller för jordbruksändamål;
dvs. ge koncession för t. e. industri eller större
sammanhängande bostadsbebyggelse. Tanken förefaller
djärv, men det synes i alla fall ligga något i den,
596
’17 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
